karoos

På nyheterna visar de vanvårdade grisar som lever i misär. Grisar som äter på en död gris. Små döda kultingar. Bås utan halm. Suggor som inte kan röra sig. Det kommer nog finnas en tom plats på vårt julbord där julskinkan skulle ha stått.

För ungefär femton år sedan blev jag engagerad i djurrättsfrågor. Jag slutade äta kött och var till och med vegan ett tag. Jag var påläst i djurrättsfrågor och hamnade ofta i diskussioner om djurtestning och köttkonsumtion. Det här var frågor som jag verkligen brann för och min frustration växte ju mer motstånd jag mötte. De flesta gjorde narr av mina åsikter och ville inte höra vad jag hade att säga. Ung och grön som jag var, lät jag detta påverka mig personligt. Istället för att försöka föra en diskussion började jag med påhopp där jag kunde fråga någon som åt kött hur denne kunde sitta och stoppa i sig likdelar. Det var inte smart, jag vet.

Åren gick. Jag slutade vara vegetarian, men mina åsikter fanns kvar. Jag försökte hålla mig uppdaterad i djurrättsfrågor, men tillslut hade jag nästan slutat bry mig helt. Sedan dess har jag ätit kött, men i mitt hjärta önskar jag att jag var vegetarian eller att jag åtminstone bara åt kött från vilda djur. De vet man ju har levt ett liv i sitt rätta element, så att säga. Det enda jag kan skylla på är att jag har varit slö, jag har inte orkat engagera mig. Jag har inte orkat laga vegetarisk mat när det är så väldans enkelt att koka makaroner och steka falukorv. Om mitt jag för femton år sedan hade sett mig nu hade jag antagligen åkt på en helvetes utskällning. Hur kan man släppa sina värderingar bara sådär?

Grisar har blivit vanskötta länge. Det är inte bara nu de har det så där illa, bara för att det har nått media nu. Jag vet det. Nu skäms jag lite för att jag gav upp då, för flera år sedan. Nu vill jag än en gång engagera mig, åtminstone på något sätt. Kanske inte genom att bli vegan och dela ut flygblad på stan. Kanske bara genom att bojkotta julskinkan och prinskorven i år. Eller kanske genom att köpa julskinka av vildsvin.

Vi har alternativ och sätt att påverka. Vi kan bojkotta. Vi kan välja att köpa vårt kött av producenter som inte vanvårdar sina djur. Vi kan bli vegetarianer. Men det är vi som måste göra jobbet, för vi kan inte lita på att djuren har det bra bara för att någon säger det eller för att det står på en klisterlapp på köttpaketet. Vi kan inte lita på att länsstyrelsen och jordbruksministern har full koll på våra köttproducenter. Uppenbarligen kan vi inte det.

Å andra sidan kan man ju även rycka på axlarna och säga: "Grisarna som slaktas för årets julskinkor är redan slaktade, och om jag inte köper julskinka så gör ändå någon annan det. Ska de behöva slänga alla julskinkor då? Då har ju grisarna verkligen lidit i onödan." Jag har hört de argumenten förut, jag har till och med tänkt så själv. Men jag är ledsen, det håller inte.

Jag kan inte titta på musikvideokanaler, jag blir så generad. I sju av tio musikvideos idkar alldeles för dåligt påklädda artister låtsassex till sin musik. För tjugo år sedan var det lite uppseendeväckande, men nu är det bara tröttsamt. Med risk för att låta som en moralpredikare måste jag faktiskt säga att jag har fått nog nu.

Senast i raden är Rihanna som snart släpper en ny platta. På omslaget till singeln "Hard" står hon i något som inte ens består av tillräckligt mycket tyg för att kallas baddräkt och putar med rumpan. Shakira åmar sig naken i en bur. Britney Spears sjunger om trekanter och man kan ju bara gissa hur videon ser ut. Riktigt generad blev jag när jag av misstag råkade se videon till "Love Sex Magic" med Justin Timberlake och Ciara. Det är porr, fast med kläderna på. Jag fattar inte poängen. Exemplen är hur många som helst.

Kanske är jag pryd. Antagligen. Jag är iallafall ingen förespråkare av porr, snarare tvärtom. Och jag förstår faktiskt inte varför man måste klä av sig och låtsas ha sex framför kameror när man redan är en väletablerad artist. Att vissa gör det för att slå igenom kan jag på en viss nivå förstå. Men. att tillexempel Madonna, som varit en av de största i branschen i tjugofem år, fortfarande, vid en ålder av 51 år står och juckar i underkläder är för mig ofattbart. Hon behöver knappast hjälp att sälja sin musik.

Jag trodde, helt seriöst, att det var en övergående trend och att artisterna skulle inse hur fånigt det var och börja klä på sig istället. Ack, vad jag bedrog mig. Jag börjar undra om man inte kan få sin video visad överhuvudtaget om man inte klär av sig och kroppsligt illustrerar ställningar ur Kama Sutra. Det var provocerande förut, nu är det vardagsmat och knappast något man höjer på ögonbrynen åt. Om man vill sticka ut ska man tydligen uppträda i polotröja och långkjol, det du, det vore nåt!

Vi har diskuterat fenomenet här hemma och konstaterat att det väl är lika bra att göra små korta porrfilmer på en gång, det verkar ju vara på väg åt det hållet. Och precis det har gruppen Rammstein gjort, med hjälp av Jonas Åkerlund. Deras video till låten "Pussy" är ren och skär porr, på riktigt. Inget låtsasfjant med kläderna på. Det ironiska är att den videon blev censurerad, det var tydligen för grovt.

Ja, jag erkänner. Jag är en Kirunabo. Trots att det ibland känns motigt att erkänna, ungefär som att erkänna för sig själv att man är rökare. "Jag är rökare, men jag tänker sluta, snart. Efter nyår. Då jävlar!" För ibland undrar jag varför jag bor här. Jag flyttade ju härifrån, men sen flyttade jag tillbaka igen. Det måste finnas någon anledning till varför jag trivs här. För egentligen tänker jag flytta härifrån igen, snart, efter nyår, eller?

För 15 år sedan flyttade jag från Kiruna. Jag sa som alla andra säger när de är less på den här stan, "det händer ingenting här", "man kan inte bli nåt", "det finns inget att göra" och så vidare. För åtta, snart nio år sedan, kom jag tillbaka. Jag ville ha lite lugn och ro, komma hem till mamma och pappa, varva ner. Dessutom hade jag börjat tänka i banorna att jag en vacker dag ville bilda familj, och då ville jag inte göra det i en storstad. Nej, bäst att flytta hem igen.

Jag har alltid velat vara originell, sticka ut lite från mängden. Om jag märker att alla tycker en sak, brukar jag börja tycka tvärtom, bara på kul. Därför är Kiruna en väldigt bra stad att bo i. Det är väldigt ovanligt att bo här, vi är bara kring 23000 stycken som gör det. Tänk hur många som bor i New York, det är ungefär lika många som i hela Sverige. Hur originellt är det att bo i New York? Inte särskilt.

När jag precis hade kommit tillbaka insåg jag att den här stan faktiskt bjuder på många möjligheter. Nästan så att ingenting är omöjligt. Vill man göra något så kan man, det är bara att ta tag i det själv och försöka få folk med sig. Det är det som kan vara det svåra, att få folk med sig. Jantelagen sitter ganska väl introtad i en Kirunabo. I Göteborg fanns allting för alla, i stort sett. Då kändes det på något vis att man inte hade något att tillföra. Allt fanns ju redan. Och ville man bli något fanns det flera tusen andra som ville samma sak. Konkurrensen var därmed ganska hård. I Kiruna är vi inte så många, och alla vill definitivt inte hålla på med samma sak. På något sätt får man plats här, man behöver inte vara utrustad med så värst vassa armbågar och man behöver inte gå över lik. Jag förstod inte längre vad folk menade med det finns inget att göra i den här stan, det händer ingenting. Okej, det finns inte serverat, men vill du att något kul ska hända, se till att göra något då! Det är busenkelt! Du behöver bara en idé och lite jävlaranamma. (Och dessutom ganska mycket övertalningsförmåga om du ska få med dig ett gäng uppgivna Kirunabor.)

Det typiska för en Kirunabo är att man väntar sig att någon annan ska göra något hela tiden. Jag kan väl inte. Någon annan får göra det. Vårt självförtroende är inte på topp. Sen är det ju faktiskt så, att om någon annan gör något, så finns det väldigt många som blir avundsjuka, för att de själva inte gjorde något, fast än de kunde, och därför inte riktigt vill uppmuntra den som nu verkligen gjorde något. Varför ändra på det som är? Då kanske det inte finns något att klaga på längre, och vad ska vi då göra?

Jag tål inte när någon klagar på Kiruna, det gör mig skitförbannad. Jag, däremot, får klaga på Kiruna. Det är som att jag själv kan säga: Usch, vad jag ser tjock ut i de här jeansen. Men ingen annan får ju säga det åt mig, då vet jag inte vad jag hade gjort. Kiruna ligger ju mig varmt om hjärtat, trots allt. Det är hemma för mig. Därför säger jag er Kirunabor, lite Kennedy-aktigt: Fråga inte vad Kiruna kan göra för dig, utan vad du kan göra för Kiruna.