Kiruna Bostäder ger mig magsår
Jag tänkte att det kanske vore bra om lägenheten stod i hans namn, istället för i mitt, eftersom jag inte ska bo där och han ska få enkelt att lämna uppgifter till skatteverket osv. Därför valde vi att skriva över lägenheten på honom.
Det var dock inte det enklaste som gjorts i världshistorien. Först skulle Kiruna Bostäder ha personbevis från skatteverket att vi faktiskt bott tillsammans i lägenheten i minst två år, sen tog de för givet att vi skulle separera, sen tog de lite mer än två veckor på sig att besluta om han skulle få ta över kontraktet eller inte och så skulle lägenheten besiktas. Eventuella fel eller trasiga saker skulle jag betala.
Hur som helst såg jag till att hyran betalades den sista oktober med de räkningar som jag fått i förväg.
Så var det då dags att flytta. Samma dag som vi skulle köra ner flyttlasset, mig och barnen (en resa som landade på 13 timmar) skulle vi in på Kiruna Bostäders kontor och skriva under papprena. Jag var först där och skrev på, när jag gick mötte jag Micke i dörren som i sin tur skrev på papprena. Innan han gick fick han nya räkningar på hyran som det stod hans namn på istället för mitt. Detta var dagen efter jag redan betalt hyran för november månad.
Sen bar det iväg söderut. När Micke kommit ungefär till Gällivare ringde de och sa att han måste komma in igen och kvittera ut nycklarna. Nycklarna som vi haft gemensamt i två år, som han nu hade full tillgång till. Han kunde ju inte vända och köra tillbaka, så de gjorde upp en ny tid, veckan efter, då han ändå skulle tillbaka till Kiruna och jobba.
När den dagen kom ringde det på min telefon. Kiruna Bostäder i andra luren beklagar sig över att de inte får tag på Micke, som befinner sig under jord och därför inte har någon täckning på telefonen. Jag förklarar att jag inte heller kan få tag på honom så länge han är i gruvan. De säger att om han inte kommer in och skriver på utkvitteringen av nycklarna inom en timme, måste de åka och byta låscylinder på lägenheten och skicka räkningen till mig.
Efter mycket om och men lyckades Micke ändå ta sig till Kiruna Bostäders kontor innan de skickat ut låssmeden, och det problemet var löst.
Idag kom nästa bekymmer. Kiruna Bostäder har skickat ut en påminnelse på novemberhyran. Den hyra som jag betalt. När Micke ringde upp dem förklarade de att vi har betalat fel räkning. Vi betalade novemberhyran med räkningen som det stod mitt namn på, istället för räkningen som det stod Mickes namn på (den räkning vi fick dagen efter hyran blev betald). Nu fick vi alltså en påminnelse på en betald hyra, med dröjsmålsränta. Och om vi inte betalade den snarast skulle den gå till inkasso.
Det slog dem aldrig att de kanske skulle ha skickat tillbaka pengarna för den hyra som jag inte skulle betalat. Det slog dem inte att kanske meddela mig om att vi betalat fel räkning. Varför har de behållit våra pengar?
Eftersom det var fullt omöjligt för Kiruna Bostäder att använda de pengar jag redan betalat in, på en räkning som det stod mitt namn på istället för en räkning som det stod Mickes namn på, var jag tvungen att ge dem mitt kontonummer så att de kan föra tillbaka pengarna till mig så att jag kan betala samma hyra med rätt räkning.
Det är lägenhetsbrist i Kiruna. Bostadsbolag i Kiruna kan idag få bete sig precis hur som helst och göra det så jobbigt som möjligt för sina kunder utan att någon kan göra något åt det. Det är bara att rätta sig efter dem och försöka se glad ut. Annars blir man av med sitt boende. Så det så.
Att dessutom bli bemött av "det-går-inte-att-lösa"-attityden plus hånskrattet som bara skriker "du har inte en chans mot mig lilla gumman" gör mig så fruktansvärt frustrerad! Jag verkligen avskyr att vara i en beroendeposition till sådana instutitioner och personer. Hjälp mig. Suck.
Sommarträd
Mellan parkeringen och vår gård finns en rönn som fortfarande har gröna löv. Man kan nästan, för en liten stund, inbilla sig att det är sommar när man står precis där. Gräset är även det alldeles grönt. Och idag sken solen dessutom, och det är faktiskt flera plusgrader.
Börjat säga adjö
Rödvingetrasten har kommit
När mamma var förbi för några dagar sen satt vi just och pratade om när rödvingetrasten skulle komma. Inatt, eller tidigt imorse, hörde jag den. Precis utanför sovrumsfönstret satt den och sjöng sin karaktäristiska sång och det kändes med ens som att våren verkligen har kommit nu.
Vad jag inte visste halv fyra imorse, var att det även hade snöat. Jag såg det senare när jag steg upp och drog upp persiennerna. Ute låg lite spår kvar av nytt snöfall som nästan helt tinat bort. Den närmaste veckan ska vara kall, enligt prognoserna, sen hoppas jag att vi börjar få lite värme hit. Nu när rödvingetrasten är här och allt!
Sluta blås, jag vill ut!
Det är soligt ute. Det ser varmt ut. Men det blåser som tusan! Morr... Jag vill gå ut och sitta på altanen en stund, titta på barnen när de leker. Sluta blås nu! Jag behöver sol!
Allt är möjligt
Det hoppas jag iallafall. Jag har en idé. Det är ett projekt. Det kommer ta ett år innan det är klart. Det känns fullt möjligt och väldigt nödvändigt. Och än så länge är det en hemlis!
Som våren, men ändå inte
Jag blir verkligen frustrerad av det här vädret. Det är klart, riktigt blå himmel och strålande solsken. Men kallt. Kallt så in i vassen! -26 grader. Det ser så härligt ut, där ute. Jag blir sugen att åka skidor, åka skoter till stugan, bygga snökojor och leka med barnen. Men det är för kallt! Jag klädde på Mimmi ordentligt i morse när hon skulle till dagmamman, strumpbyxor, fodrade byxor på det, t-shirt, tröja och tjocktröja och på det overall, halskrage och mössa, tjocksockor och vinterkängor. När vi kom fram till dagmamman frågade jag om hon frös: "Ja, om näsan." svarade hon. Och det var kallt om näsan. Det är orättvist att det ska vara så fint väder och ändå vill man inte riktigt vara utomhus. Jag vill ha lite varmare nu, lite mera vår. Nu har vi haft vinter så länge och det har återigen varit en kall vinter. Jag tycker vi förtjänar lite vår nu. Snart är det mars.
Plog till barnvagnen?
Jag och Viktoria (mest jag) trotsade vädrets makter och gick till invigningen av Clas Ohlson idag. Det var knappt plogat överhuvudtaget och snön har vräkt ner sen igårkväll. På väg hem chansade jag att vägen jag brukar ta var plogad. Det var den inte, så jag fick pressa för allt jag var värd. Det hade nog varit lättare om jag hade haft en plog på barnvagnen, undrar om det går att beställa från Emmaljunga, tro?
När vi kom hem var snöslungan här och snöröjde gården åtminstone.
Det är galet mycket snö nu. Och november har bara börjat.
Det blev vinter
Förra måndagen hade isen lagt sig på sjön, men det var fortfarande höst.
Igår låg snön och skidspåren var redan dragna.
Och så var hösten slut och vintern tog vid, redan i oktober. Det var jag inte riktigt beredd på. Idag är det nollgradigt men snön ligger vit på backen. Matilda har redan tagit ett par turer med kälken.
Igår åkte Matilda kälke till mormor och morfar. Tur de inte hade
hunnit sanda ännu.
Husse tog ner mina skidor och vallade dem, men jag hann inte åka nånting igår. Jag hoppas jag kommer ihåg hur man gjorde!
Kirunabo
Ja, jag erkänner. Jag är en Kirunabo. Trots att det ibland känns motigt att erkänna, ungefär som att erkänna för sig själv att man är rökare. "Jag är rökare, men jag tänker sluta, snart. Efter nyår. Då jävlar!" För ibland undrar jag varför jag bor här. Jag flyttade ju härifrån, men sen flyttade jag tillbaka igen. Det måste finnas någon anledning till varför jag trivs här. För egentligen tänker jag flytta härifrån igen, snart, efter nyår, eller?
För 15 år sedan flyttade jag från Kiruna. Jag sa som alla andra säger när de är less på den här stan, "det händer ingenting här", "man kan inte bli nåt", "det finns inget att göra" och så vidare. För åtta, snart nio år sedan, kom jag tillbaka. Jag ville ha lite lugn och ro, komma hem till mamma och pappa, varva ner. Dessutom hade jag börjat tänka i banorna att jag en vacker dag ville bilda familj, och då ville jag inte göra det i en storstad. Nej, bäst att flytta hem igen.
Jag har alltid velat vara originell, sticka ut lite från mängden. Om jag märker att alla tycker en sak, brukar jag börja tycka tvärtom, bara på kul. Därför är Kiruna en väldigt bra stad att bo i. Det är väldigt ovanligt att bo här, vi är bara kring 23000 stycken som gör det. Tänk hur många som bor i New York, det är ungefär lika många som i hela Sverige. Hur originellt är det att bo i New York? Inte särskilt.
När jag precis hade kommit tillbaka insåg jag att den här stan faktiskt bjuder på många möjligheter. Nästan så att ingenting är omöjligt. Vill man göra något så kan man, det är bara att ta tag i det själv och försöka få folk med sig. Det är det som kan vara det svåra, att få folk med sig. Jantelagen sitter ganska väl introtad i en Kirunabo. I Göteborg fanns allting för alla, i stort sett. Då kändes det på något vis att man inte hade något att tillföra. Allt fanns ju redan. Och ville man bli något fanns det flera tusen andra som ville samma sak. Konkurrensen var därmed ganska hård. I Kiruna är vi inte så många, och alla vill definitivt inte hålla på med samma sak. På något sätt får man plats här, man behöver inte vara utrustad med så värst vassa armbågar och man behöver inte gå över lik. Jag förstod inte längre vad folk menade med det finns inget att göra i den här stan, det händer ingenting. Okej, det finns inte serverat, men vill du att något kul ska hända, se till att göra något då! Det är busenkelt! Du behöver bara en idé och lite jävlaranamma. (Och dessutom ganska mycket övertalningsförmåga om du ska få med dig ett gäng uppgivna Kirunabor.)
Det typiska för en Kirunabo är att man väntar sig att någon annan ska göra något hela tiden. Jag kan väl inte. Någon annan får göra det. Vårt självförtroende är inte på topp. Sen är det ju faktiskt så, att om någon annan gör något, så finns det väldigt många som blir avundsjuka, för att de själva inte gjorde något, fast än de kunde, och därför inte riktigt vill uppmuntra den som nu verkligen gjorde något. Varför ändra på det som är? Då kanske det inte finns något att klaga på längre, och vad ska vi då göra?
Jag tål inte när någon klagar på Kiruna, det gör mig skitförbannad. Jag, däremot, får klaga på Kiruna. Det är som att jag själv kan säga: Usch, vad jag ser tjock ut i de här jeansen. Men ingen annan får ju säga det åt mig, då vet jag inte vad jag hade gjort. Kiruna ligger ju mig varmt om hjärtat, trots allt. Det är hemma för mig. Därför säger jag er Kirunabor, lite Kennedy-aktigt: Fråga inte vad Kiruna kan göra för dig, utan vad du kan göra för Kiruna.
Stadsflytten
Varför i hela friden ska nya Kiruna byggas i nordväst? Jag vill inte bara ha ett svar, jag vill ha ett bra svar. Jag vill gärna veta varför man väljer att flytta stan till ett dåligt ställe. Och ja, det är ett dåligt ställe, av många anledningar.
För det första är det karg fjällmiljö där. Området ligger ganska oskyddat mot blåst, det träd som växer där är små och vindpinade. Sen blåser all skit från gruvan dit. Om man tittar ut över sjön så ser man stora rökmoln, och man ser även var de är på väg, nämligen dit stan ska flyttas.
När jag bodde vid Petsamo märktes det tydligt hur mycket gruvdamm som samlas där. Bilen var täckt dagen efter man tvättat den, fönstrena blev skitiga fortare, ett svart lager la sig där det drog in, bland annat på fönsterbänkar, i ventiler och i farstun. I skafferiet hade vi alltid ett svart dammlager kring ventilen och på hyllorna närmast den. Om vi torkade bort det så var det där på ett par veckor igen. Ytterväggen var även den täckt av ett svart dammlager.
Men det är inte bara damm från gruvan som färdas med vinden, utan även ljudet. Dygnet runt hörs ett kraftigt, dovt ljud av industri. Ett ljud som man antingen vänjer sig vid eller blir galen på.
Vid Coop Forum nyetableras det och byggs nytt. Ännu en stormarknad ska öppna snart, KappAhl kommer tillbaka till Kiruna och öppnar i anslutning till Coop. I området finns alla möjliga butiker och till och med café. I centrum gapar lokalerna tomma. Ska centrum då flyttas ännu längre ifrån stormarknaden? Det är ju vid Coop som allt folk kommer vara, med sina pengar. Även ett ålderdomshem byggs nere på lompis och lägenheter renoveras.
Det senaste exemplet i raden på att det är åt fel håll nya Kiruna ska flytta, är upptäckten av dumpad olja i backen. Innan något kan göras där måste marken saneras. Och ingen är överens om hur lång tid det kommer ta. Och hur var det där med rasrisken från gamla gruvan i Luossavaara? Var det inte sprickbildning även där?
Tecken på tecken dyker upp att nordväst är en galen riktning för det nya Kiruna. Jag ser det och många med mig. Det galnaste är att de som bestämmer inte ser någonting och de vill inte heller lyssna på de som tycker annorlunda. Det blev till exempel ingen folkomröstning i frågan.
Tilläggas ska att jag är tacksam för LKAB och jag vet att utan LKAB finns inget Kiruna. Men det måste finnas vettiga alternativ för stadsflytten! Om nya Kiruna byggs i nordväst, vilket är tänkt, och det ska rivas där centrum är nu och nyetablering sker på Lompis kommer det innebära att Kiruna blir som Malmberget, ett samhälle delat mitt itu med en grop i mitten. Vore det inte fiffigt att göra den nya järnvägsstationen i anslutning till flygplatsen och bygga bostäder från Lompis mot Tuolla? Nya centrum kan ligga i anslutning till Coop och industriområdet kan flytta på sig lite dit redan nya industriområdet ligger, mot flygplatsen. Jag är ingen stadsarkitekt, men jag blir frustrerad när det enda alternativet som finns är ett korkat alternativ. Jag vill ha en bra anledning till varför det är så. Tack.
Serviceminded
Jag förstår inte varför man väljer ett serviceyrke om man inte är ett dugg serviceminded. Varför väljer man att vara den som möter kunden, om man varken är intresserad av sin tjänst eller kundens behov? Det finns gott om yrken utan personkontakt. Dessutom finns det gott om arbetslösa, trevliga människor som med glädje skulle hoppa på ett serviceyrke.
Själv kör jag taxi då och då. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt yrke. Jag gillar att träffa olika slags människor och prata med människor jag inte hade pratat med annars. Jag gillar att hjälpa till, vara trevlig och underlätta för människor om jag kan. Ibland kan man som taxichaufför vara väldigt trött, eftersom arbetstiderna inte följer ett normalt schema. Men jag låter det inte gå ut över kunden, även om jag helst skulle vilja ligga hemma i min säng och lyssna på tystnaden. Min kund bär inte skulden för mina arbetstider och min kund betalar för en tjänst som jag ska utföra så bra som möjligt. Ibland har jag ilsknat till, om jag till exempel haft en kund som inte respekterat min arbetsplats. Jag har råkat ut för kunder som medvetet grisat ner bilen, höjt bilstereon till tinnitusvolym, vägrat betala, varit allmänt otrevlig och ibland till och med hotfull mot mig. Då har jag klart och tydligt markerat att det inte är ok och när nästa kund hoppat in i bilen har jag varit mitt gamla vanliga, trevliga jag igen. Så jag vet vad jag pratar om.
Jag har börjat sälja saker på Tradera, vilket är en ganska rolig hobby. Som nybörjare får jag ju lära mig allting på nytt; hur jag gör annons, hur jag meddelar vinnaren, hur jag ska skicka varan och med vilket ombud. Allting har varit helt nytt för mig. De första paketen var små och lätta och kunde skickas som brev med posten. Där fick jag ett trevligt bemötande och varenda paket har snabbt och smidigt kommit iväg. Den senaste varan jag sålde var rätt stor och tung, och jag förmodade att Bussgods var den bästa lösningen för frakten. Jag begav mig dit för att kolla kostnaden och mötte den suraste människan i världshistorien. Hon var inte ett dugg intresserad av att hjälpa mig med mitt paket. Hon sa att varan skulle gå sönder eftersom de mycket troligt lastar tunga saker på den. Hon påpekade också att jag skulle packa in den. Sen sa hon att det inte ens var där jag skulle lämna in min vara, utan att man via Tradera bokar frakten med DHL. Jag kom på att jag hade sett det när jag avslutat de övriga köpen. Hon hjälpte mig dock med att nämna att paketet skulle bli i storlek XXL.
Jag tog min vara och åkte hem igen, gick in på Tradera, bokade frakten via DHL där det stod att varan skulle lämnas in med kollinummer hos närmaste DHL-ombud och att de löste med förpackning. Priset skulle bli 149 kr. När min man senare skulle lämna in varan hos DHL vidarebefodrade de honom till Bussgods. Tillbaka på ruta ett alltså. När han kommer in på där möter han en annan, men lika sur människa. Än en gång fick vi höra att varan skulle gå sönder i frakten, och därför fick vi betala extra för att packa in varan i bubbelplast.
Hade det inte gått att tala om för oss direkt att vi skulle boka frakten med DHL på Traderas hemsida, skriva ut kvittot, komma tillbaka med det och varan? Hade inte hon, som har som yrke att ta emot paket, kunnat tala om att ett paket i storlek XXL kostar 149 kr och att de hjälper till med förpackning? Är jag kinkig som tycker att en person som sitter på ett sådant jobb kan vara lite tillmötesgående och hjälpsam, när hon märker att vi inte ens vet om vi kommit rätt från första början? Ska jag, som kund, ha bättre koll på hur jag ska gå tillväga, än en som har det som yrke? Hon och hennes kollega må ha haft dåliga dagar och vaknat på fel sida eller vad som helst. Men det är varken mitt fel eller mitt problem. Till nästa gång vet jag hur jag ska gå tillväga, vilket känns skönt, för då behöver jag inte be om hjälp.
Det finns fler ställen som sitt ansikte utåt har en person som behandlar kunden som ett irritationsmoment, men detta var det senaste i raden. Jag ställer mig än en gång frågan varför man vill ha ett sådant yrke om det inte är ens ambition att vara tillmötesgående? Det måste ju betyda att man mår dåligt på sin arbetsplats varje dag, och det kan inte vara bra för den egna hälsan. Ett tips till alla er: prova le lite, ta ett djupt andetag och försök känna lite glädje i att utföra ditt arbete. Om du bemöter din kund på ett positivt sätt får du i åtminstone 80 % av fallen ett positivt bemötande tillbaka, vilket underlättar ditt jobb och kanske till och med gör att du mår bra när arbetsdagen är slut. Du har ju det där jobbet av en anledning, visa vad du kan och var stolt över det!
Ännu en blogg
http://kiruna.cc/bloggar/14035/karoos
Ingen buss
Idag åkte Husse ut till stugan och hjälpte pappa att vända båten inför vintern. Det betydde att jag inte hade någon bil. Men jag var inte så bekymrad över det för jag tänkte nämligen åka buss! Men någon busstidtabell hade jag inte tänkt på att skaffa.
Jag skulle hämta Matilda vid två, men skulle förbi parkskolan och lämna igen skolböcker först, så tjugo i ett gick jag hemifrån. Det tar lite längre tid för mig att ta mig fram nu, med stormagen, så jag såg till att vara ute i god tid för att slippa stressa. När jag kom fram till busshållplatsen såg jag att en buss hade gått för sex minuter sen och att nästa skulle komma först om en timme. Med en stor suck bestämde jag mig för att börja promenera upp till stan. Förhoppningsvis skulle jag slippa både sammandragningar och foglossningar, tänkte jag. Det dumma var att jag hade en kasse med böcker i handen.
Efter fyrtiofem minuter var jag dock på parkskolan och blev av med min tunga börda. Då hade jag en halvtimme på mig att hinna till dagis. Det hade börjat göra ont både här och där och magen protesterade var tjugonde meter. När jag kom till centrum tittade jag på närmaste busstidtabell för att klura ut när bussen hem gick. Halv tre skulle det gå en buss, men den skulle inte stanna där vi bor utan en bra bit därifrån. För att komma närmare hem skulle vi vara tvungna att vänta ytterligare en timme.
Som tur var hann Husse tillbaka från skogen och kunde hämta oss vid dagis.
På så vis fick jag lära mig att det knappt går några bussar mitt på dagen i den här stan. Då vet jag det till nästa gång. Och det är nog bäst att skaffa en busstidtabell.
Skrapa rutan
Undra hur kallt det har varit inatt?
Inget bad i våran stad
På väderprognosen i Rapport nu på kvällen visade de att det kommer att vara jättesoligt och jättevarmt hela den kommande veckan.
Pust!
Ibland, ganska ofta, önskar jag att Kiruna hade en badstrand. Som förr i tiden.
Festival
Idag frågade Husse om jag ville gå på festivalen. Jag svarade automatiskt: "Ja." Men sen tittade jag igenom festivalprogrammet. Idag spelar Thåström, imorgon Turbonegro. Jag vill inte betala för båda dagarna och måste jag välja en dag så var lördagen överlag mer intressant. Men Thåström är mer intressant än Turbonegro. Så jag tror inte det blir någon Kirunafestival -09 för mig.
Antar att jag tar igen det nästa år. Kanske.
Väderleksrapport
Imorse var det dock 2 grader när jag drog upp persiennen. Men solen strålar från en blå, inte helt molnfri, himmel. Det bådar gott. Det blir kanske grillning på midsommarafton!
Dimma
En promenad i sommar... öööh... kylan.
Det roliga med Järnvägsparken är att det inte längre är en lekpark bara för barn. Nu finns där träningsmaskiner för oss föräldrar, så att vi har något att pyssla med när barnen leker. Bland annat står där en crosstrainer. Lysande idé, tycker jag och Husse. Vi provade träna litegrann.
Sen tog vi en tur till farmor, vidare till Safari och sedan avslutade vi i lekparken igen innan vi gick hem.
Det hann bli någon grad varmare, men ingen sommarvärme alls. Den kommer väl snart, hoppas jag.
