karoos

Idag skulle vi inte stiga upp klockan fem. Jag hade ställt alarm på klockan sju, för jag skulle lämna barnen hos dagmamman vid nio och sen åka och lära mig grejer på nya jobbet. Men klockan 05:19 imorse kom Viktoria in i sovrummet, snubblar på mattan och smäller munnen och näsan rakt i sängkanten. När jag tänder sänglampan ser jag hur blodet rinner både ur munnen och näsan. Stackars lilla tjej! Vi fick gå till badrummet, torka lite och sitta ner och lugna ner oss så att det slutade blöda. Sen gick vi och la oss igen och somnade båda två.

När vi vaknade nästa gång, även då innan alarmet gått på telefonen, började det blöda igen från hennes mun. Inte lika mycket, men så pass att det kom bloddroppar i mungiporna. Jag funderade och funderade om det kanske var lika bra att åka till akuten så de fick titta. Jag fick inte röra alls, inte ens torka bort blodet från hakan. Det kan jag ju förstå, det gjorde nog ont och läppen såg ut som en nyinjicerad Hollywood-läpp.

Matilda fick komma lite tidigare till dagmamman medan Viktoria och jag åkte till akuten. Där fick jag veta det jag misstänkte, de gör inget åt sår i munnen, de ska läka själv. Och om jag var orolig för tänderna skulle vi vända oss till tandläkaren. Sköterskan gjorde några försök att få titta på Viktorias läpp, men hon gav bara den grymma blicken och vände bort huvudet. Istället åkte vi och köpte en isglass och sen vidare till mitt jobb och meddelade att jag inte kommer och lär mig något idag, utan stannar hemma för vård av fläskläpp.

Det jobbigaste hittills var att anmäla vård av sjukt barn på Försäkringskassans hemsida. Men det är en helt annan historia.


Här ligger Viktoria och tar igen sig under bordet

Idag var jag och provjobbade. Det var spännande. Jag var inte helt bakom flötet som tur var, men jag känner mig definitivt inte heller särskilt varm i kläderna. Det kommer väl så småningom. Det jobbigaste idag var att stiga upp halv fem och få ungarna att vakna. De fick följa med mig till jobbet och titta lite, sen körde jag dem till dagmamman. Det var en stor dag för Viktoria som inte varit utan båda sina föräldrar så där många timmar som det blev idag. Hon hade längtat efter mig ganska mycket när jag hämtade henne. Direkt efter jobbet fick jag åka till AF för drop-in-besök med alla jobbcoacher. Jag gick runt och fick informationsblad. Nu ska jag välja tre stycken som jag fann intressanta, så får vi se vilken av dem jag kommer att få. Jobbet jag har är bara ett extrajobb, så jag kommer fortfarande att stämpla. Sen ska vi snart flytta, dessutom. Det ska ändå kännas lite bra att få gå till en jobbcoach även om det är en ganska utskälld del av arbetsförmedlingen. Tydligen är det sista chansen nu att få gå hos jobbcoach, så det är väl bra att jag utnyttjar tillfället. Kanske ger det mig något. Hur som helst förlorar jag nog ingenting på det. Jag ska fylla i pappret vilka jag har valt och åka och lämna in det imorn, efter att jag har varit på mitt nya jobb och kanske lärt mig ännu något nytt!

Ikväll blir det nog sängen tidigt. Det känns så.

Helt plötsligt känner jag mig inte längre värdelös i arbetssynpunkt. Nej. Helt plötsligt ska jag provjobba. Det känns galet och fruktansvärt spännande. Så där spännande att jag har några fjärilar i magen. Här har jag sökt jobb på jobb på jobb. Jag har skrivit personliga brev, filat på CV och meritförteckning, hämtat ut betyg, verifirerat intyg, skaffat referenser och verkligen försökt söka jobb som jag helt allvarligt har trott att jag haft en chans att få. Och så söker jag ett jobb genom att skicka ett sms, och det är det jag nu ska få provjobba med. Inte en fråga om tidigare anställningar, betyg eller referenser. Enda kravet var att jag skulle ha lätt att lära och kunna planera. Det kan jag nog, om jag får chansen.

Arbetstiderna var kanske inte de bästa, eftersom jag har lite svårt att komma iväg före halv sex de veckor min käre make också jobbar. Vi får hoppas att det inte blir så, för då får barnen helt enkelt följa med mig på jobbet. Jag förstår inte varför det nu känns som att jag är till besvär för barnens dagmamma. Helt plötsligt så måste de ju vara där, flera timmar om dagen. Hittills har de ju fått sovmorgon när jag känt för det, och ibland får de gå hem tidigare. Jag har heltidsschema på båda två, men samtidigt känns det konstigt att verkligen utnyttja det. Ändå är det så verkligheten ser ut i de flesta familjer där båda föräldrarna jobbar. Det har bara inte varit så i vår familj, hittills.

Jag tror att det kommer bli en rolig dag imorgon. Det var tre år sedan jag hade ett jobb. Nu ska jag äntligen få prova på något annat än att gå omkring och skrota här hemma. Det känns läskigt och kul. Jag är rädd men glad. Jag hoppas att jag inte gör bort mig. Det kanske inte blir så mycket sömn inatt.