Födelsedagsstress

Den här helgen var det två kalas för barnen att gå på, och eftersom lilla ungen fyller år imorgon kommer det att bli kalas i helgen igen. I morse satt jag och tänkte tillbaka på mina egna födelsadagskalas som barn och hur de kunde se ut.
 
Jag fyller år mitt i sommaren. När jag var barn innebar det att jag fyllde år mitt i sommarlovet, när inga barn var hemma. Vi var inte heller hemma, vi var i stugan, och det var oftast där vi firade min födelsedag. Mamma brukade göra nån enkel tårta, med sockerkaksbotten bakad i vedspis. Jag brukade hjälpa till att vispa grädden, för den var så rolig den där handdrivna vevvispen, även om om jag fick mjölksyra i armen några gånger innan grädden var tjock nog. På mitt kalas kom mamma, pappa och storasyster. Ibland kom mormor och morfar och hälsade på i stugan. Ibland kom mina kusiner, faster och fasters man. Om vi någon gång mot förmodan var hemma i stan kom väl ett par grannungar och bästisen från klassen. Annars var där inte så mycket ungar alls. Och presenter fick jag av släkten. Jag kan inte komma ihåg att barnen hade med sig presenter åt mig, förrän vi nådde den åldern att vi kunde gå på affärn och köpa något kul själva till våra kompisar i födelsedagspresent. Och dessutom så firade vi födelsedagen samma dag som den ägde rum.
 
När lilla ungen fyllde år förra gången bjöd vi hela hennes förskoleklass. Kalaset ägde rum kommande helg, så att alla skulle ha möjlighet att komma. Till fikat gjorde jag två olika tårtor, det bjöds även på olika sorters kakor och bullar. Till fiskedammen hade vi köpt en liten present som alla barnen skulle få istället för en godispåse. Det kom ungefär nio ungar. När stora ungen fyllde år hyrde vi lokal och hade lekar, stor tårta, kakor och bullar och ballonger i mängder. Det var väl ungefär ett tiotal ungar på det kalaset också. 
 
Vi hade tänkt ha lokal till lilla ungens kalas nu också. Men jag börjar tvivla. Är det så här det ska vara? Ska födelsedagskalasen vara så här? Det är säkert jättekul för barnen, det tvivlar jag inte på. Men den stress jag känner inför detta är inte särskilt kul. 
 
Det har blivit norm att kalasen ska hållas i lokal, gärna med teman så det blir lite av en maskeradfest, det ska finnas underhållning, fika och gärna mellanmål för att inte överdosera sockret. Alla har med sig presenter, om det så är en sista-minuten-present från kiosken på hörnet. Det har spårat ur! Jag är orolig att vi sensationsmatar ihjäl våra barn! Allt ska vara storslaget, fartfyllt, färgglatt och fantastiskt. Och det gäller snart inte bara födelsedagarna, varje dag ska vara fantastisk och minnesvärd. Det ska hända något precis hela tiden. Detta reflekteras även i barnprogrammen på tv, de blir mer och mer fartfyllda, högljudda, färgglada och fantastiska. Och värst är det på reklamkanalerna, när programmen avbryts med ett ännu mer fartfylld, högjlutt, färgglatt och fantastiskt reklamavbrott.
När jag hämtar barnen från skolan (vilket är ganska sällan, eftersom maken brukar sköta den biten) frågar de alltid "Vad ska vi göra idag, mamma? Vad händer idag?" som att jag har något skitskojigt planerat för eftermiddagen, när jag egentligen bara vill äta middag och ta det lugnt. Risken är att vi förvandlar våra barn till sensationsjunkies, som om de inte får sin kick blir stressade och deprimerade. Och om man nu som förälder inte vill hänga med på det här tåget får man framstå som den tråkiga föräldern, som inte bryr sig om sina barn så där härligt mycket som man ska göra när barnen är små. För de är ju bara små en liten kort stund i livet.
 
Självklart vill jag att barnen ska få ha roliga och minnesvärda födelsedagskalas, men vill kan väl tona ner det lite grann? Jag minns mina födelsedagar med värme i hjärtat. Jag minns även att jag varje år såg fram emot och längtade till min födelsedag trots att jag aldrig fick ett maskeradparty med tre olika tårtor och sjutton inbjudna ungar med tillhörande sista-minuten-presenter. Jag tror nog att mina ungar också hade kunnat uppskatta det. Men då måste vi bryta trenden nu, och vara de där tråkiga, hemska och orättvisa föräldrarna.
 
 

RSS 2.0