karoos

Dagens i-landsproblem: tog för mycket cornflakes i yoghurten. 

Ryggskottet har gått över, för den här gången. Medan maken och barnen är på 3-års kalas, tänkte jag passa på att städa lite här hemma för att fira ryggskottets frånfälle. Istället börjar det kännas som influensa i kroppen. Jag trodde jag fått feber och var tvungen att ta tempen. 36,5 grader. Ingen feber, alltså. Så ska svepa den här:
och hoppas att den funkar bättre än den förra. MÅSTE dammsuga. Sen plugga. Så min grupp inte tror att jag hoppat av.

Kollar "Spindelmannen" och undrar varför jag inte blev nån slags superhjälte i somras när jag blev biten av en broms. Nä, rosfeber fick jag istället. Bromsjävel.

Försöker plugga. Står i köket under lysröret men håller ändå på att somna. Maken åkte och köpte sån här åt mig
Så nu ska vi se om det funkar. 

Sista arbetsdagen den här veckan och jag tycker tiden går sååååå sakta. Bara för att jag vill iväg och börja bygga uteboxar till hästarna. Det kliar i mina byggarhänder!

Plötsligt insåg jag hur nära det är till min skolstart. Den 4:e september ska jag på första informationsmötet på Mittuniversitetet i Sundsvall. Det är så spännande att jag nästan kissar på mig. Det känns väldigt befriande att veta vad jag ska pyssla med i tre år framöver. Det känns väldigt befriande att slippa arbetsförmedlingen, försäkringskassan och a-kassan. Puh!

Bloggperiodare, kan man kalla det. Och det är ju inte direkt så att det inte händer nånting. För det gör det, mest hela tiden. Speciellt på hästfronten. Jag ska försöka få in lite inlägg och bilder om det. Det är bara inte så ofta jag har tid att sitta här vid datorn.

Det är så mycket roligare att göra en "Att göra-lista" än att i själva verket göra sakerna på listan, tänker jag som älskar att göra listor, strukturera upp arbetet och sorter uppgifter i olika ordningar.
Sitter här hos MiROi i Hudiksvall och har faktiskt en del att göra. Men det blir inget gjort. Jag har inte gjort någon lista, känner mig därför lite förvirrad över var jag ska börja.
Hm.
Men nej. Då börjar jag blogga istället. Och kollar twitter och facebook. Och platsbanken. Och mailen.
Saker som faktiskt inte skulle hamna på min lista om jag gjorde en.

Jag har faktiskt en iPhone, som jag tycker väldigt mycket om. Och det är nog just för att det går att göra så mycket annat med den än att bara ringa. För jag, jag hatar nästan att prata i telefonen. Jag drar mig för att ringa. Det är fruktansvärt obekvämt den där stunden när jag väntar på att personen i andra änden ska svara. Jag hinner tänka så mycket och det är väldigt jobbigt. Idag har jag gett mig själv uppgiften att ringa runt till olika ställen där jag hade kunnat tänka mig att jobba, för att söka praktikplats. Hittills har jag ringt fem olika ställen och jag har fått prata med en person. På de fyra övriga företagen jag ringt har ingen svarat, av olika anledningar. Det gör ju inte saken lättare. Det tog mycket energi att ladda ihop nog med jävlaranamma för att ens slå numret. Sen svarar de inte. Jag måste alltså ringa igen. Och igen. Och kanske igen. Och jag har verkligen ingen lust med det! Tråkigt nog måste jag ringa runt. Annars får jag ingen praktikplats. Det roliga är att för varje samtal jag måste ringa blir det lite lättare. Inte mycket alls. Snarare pyttelite. Men det går åt rätt håll. Helst vill jag bara gå in där och säga hej.

Nu har jag börjat tänka i banorna att jag ska klippa av mig håret. Och det ska jag göra av många anledningar. En anledning är att det är hårstrån från mig överallt, i alla kläder, på golvet, i golvbrunnen i duschen, i handfatet, i disktrasan, i sängen, bland barnens leksaker, i bilen, i handväskan, bland räkningarna och till och med utomhus! Där jag har befunnit mig hittar du ett lååååångt hårstrå från mig. Garanterat.

En annan anledning är att det tar så lång tid att tvätta. Först ska man få det blött, sen ska man hälla i en deciliter schampoo och sen ska man skölja ur det och sen ska det torka! Det är så omständigt att jag brukar tvätta det ungefär en gång i veckan.

En tredje anledning är att jag inte orkar göra frisyrer med det. Det händer en gång per halvår att jag tar fram plattången. Men det tar så lång tid innan jag är färdig så det är inte ofta jag har tid att göra det.

En tredje anledning är att det går så mycket hårfärg när jag ska färga det. Och det tar skitlänge att göra det!

En fjärde anledning är att jag är lite besatt av mitt hår. Det har tagit över mig, på något vis. När jag tänker på att klippa av det får jag ont i magen, blir kallsvettig och blir ångestfylld. Det är inte nyttigt!

Så därför har jag kommit till insikten att det ska bort! Vem som ska få äran att kapa av det har jag inte bestämt ännu. Men det blir antagligen jag själv, eftersom det alltid är jag som klipper mig själv. Och eftersom jag vet hur otålig jag är så kommer jag antagligen göra det inom en halvtimme.


Den här bilden tog jag innan jag klippte mig förra sommaren, men då var det ingen som märkte att jag ens klippt mig...

Jag känner att jag samlar på mig en massa grejer helt i onödan. Trots att jag slängde massor när vi flyttade sist, är det hur mycket grejer som helst att packa även den här gången. Jag blir tokig! Jag vill slänga allt, men när jag står där med svartsäcken kommer ångesten krypande. Det kan ju hända att jag möjligtvis kommer att kanske behöva just den här skitgrejen någon gång inom en överskådlig framtid.

När jag ser dokumentärer om sådana där samlare, som har grejer överallt, får jag panik. Jag kan inte förstå hur det kan bli så där hemskt. Men när jag står där med svartsäcken börjar jag förstå, tänk att ha den där ångesten över varenda liten sak! Det är så det är att vara en samlare. Och jag vill inte bli sån.

I förra veckans avsnitt av "Arga snickaren" på kanal 5 var det med en kille som hade grejer till förbannelse. Hans grejer hade bokstavligt talat fått huset att mögla sönder. Och när Anders erbjöd sig att köpa alla grejer för femton tusen spänn, bara för att han skulle få slänga dem, sa de nej. De sa nej!! De ville ha kvar dem! Varför? Kommer jag bli sån?

Det finns grejer på vinden som jag inte använt sen vi flyttade hit för två år sen, jag kommer inte ens ihåg vad det är för nåt, men jag hade inte kunnat slänga dem. Hade jag saknat dem om någon bara gick och rensade vinden utan min vetskap? Antagligen inte.

Jag hade behövt bli hypnotiserad och sluta känna mig så bunden till onödiga prylar. Förra gången vi flyttade läste jag ju "Rensa i röran med Feng shui" och det hjälpte. Men nog fan har jag fått små ångestattacker när jag tänker på allt jag slängde. Nog har jag saknat de där gamla kassettbanden med blandade hits inspelad från Tracks på radio för tjugofem år sen. Jag är inte frisk alltså. Hjälp mig!

Det var väldigt längesen jag var till tandläkaren. Väldigt längesen. Ungefär tio år sedan. Då slog jag ut en framtand och var så illa tvungen att gå dit. Sen har jag inte riktigt behövt gå dit, även om det är bra att gå och få sig en undersökning med jämna mellanrum.

Men nu är det ju så att jag har bitit sönder en tand, och den måste ju lagas. Sen har jag kommit på att jag antagligen är en "pressare". Förut var jag en tandgnisslare, och jag höll på med det ända upp i tjugoårsåldern. Sen har jag gått över till att bli en pressare, det är antagligen därför jag bitit sönder min tand och har låsningar i käken.

Så nu ska jag tillslut bege mig till tandläkaren, har fått en tid nästa vecka. Hon som tog emot min bokning såg mig inte alls i deras register och jag sa att det var tio år sedan jag senast var till tandläkaren. Hon lät lite förvånad. Jag är rädd att jag kommer åka på en riktigt utskällning för att jag har väntat för länge. Det är även därför jag dragit ut på det så länge. En annan och större orsak är att det är så förbaskat dyrt. Jag fattar inte varför tandvården inte är subventionerad som sjukvården. Tänderna är ju jätteviktiga!

Nu ska jag ta och kolla upp hur det ligger till med priserna i tandvården och även skaffa mig en tandvårdsförsäkring eller ett sparande. Nu ska jag börja ta hand om mina tänder. Jag vill gärna ha dem kvar.

Igår slog det nästan runt för mig. Jag är enormt stressad inombords och har väldigt svårt att slappna av och se saker positivt. Det är så mycket som måste klaffa för att den här flytten ska bli av utan att någon får sätta den psykiska hälsan till.

Allt är nästan klart, det är bara några som måste ge klartecken för att det ska funka som planerat. Det är nu en månad kvar till vi verkligen ska flytta på riktigt, och ändå hänger några lösa trådar som får mig att bli galen.

Igår började jag må väldigt dåligt. Det bara snurrade i huvudet, jag blev torr i munnen och magen värkte. Jag trodde att jag åkt på magsjuka. Det slog mig aldrig då att det kunde vara stress. När jag hämtat barnen från dagmamman kom droppen som fick bägaren att rinna över, då Matilda smög åt sig en kulspetspenna och gjorde detta jättefina, detaljerade, porträtt av sin kusin på sovrumsväggen


Ögonen har tillochmed ögonfransar och pupiller

Jag började bara grina. Jag grinade och grinade. Och var arg. Och jag ville inte vara arg på Matilda, trots att hon vet att hon inte får rita på väggarna, men bilden var ju så fin!

Då fattade jag att det har blivit lite för mycket och att jag går omkring och oroar mig något enormt. Det kanske känns som att världen är på väg att gå under, men jag har överlevt värre saker än det här.

Måste bara försöka tänka positivt, som jag brukar vara så bra på. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid. På nåt sätt.

Nu under oktober månad har jag läge att läsa in den där Historia A-kursen som jag nästan gjorde färdig våren 2009. Jag pratade med studievägledaren på Komvux om det förra veckan och behöver bara få klartecken från a-kassan. Idag ringde jag a-kassan och frågade, de ska skicka en blankett som jag ska fylla i.

Det är ett endaste litet ämne, som jag ska läsa på flex, under en månad. Som det känns nu borde det inte vara något problem och jag borde få behålla a-kassan. Men man vet aldrig med dem. De brukar kunna hitta på något för att jag ska bryta ihop mer eller mindre. Men men, det är bara att bita ihop och se glad ut! Jag ser ganska glad ut, faktiskt!

Idag är det lördag! Jag försöker att smyga igång dagen lite försiktigt. Viktoria känner tvärtom och började morgonen med att hoppa i stora sängen och prata med alla med väldigt hög stämma.
Nu dricker jag dagens första kopp kaffe och ska snart börja planera för kvällen. Ikväll ska jag nämligen på krogen, och det var ett tag sen sist.

Matilda kom in och väckte mig först, men jag bar tillbaka henne till sin säng och hon somnade genast om. Sen ropade Viktoria och då klev jag upp, gav henne välling och kokade kaffe. Viktoria gick till sin säng och hämtade tutten, sen gick hon och la sig i min säng och somnade om. Nu är jag vaken alldeles själv, med min kompis kaffekoppen.



Ska ta och skriva ut lite papper inför mötet med Komvux. Jag ska söka utbildning till våren på Komvux i Sundsvall och har några förslag på kurser så jag får ihop 800 poäng, som jag tror att jag behöver för ett slutbetyg. Allt detta ska jag få reda på idag. Det är några fjärilar som fladdrar omkring i min mage.

Nu håller jag på att hårdkolla utbildningar och vart jag ska vända mig i världen. Jag är mest förvirrad just nu. Jag har gjort intressetestet på arbetsförmedlingens hemsida än en gång och fått samma resultat som tidigare. När jag sen kollar upp yrken som passar min profil är det nästan uteslutande yrken med hård konkurrens, oviss framtid och svårt att ta sig fram. Jag blir svettig. Är det ens någon idé att jag satsar på att bli något som jag vill? Vad är det som säger att jag kommer få ett jobb i framtiden? Ska jag riskera att gå en treårig utbildning, dra på mig en massa studieskulder och sen inte få jobb för att det är för hög konkurrens? Eller ska jag strunta i vad jag vill och ta ett jobb som ger en lön men kanske inte är så givande för mig personligen?

Är jag feg eller ska jag våga?

Jag är ju ganska feg för det mesta.

Vill jag sitta där om tre år och ångra att jag varit en fegis än en gång?

Vad är det för mening att flytta härifrån om jag ändå inte tänker satsa på att göra det jag vill?

Orkar jag?

Jag vet varken ut eller in. Jag vet att jag är less på att inte vara något och att inte få jobb. Men jag vill heller inte sätta mig i skiten. Ibland önskar jag att någon bara kunde bestämma och säga Nu gör du så här!

Dessutom, vad vill jag sända för signaler till mina barn? Att de ska strunta i att ens försöka bli vad de vill, för att det inte är någon idé, att det alltid finns någon som är bättre?  Vill jag att de ska nöja sig och inte ens prova?

Uschiamej, det är väl det här livet går ut på.

Det var idag jag hade möte med min jobbcoach, inte imorgon, så jag var och träffade henne och pratade lite om hur jag har tänkt ha det egentligen. Jag fick hemläxa att försöka hitta utbildningar som jag vill gå och att ta kontakt med Komvux gällande mitt slutbetyg. Komvux ska jag ringa imorgon och försöka få en tid då jag kan gå dit och prata med studievägledaren där.

Gjorde än en gång intressetestet på arbetsförmedlingens hemsida. Det blir samma resutlat varje gång och jag kan ändå inte få en klar bild av vad jag ska sikta på riktigt. Högst upp på listan står musiker och sångare. Mmmmm...

Jag började ju jobba. Det blev en dag. Sen har det inte blivit mer och kommer nog inte bli mer, iallafall inte på det stället som visade sig vara en stor besvikelse.

Igår fick jag mail om ett annat jobb jag sökt och det blev liksom spiken i Kiruna-kistan, även om den, så att säga, är helt igenbommad redan. Än en gång var jag inte den som fått jobbet. Medan jag öppnade mailet hann jag tänka: Om jag får jobbet, flyttar vi inte då? Det hade ju varit mer möjligt att vi hade kunnat stanna kvar ifall jag fått det jobbet. För det var ett roligt jobb, som jag mycket väl hade kunnat tänka mig att gå till med glädje i hjärtat och sinnet. Men så var det ju inte. Lika bra det.

På onsdag ska jag gå och träffa min jobbcoach, som även är studievägledare, och tillsammans med henne arbeta fram en plan om hur jag ska gå till väga där nere i södern. Jag känner att planen jag har arbetat fram är lite för spretig och pekar inte alls mot ett uppsatt mål utan med mot flera tänkbara möjligheter. Måste fokusera!

Sitter och lyssnar på mig själv i lurarna och är självkritisk så det stänker om det. Om jag bara missar en liten ton lite litegrann så blir jag så jäkla sur på mig själv. Anledningen till att jag missar överhuvudtaget är bara för att jag är slö när jag sjunger, för om jag lägger energi i varenda ton blir det inte fel.

Det jag lyssnar på nu är inspelat i replokalen när vi repade förra gången. Det är lite otajt, vi spelar lite fel och jag missar några ord ibland och några toner ibland. Men det är väldigt nyttigt att sitta och lyssna så här mellan repen så man skärper sig nästa gång.

Det är inte mig Viktoria har i lurarna här...

...och riktigt så där gullig är inte jag i lurar...