karoos

Det är längesen jag var så här imponerad av en tv-serie! I början av nittiotalet kom Twin Peaks, och när den gick på tv var jag som fastklistrad vid teven. Det var det bästa jag sett och kom att vara det fram till jag såg första avsnittet av True Blood.

Nog har det kommit serier som jag har följt. Dawsons Creek missade jag inte många avsnitt av. Sex and the City kollade jag nästan slaviskt. Men jag var inte så impad ändå, inte som av True Blood.

Jag blir nästan förbannad när avsnitten tar slut och jag måste vänta en vecka på nästa. Nu är jag inne på säsong 4 via canal+ och jag har sagt upp abbonnemanget, så i slutet på september är det över. Då får jag inte se nå mer. Om jag inte tjuvladdar, och det gör jag ju inte, lydig som jag är.

Så jag kommer att få se fram till och med avsnitt sex av tolv av säsong fyra. Gaaah! Jag kan bara gissa hur frustrerad jag kommer att vara vid det tillfället. Nåja. Förr eller senare kommer säsong fyra på SVT. Bara att hålla ut.

Det var premiär för Big Brother igår. Nya Big Brother i nya kanal 11. Jag kollade. Förkyld och jävlig, med täppta bihålor och ond hals, kollade jag faktiskt hela premiäravsnittet och presentationerna på alla deltagare. Det var en riktig blandning av människor. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur jag hade känt mig om jag var en av dem. Vilka hade jag kommit överens med? Vem hade jag sattit mig bredvid första kvällen?

Så slog det mig, 2001 sökte jag till Baren och fick åka på två castings. Två! Fatta hur nära jag var att komma med! Det är tio år sedan och det känns som en evighet. Jag hade precis gjort slut med mitt Göteborgsliv, flyttat tillbaka till Kiruna, hade ingen lägenhet, inget jobb och inget att göra. Jag tänkte att vad sjutton, jag kan väl lika gärna vara med i en dokusåpa när jag ändå inte har något bättre för mig. Två flygresor till Stockholm blev det. De gjorde intervjuer, tog foton och filmade till och med det som skulle ha blivit min trailerfilm. Men jag kom inte med. Var det bra eller dåligt? Hur hade livet sett ut om jag kommit med?

Nu är de där i huset, Big Brother-deltagarna 2011. Filmade dygnet runt. De kan omöjligt veta vad de har gett sig in på. Men de är utgallrade av en mängd människor som har sökt i förhoppningen att komma med. Man kan fråga sig vad det är som driver människor till det, och jag gissar att det finns ungefär lika många svar som sökande individer.

För oss som tittar är det lätt att döma och förfasas över vad som kommer att ske i det där huset. Det är lätt att sitta i vardagsrumssoffan och veta bättre. En sak är säker, det kommer inte att gå oss omärkt förbi. Även om vi väljer att inte titta kommer det stå i tidningarna, i bloggarna och det kommer att diskuteras i fikarummet. På något sätt fascineras vi av det. Tänk om det var dig och dina åsikter och beslut alla satt och pratade om. Vad hade du velat att de sa?

Igår kämpade jag mig igenom ännu en deltävling i melodifestivalen. Den allra första i Luleå missade jag nästan helt, för jag var så trött. Andra såg jag hela och röstade till och med. Igår tyckte jag inte någon låt var särskilt bra, Sara Vargas låt var däremot en frisk fläkt i allt typiskt schlagerdunkande. Och så förstår jag mig inte på allt detta dansande. Faktiskt inte. Jag tycker att det vore bättre om de kunde sjunga ordentligt än att de ska framföra en ok dansshow. Jag vet inte. Jag kanske inte ska uttala mig. Egentligen förstår jag inte varför jag envisas med att titta på melodifestivalen. Antagligen är det för att jag är så nyfiken och måste veta vad det är alla andra pratar om. För särskilt bra tycker jag inte att det är.

Och att Eric Saade gick direkt till globen var väl inte någon överraskning heller. Jag tror han hade kunnat uppträda med en discoversion av "Lilla Snigel" så hade han ändå gått vidare. Nu sjöng han däremot en låt som lät väldigt mycket som Lili och Susies gamla slagdänga "Oh, mama". Det var ju en massa snack om att Dannys låt "In the club" skulle vara en låtstöld, men det vet jag ingenting om. Har varken hört den eller låten den sägs kopiera. Men "Popular" alltså, det är "Oh, mama" rakt av.

Fenomenet jag är mest fascinerad över i melodifestivalsammanhang är låtskrivarna. Det är samma år ut och år in. De skriver flera bidrag varje år. Det är så mycket inavel att melodifestivalen har svårt att framstå som fräsch.

Jag måste nog inse att jag inte kommer att förstå mig på fenomenet melodifestival. Det är inte för mig. Precis som Idol. Det blir inte underhållning, det blir huvudbry.

Men marängswissen jag hade gjort, kvällen till ära, var god. Kanske hade jag inte gjort den om det inte var melodifestival, så man kan ju tacka den för något iallafall.

Redan under Big Brothers tid i svensk tv blev jag less på ungdomar som super, är nakna, bråkar och har sex i tv. Trots att jag aldrig såg ett helt avsnitt. Nu trängs sådana dokusåpor i tv. Och det blir mer och mer naket, mer och mer fylla. När premiäravsnittet av Kungarna av Tylösand gick, satte jag mig faktiskt och tittade. Efter en halvtimme hade jag fått nog.

När jag var i tjugoårsåldern var jag rätt busig. Det var mycket fest och många krogbesök. Jag hade jättekul. Men jag vet inte om jag hade velat att det skulle filmas och sändas på tv. Jag hade nog inte tyckt att det varit så jätteskoj om någon letade upp en film av mig på fyllan på youtube och jag fick se det idag. Nej, det var då och det får stanna där. På den tiden brydde jag mig inte. Kanske hade jag inte brytt mig om jag blev filmad, kanske hade jag tyckt att det var roligt. Men idag hade jag helst vilja glömma. Och det har jag till stor del gjort. Vissa roliga minnen finns kvar, och några fotografier som vittnar om den svunna tiden. Men idag är jag tvåbarnsmor och på jakt efter arbete. Om det fanns filmklipp på mig hade de kunnat ligga mig i fatet. Jag kanske hade varit tvungen att förklara saker som jag inte ens kommer ihåg eller ens står för längre. Det har hänt en del på tio år, med mig alltså. Jag har vuxit upp.

De som ställer upp i de här dokusåporna kanske tycker att det är helskoj nu, att få supa och ha sex i tv. Och de är antagligen helt andra personligheter än jag. Trots allt kanske de inte tycker att det var så smart gjort om tio år. Kanske har de vuxit upp och fått helt andra värderingar. Då lever klippen kvar. Klippen då de är aspackade och halvnakna, klippen då de bråkar, har sex och kanske visar mer än de klarar av att hantera. Det är lätt att säga att det finns terapeuter på plats under inspelningarna. Men vad händer om tio år? Det kanske är först då de börjar må dåligt av det som pågår nu.

Jag känner mig lite som en moralkärring, tiderna har förändrats. Tiderna kommer alltid att förändras. Klimatet har blivit råare. Vi sitter och skrattar åt andras olycka. Och det är på riktigt. Det är riktiga människor som faktiskt upplever allt det där, inför ögonen på en publik. Och publiken kan kommentera och gör det. Det är hemskt att bli mobbad av tre personer, tänk att bli mobbad av trehundratusen personer.

Själv satt jag och kollade igenom alla vimmelbilder från senaste Kirunafestivalen för att se om jag var med, det hade varit nog pinsamt. Ändå var jag bara berusad, inte naken. Jag bråkade inte, hade inte sex, spydde inte och gjorde inget större väsen av mig. Jag tycker det är pinsamt om jag är berusad och träffar någon som är nykter.

Det är uppenbarligen populärt med förnedringstv, eftersom fler och fler program dyker upp. Men jag vill inte ta del av det och tänker inte göra det i fortsättningen heller.

Jag alltså. Trodde helt bensäkert att True Blood skulle börja klockan 21:00 idag på Canal+ series. Det gjorde det inte. Näpp. Klockan 20:00 var det. Då stod jag och repade med bandet i godan ro.

Imorgon är det repris, klockan 21:00. Det är jag helt bombsäker på. Så det så. Då ska jag inte missa det.

Jag brukar titta på nyhetsmorgon på tv 4 och har i flera år stört mig på inslaget som kallas "Middagstipset". För det första är det någon stjärnkock som står där, ibland på någon tjusig restaurang, ibland utomhus, ibland i en saluhall eller på någon annan plats som ser lagom trevlig ut. För det andra har denna kock tillgång till alla möjliga sorters råvaror, som kan vara rätt svåra att få tag på om man inte bor i närheten av en saluhall eller står i ett restaurangkök. För det tredje lagar de mat till högst en och en halv person.

En gång minns jag att de hade sushitema, och dagens middagstips bestod av en strimla marinerad tonfisk med tre strån riven morot. Med den middagen får man hoppas att man inte kommer hem från en hel dags kroppsarbete. Risken för en del hårda ord vid middagsbordet lär vara överhängande.

Dagens middagstips känns aldrig som ett bra tips, utan mer som en örfil. Det är faktiskt inte så fruktansvärt ofta man har färska råvaror hemma, inte till vardags åtminstone.

Mitt tips till dagens middagstips är att istället för att ställa en stjärnkock i rutan, låt familjerna från programmet "Familjen Annorlunda" stå för middagstipsen. De tipsen skulle nog vara mer realistiska och användbara för oss vanliga människor. Istället för att lägga fram en kycklingvinge med en skiva ingefära på tallriken, visa hur man gör ett shysst storkok som går att frysa in och variera under veckans dagar.

Alltså, kolla här, hur många av de här recepten kommer du ställa dig vid spisen och tillaga närmaste tiden? Allvarligt?

Jag är less. Därför mailade jag dem idag. Här kommer mailet jag skickade:

Nu har det hänt igen, jag har fått ett brev från er, denna gång med ett förtryckt plastkort med lottnummer på för att jag ska lockas att gå med i ert fördömda lotteri. Att tilläggas bör att jag har flyttat och därför inte ens har det förtryckta postnumret längre. För ett bra tag sedan mailade jag er och bad om att inte få några mer brev och/eller förfrågningar om att gå med i lotteriet. Det höll, till nu. Jag är inte ett dugg intresserad av att gå med i Svenska Postkodlotteriet. Jag skiter i att Bill Clinton och Tony Blair tycker att det är jättefint och bra. Om jag nu hade velat gå med, så är det väldigt enkelt för mig att gå in på er hemsida och anmäla mitt intresse där. Det är svårt att undgå hur man ska gå tillväga med tanke på all reklam ni gör för lotteriet.
Jag hoppas att ni respekterar min önskan att inte få mer tjatbrev om att gå med i lotteriet. Vill jag gå med, sökerjag upp er!
Ha också respekt för att alla människors högsta önskan inte är att bli miljonärer, det finns annat att glädjas åt i livet.
Med vänlig men bestämd hälsning