karoos

Jag lärde mig redan som ganska liten att jag aldrig ska berätta åt någon om jag mår dåligt. Jag vet inte vem jag lärde mig det av, eller om jag lärde mig det själv av någon underlig anledning. Hur som helst har jag haft nytta av den lärdomen i livet. Varje gång jag har känt mig nere, låg, ledsen, deprimerad, moloken, vissen och besviken, så har jag faktiskt inte talat om det för speciellt många. Knappt någon. Oftast ingen alls. Jag har skrivit dagbok, gjort låtar, målat tavlor, städat, lyssnat på satansisk dödsmetall på otroligt hög volym. Men jag har aldrig, nästan aldrig, ringt till någon och gråtit, visat mina känslor, öppnat mig. En gång i tiden skar jag mig med knivar och rakblad, jag snortade amfetamin, rökte gräs, drack sprit, gick på krogen minst tre dagar i veckan, hade lösa relationer. Men jag grät inte för någon. Ibland låg jag på golvet och önskade så hårt, att det gjorde fysiskt ont i min kropp, att jag var död. Men jag dog inte. Jag var ung, vilsen med dålig självkänsla. Jag tänkte aldrig visa någon att jag hade känslor. Det var mitt löfte till mig själv. För om jag visade att jag var sårbar, skulle alla genast göra sitt bästa för att göra mig illa. Jag visste det, jag visste det i hela min kropp! Någon gång gjorde jag bort mig och berättade åt någon vad jag egentligen kände, och oftast kände jag att jag inte hade rätt till mina känslor. Jag hade inte rätt att vara ledsen, för det fanns alltid någon som hade det värre än jag. Jag hade inte rätt att känna mig ensam, för det fanns alltid någon som var mer ensam än jag. Jag hade inte rätt att känna mig besviken, för det fanns alltid någon som var mer sviken än jag. Om jag någon gång visade att jag mådde dåligt, fick jag dåligt samvete över att jag gnällde, när det fanns andra som hade det mycket värre än jag.
Så jag söp lite mer. Stängde in mig lite extra.
En vacker dag fick jag nog och tänkte att jag inte skulle må dåligt mer. Jag skulle må så bra och vara så stark som jag så gärna ville att resten av världen skulle tro att jag redan gjorde.
Det var ett val.

Nu känner jag att jag är genuint lycklig. Idag är jag lycklig! Jag mår bra. Jag känner mig stark. Jag känner mig kapabel. Jag är övervägande positiv.
Jag har dåliga dagar, då jag mår dåligt. Ibland gör jag misstaget att lätta mitt hjärta för omvärlden. Mitt gamla mönster sitter fortfarande i, och jag blir snart påmind om att jag inte har rätt till de känslorna. Därför ska jag fortsätta behålla dem för mig själv. Jag skriver väl någon låt, städar lägenheten, rensar garderoben, lyssnar på satanisk dödsmetall eller något annat kul med otroligt hög volym. Men nu skär jag mig inte, jag tar inte droger, jag super mig inte full och jag önskar inte att jag var död.

Det är inte så kolsvart längre när jag mår dåligt. Jag ser alltid ljuset i tunneln. Grunden jag står på nu är betydligt starkare än den jag stod på då. Det viktigaste är att jag älskar mig själv nu. Det ska mycket till innan någon tar det ifrån mig.