karoos

När det är väderomslag brukar det spricka i mina mungipor och jag påminner rätt mycket om Jokern. Sist höll det i sig ganska länge och jag kämpade emot med krämer och oljor, utan märkbart resultat. Tillslut gav det bara med sig och försvann. Då började mina fingertoppar torka. Det ser ut som att jag har haft händerna i vatten hela tiden. Jag har russinfingrar, men torra sådana. På vissa ställen blir det som luftbubblor som spricker. Jag har svårt att bläddra i papper eftersom fingrarna inte får något fäste. Detta händer också vid väderomslag, främst tidigt på våren eller hösten. Jag smörjer händerna flera gånger om dagen, men kort därefter känns fingrarna som läskpapper igen. Det går väl också över av sig själv så småningom, men jag kan inte låta bli att lägga mig i och försöka hitta mirakelkurer mot detta. Än har jag inte hittat något som hjälper. Men till mina mungipor har jag hittat något som lindrar iallafall och det är en bivaxsalva jag köpt på marknaden. Den jag köpte för ungefär tre år sen har tagit slut nu, så jag måste köpa en ny nu när vintermarknaden kommer. Etiketten på burken är helt utnött så jag kan inte se varifrån den kommer, annars hade jag tipsat om dem. Men det kan jag göra efter marknaden. Det är den absolut bästa läppvalla jag ägt.

Det finns ett hus i Kiruna, som i folkmun kallas Route 66 eller Dödens väntrum. Det är socialtjänstens lägenheter för bland annat, och i största grad, missbrukare. Huset ligger bra till, nästan mitt i stan, och har en utav Kirunas bästa utsikter. Utanför ligger en park med en lekplats i. Men insidan av huset ser helt annorlunda ut. Många fönster är täckta av plåt, eftersom de blir krossade för jämnan, lägenheterna är rätt skabbiga. Det är ofta fest i huset. Det är ofta bråk där. Många av de som bor där är ganska illa däran. Det förekommer konsumtion av både t-sprit och spolarvätska.

I huset finns en dagligverksamhet i socialtjänsten regi, där det jobbar behandlingsassistenter. Det är en nykter mötesplats och där man kan ha kontakt med personalen för samtal och fika.

Jag känner personligen två personer som bor i det huset, de har båda missbruksproblem. En av dem håller sig därifrån så mycket han kan, eftersom han anser att miljön där är hemsk.

I Kiruna är det lägenhetsbrist. Det har varit i stort sett omöjligt att få bostad genom att ställa sig i kö hos de lokala bostadsbolagen. Det finns två exempel på kvinnor med små barn, som tillslut vänt sig till socialen för hjälp med bostad. De alternativ de fått är att antingen flytta till Vittangi eller Abisko, som båda ligger flera mil från Kiruna stad. Det sista alternativet socialtjänsten kommit med, om man nu vill bo i Kiruna stad, är just lägenheterna på Route 66.

Senast igår hörde jag om ytterligare en ensamstående förälder med barn under 7 år som fått det som enda alternativ.

Frågan är om man som ensamstående förälder vill bo i ett hus ämnat för missbrukare?

Frågan är om det är en hälsosam miljö för små barn?

Är det sådan brist på lägenheter att det är det enda alternativ man kan få?

Är det inte dags att rusta upp de mängder av kallställda bostadshus som faktiskt finns i Kiruna, så att det finns bättre möjligheter för dem som behöver någonstans att bo?

Dessutom tycker jag att det är dags för en upprustning av Route 66, för vem fan vill vara nykter där?

De har plogat trottoarerna in till stan men lämnat alla snöklimpar kvar så trottoaren är hälften så bred som den borde vara. Alltså något för smal för en barnvagn.
Helt otroligt är det dock att de har lyckats ploga trottoaren på Geologgatan. Det måste vara förstå gången på ett par år! Halleluja!

Tänk om jag var olycklig och deprimerad. Tänk om jag var missnöjd med livet, orolig, nedstämd och sorgsen. Tänk om jag gick omkring och mådde dåligt, önskade att jag var någon annan, levde ett annat liv, på en annan plats. Tänk om jag blev förbannad varje gång jag såg mig i spegeln, tyckte jag var en idiot, spottade över min egen fulhet. Tänk om jag gick omkring och muttrade svordomar över livet och världen, klagade över allt och alla, men främst över mig själv. Tänk om det var så jävla illa.
En gång var det det. En gång levde jag precis så. En gång stämde varenda ovanstående ord in på just mig.
Men nu är det inte så.
Nu är det i stort sett tvärtom. Men jag går fortfarande omkring och klagar då och då, men inte med hopplöshet i rösten eller sinnet, utan med en vilja att om möjligt förändra det till det bättre.
En gång i tiden mådde jag så fruktansvärt jävla dåligt över att jag var jag.
Då trodde alla att jag mådde bra.
Nu mår jag bra, så bra som jag någonsin mått, vad jag kan minnas.
Nu tror några att jag mår dåligt.
Tänk om de hade brytt sig om mig och mitt liv när jag verkligen mådde dåligt.
Men grejen är ju att jag klarade mig bra ändå, så egentligen gör det ingenting.

Husse lämnade oss idag. Vi steg alla upp klockan sex för att lämna Husse vid bussen.  Det var så tråkigt att komma hem, själva, bara jag och Matilda. Det är skönt att jag har henne iallafall. Hon gör mig på gott humör när jag håller på börja grina.
Idag var den värsta dagen, nu blir det bara bättre. Dagen började inte alls bra. Min urinvägsinfektion jag trodde var borta hade kommit tillbaka, min arm gjorde ondare än vanligt och jag hade huvudvärk för att jag sovit så dåligt. Matilda somnade om en stund när vi kom hem, men jag låg och tittade på tv för att tänka på annat.
Vi har pratat lite med Husse på telefonen, med högtalaren på.
Det är så konstigt att han inte är hemma. Vi är ju nästan ihopvuxna i vanliga fall.
Jag har separationsångest av hög grad.
Men Matilda gör det lite lättare.