karoos

Såg lite på Insider igår på Tv3. Det var om Djurens Befrielsefront som terroriserade två körsnärer i Stockholmsområdet. De demonstrerade utanför deras butiker, några aktivister hade hällt rödfärg på entrén och fönstren, spraymålat fönstren, hällt smörsyra i en av körsnärernas brevlåda, hemma. De hade hotat deras barn, vandaliserat sommarstället och så vidare. Jag skämdes för dem. Jag tyckte de var otroligt pinsamma. Tror de verkligen att de saker de gör har någon egentlig genomslagskraft? Inte den positiva genomslagskraften iallafall. Man vill helt enkelt inte lyssna på vad de har för argument alls, för man är redan både less och upprörd. De har helt fel tillvägagångsätt, om de nu vill hjälpa djuren och få andra människor att förstå djurens lidande.
Jag har varit medlem i Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök. Vi demonstrerade, delade ut flygblad, debatterade och allt möjligt. På den tiden var jag i tonåren och väldigt förbannad på allt möjligt som jag tyckte var fel. Jag var vegetarian, testade vara vegan ett tag, slutade helt att använda produkter som kom från djur. Jag gick aldrig så långt att jag släppte ut minkar eller angrep körsnärer. Men jag tyckte ändå att många medel var tillåtna för att få upp ögonen hos människor. Att släppa ut minkar har jag aldrig förespråkat, för jag anser mig själv vara en djurvän.
Jag märkte att det var svårt att värva nya medlemmar med hemska broschyrer med bilder på laboratioriedjur. Att vara arg och skrika att djuren lider och att peka ut skyldiga var inte rätt väg att gå för att ändra den allmänna opinionen.
När jag började använda skinnskor igen, fick jag några hårda kommentarer av människor i min närhet och började sakta men säkert dra mig ur sällskapet.
När jag tänker tillbaka så förstår jag att tanken var god, vi ville ju befria djuren och se till att de slapp lida. Men hjälper det att utsätta andra för lidande? Knappast. Man kan göra så gott man kan själv och föregå med gott exempel. Är någon intresserad att hänga på kan man informera dem och tipsa dem hur de kan göra i sina liv.

Jag ska ge några tips du kan göra för att minska djurens lidande:
* Ät mer vegetariskt. Även om du inte blir vegan eller ens vegetarian så kan du dra ner på ditt köttätande. Ät kött max en gång i veckan. Välj kött från gårdar du vet behandlar djuren väl. Välj kött från ett slakteri nära dig, så slipper djuren transporteras långa sträckor. Ät vilt.
* Välj ägg från frigående höns.
* Köp bara skönhetsprodukter som inte är djurtestade.
* Välj fuskpäls istället för äkta.
Dessa tips är något som de flesta faktiskt kan göra i sitt vardagliga liv. Det är inte mycket, men om fler och fler gör så kommer det att märkas.
Jag har även ett par tips till aktivisterna i gårdagens program:
* Starta en modeblogg om fuskpäls.
* Starta en receptblogg om vegankost.
Med tanke på hur populära modebloggar är, så tror jag det skulle ha mer genomslagskraft än att stå och terrorisera en stackars körsnär. Och matprogram är populärare än nånsin, det saknas faktiskt information om shysst vegetarisk mat.

Men ibland kanske det är så att om de skulle få som de ville, att alla blev veganer och slutade använda päls, så skulle de bli arga på något annat. De behöver kanske bara något att kämpa och brinna för. De har inneboende aggressioner som behöver komma ut. De har bara hittat ett sätt att få ut dem på. De hade kanske likväl kunnat vara nynazister, fotbollshuliganer, självmordsbombare eller religiösa fanatiker.
Jag vet bara hur arg jag var, och som djurvän låg det nära till hands att ta den vägen.

Enligt nyhetskanalen.se tycker skånska kommuner att det är för lätt för eleverna att ändra sitt gymnasieval. Det börjar blir ett samhällsekonomiskt problem, anser de, och säger vidare att informationen till eleverna ska bli tydligare, så att det är lättare att välja rätt.

Jag har en jättebra lösning på det här problemet!

Eftersom det är många som väljer och ändrar sig, väljer fel trots allt, hoppar av, börjar om och får ofullständiga betyg, så kan man göra detta väldigt enkelt för eleverna genom att slopa alla olika inriktningar. Gör istället en gymnasieutbildning med tillval istället för inriktning.

I gymnasiet ska alla läsa de kärnämnen som finns. Första året läser eleverna Svenska A, Engelska A, Matematik A, Samhällskunskap A, Religion A, Historia A. I tvåan läser eleverna Svenska B, Engelska B och Matematik B i första hand, eftersom de är de vanligast förekommande behörighetskraven till högskolan och universiteten. Valbara kurser är B-kurserna i Samhällskunskap, Religion, Historia och Naturkunskap. Andra valbara kurser kan vara Biologi, Kemi, Fysik, Företagsekonomi etc.

I tredje året kan man då slutledningsvis välja C-kurserna i de ämnen man läst B-kurser, B-kurser i de man läst A-kurser. Hinner man inte klart kan man gå ett fjärde år.

Under hela gymnasietiden kan man välja tillval som riktar in sig på estetiska ämnen, naturkunskapsämnen, mediaämnen, ekonomiska ämnen, verkstadsämnen etc etc. Ett stort grundutbud kan faktiskt finnas på de flesta skolor, annars ska det gå att byta skola i andra eller tredje året, utan att kurserna i kärnämnen blir påverkade, eftersom alla gymnasieskolor läser samma kurser i samma takt.

Grejen är att det är väldigt svårt för en sextonåring att veta vad han eller hon ska jobba med resten av sitt liv. När man är tonåring kan man vilja mycket eller ingenting alls. Eftersom valfriheten nu är stor och man kan välja i stort sett vilken inriktning som helst är det inte konstigt om det är många som väljer "fel", ångrar sig, börjar om, halkar efter och till slut går ut gymnasiet utan fullständiga betyg.

Vissa sextonåringar vet precis vad de vill läsa och min idé begränsar inte dem heller. Vet man vad man vill är det lättare att välja rätt kurser direkt, gå ut med fullständiga betyg efter tre år och söka direkt till högskola eller ut i arbetslivet. Vet man inte vad man vill kan man läsa första året utan problem, andra året får man göra vissa val, men kan fortsätta med B-kurser i kärnämnen. När man då kommer till tredje året och kanske har provat på vissa valbara kurser och kanske kommit på vad man är intresserad av kan man då välja en inriktning på sina studier. Man slipper ångesten över att ha valt fel och har ändå möjlighet att få betyg i kärnämnena.

När jag valde gymnasieprogram valde jag enbart efter vad som inte fanns i Kiruna och vad som fanns i Göteborg, så att jag kunde flytta och få inackorderingstillägg. Det blev media. Helst av allt ville jag gå Musik, men kunde inte läsa noter, vilket var ett krav och i andra hand ville jag gå Naturbruksgymnasiet med inriktning på hästar. Men det blev media, och jag gick ut med ofullständiga betyg.

När jag tänker tillbaka nu hade jag nog önskat att jag läst mer inriktat på kreativt skrivande eller ekonomi. Men det viktigaste för mig då var att flytta från Kiruna, och det lyckades jag ju med, så på ett sätt var min gymnasietid väldigt lyckad. (Om man frånser att jag hamnade i Luleå en sväng i tvåan...)

Nu har jag ju äntligen börjat intressera mig för studier och det var väl på tiden, jag önskar dock att jag hade betyg i kärnämnena efter gymnasiet, så hade jag sluppit läsa in dem på KomVux. Jag önskar att jag redan hade behörighet att söka till högskola.

Men som sagt, allt det här handlar om är att det är lätt att vara efterklok, så gör det lite lättare att vara förklok och att i väntan på att den där ingivelsen som talar om vad jag vill bli när jag blir stor ska komma göra det möjligt att åtminstone få betyg i viktiga kärnämnen. Gör inte gymnasievalet till ett livsviktigt val utan en bra förberedelse till kommande viktiga val. Då känns det inte lika hemskt att ångra sig och vilja välja något annat. Då är det inte kört och det tar nog bort pressen för många. Det är ändå på högskolan som den verkliga inriktningen sker. Vet man då tillexempel i tredje året att man vill bli läkare och kanske saknar vissa betyg så kan man förlänga sin gymnasietid och läsa in de ämnena då. Istället för att känna efter en fullgjord fordonsprogramsutbildning att det var ju läkare jag ville bli.

Så tror jag.

Jag är tacksam för kommentarer till detta. Gärna från gymnasieelever, om någon sådan läser min blogg.

Måste även påpeka att jag är väldigt tacksam för att KomVux finns! Vilken räddning det måste vara för många som känner att de valt "fel" i sin ungdom.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt med att skaffa ett gymkort. Det är flera gånger iallafall. Varje gång tänker jag att "nu ska jag börja mitt nya liv" och så skaffar jag mig ett gymkort på autogiro. I början kanske jag går dit, glad i hågen och tränar flera dagar i veckan. Men sen händer något, och jag slutar. Sist var 2005, då gick jag varannan dag, tror jag. Och jag höll på så i flera månader. Sen blev jag taxichaufför, och då har man inte den tiden det krävs för att kunna gå på gym. Därför slutade jag och min kropp förföll, från fit-for-fight till sådär lagom taxislapp som man kan bli som taxichaufför. Jag provade åtminstone promenera ändå, men det höll inte så länge det heller. Jag jobbade 12-timmars skift, ibland sju dagar i veckan och var ledig någon dag här och där.

Sen blev jag dessutom gravid, och vad det kan göra med en kropp vet de flesta mammor.

När Matilda väl var ute ur magen började jag promenera igen. En timme om dagen, varje dag, oavsett väder. Matilda sov bra i sin vagn medan jag promenerade. Att gå med vagn är bra för rumpan!

Men helst av allt vill jag gå med stavar, det ger absolut bästa effekten. Jag går ungefär dubbelt så fort som utan, och så har jag lite hjälp i uppförsbackar då armarna får ta det mesta av jobbet. Men jag blev bekväm, jag ville inte gå ut, oavsett väder, för ibland ösregnade det och jag blev dyngsur och skorna plaskade. Det var ännu mer besvärligt om jag skulle ha med Matilda i vagnen. På vintern var det ibland omöjligt att gå, eftersom de har dragit in så mycket på plogningarna. Om jag gick själv, med stavar, gick det för det mesta bra, men att ta med Matilda i vagnen innebar en chansning eftersom jag inte visste vilka vägar som var framkomliga.

Ändå ville jag träna!

Min pappa tränar mycket själv och har alltid uppmuntrat mig till träning, därför köpte han ett hantelset åt mig när de hade billigt på ö&b. Men det var ändå något som saknades, för jag kände mig lite begränsad med endast lösa vikter.

Så länge jag kan minnas har jag velat ha en egen bänkpress. För helt ärligt gillar jag inte att gå på offentliga gym, där man får vänta på maskiner, byta om och duscha i offentliga omklädningsrum och dessutom vända och åka hem igen om man glömt något. Nej, jag har verkligen dragit mig för det. Men med en egen bänkpress hemma, hade jag kunnat träna när jag ville! Därför önskade jag mig en i julklapp förra året, och fick en! Den är väldigt enkel och alldeles underbar.

Men sedan räckte det ju inte med en bänkpress och hantlar, jag måste ju ha något för konditionen så jag kunde värma upp hemma också. Motionscykel var inte på tal, för jag tycker verkligen inte om att sitta på en motionscykel. Jag tycker om att gå, så jag önskade mig ett gångband. Och jag fick ett! Det blev mitt för en billig penning för ungefär en månad sen.

Sen är det ju det där med magen. Hur sjutton ska jag träna magen? För det vet sådana som blivit mammor, att magen ser inte riktigt ut som innan, om man säger så. Jag har provat med sit-ups, men jag får skitont i svanskotan, trots min träningsmatta. Jag har provat magknäckare, och det funkar ganska bra. Men så fick jag en ez-krunch, ni vet en sådan från Tv-shop. Jag har provat den i två dagar nu. Igår gjorde jag 80 st och idag 100 st. Jag vet inte om jag gör rätt, för det känns väldigt lätt. Grejen är väl att man ska sitta med den i fem minuter, då blir det väl jobbigt tillslut.

Mitt hemgym är i stort sett komplett nu. Jag kan träna hemma oavsett väder och det är så härligt! Jag är verkligen tacksam för mitt fina hemgym. Och jag är tacksam för att jag åter igen börjar bli "fit-for-fight"!

Jag älskar julen. Jag börjar längta till julen ungefär i oktober. I september vill jag fortfarande ha höst och i augusti är jag lite ledsen för att sommaren är slut. Men i oktober börjar jag få julkänslor. Därför är jag glad för Halloween-traditionen, som avbryter mig litegrann och får mig att tänka på annat, för då är det ändå ett tag kvar till jul.

Men nu är det fritt fram! I söndags var det första advent och vi julpyntade här hemma. Husse hade redan fuskat fram lite julpynt, han är sån, har lite bråttom. Jag ville klä granen dagen före julafton eller på julaftonsmorgonen, men så blev det ju inte. Nu är granen klädd, men den har inte fått sitt glitter ännu, bara ljus och kulor.

Igår bakade jag lussebullar på kvällen. Det spred sig en doft av saffran i hela lägenheten.

Nästa helg ska jag och Matilda baka pepparkakor, då ska det sprida sig en doft av pepparkakor i hela lägenheten.

Vi bestämde att vi ska vara hemma på julafton. Förra året gick vi först till farmor och farfar, sen till mormor och morfar. Det betydde att vi först klädde på Matilda hemma och satte henne i vagnen, sen upp hos farmor och farfar, av med kläderna, äta, på med kläderna, ner i vagnen, upp till mormor och morfar, av med kläderna, äta igen, på med kläderna, ner i vagnen, hem, upp ur vagnen, av med kläderna och hopp i säng. I år vägrar jag. Vi stannar hemma. Och jag vill se Kalle Anka, vilket jag inte gjort de senaste fyra åren. Är vi hemma bestämmer vi själva vilken tid vi ska äta och vilken tid vi ska öppna julklapparna. Och såklart äter vi först, sen är det Kalle Anka, sen öppnar vi julklapparna och sen äter vi antagligen igen. Vi äter nog till vi går och lägger oss. Och så får jag inte missa Karl-Bertil Jonsson. Det har jag inte missat något år, vad jag vet och minns. Det är heligt, om något!

För mig är julen jätteviktig och när jag tänker efter har jag faktiskt rätt många jultraditioner som ska efterlevas. Om någon kommer och stör mig i mitt julfirande, som jag vill ha det, blir jag riktigt upprörd. Min jul är magisk och det ska den förbli, och jag ska lära Matilda allt jag kan!