karoos

och idag kunde jag inte det. Läste en artikel på msn om Linda Rosings datingprogram Den rätte för Rosing och att hon redan hade en pojkvän. Det påstods att hon var en bluff, som lurat en massa killar att tro att de ska få dejta henne på lika villkor och att de har en chans att bli hennes pojkvän.
Men det var inte artikeln som var det intressanta, det var kommentarerna. Det var 29 kommentarer när jag läste artikeln och alla spydde galla över Linda Rosing, om hur opererad hon är, att hon är en dålig mamma, att hon är en bluff, ett monster och det ena med det fjärde. Hur hemsk hon nu än må vara, enligt dessa människor, så är hon iallafall nog intressant för att just de människorna ska gå in och läsa en artikel om hennes program på kanal 5, plus att de bemödade sig att skriva en kommentar! Och det fanns så mycket illvilja i dessa kommentarer att man kunde tro att Linda gjort något personligt mot dessa människor, sårat dem eller kränkt dem. Antagligen har hon inte det. Hon har bara lyckats med något som jag vet att många drömmer om att lyckas med, tjäna pengar på något hon tycker är roligt.
Jag läser dessutom på kanal 5's hemsida att var tredje man i Sverige kan tänka sig en vänskaps- eller kärleksrelation med Linda. Det blir rätt många män som faktiskt tycker att hon verkar vara en helt okej tjej.
Och jag kan förstå att många blir avundsjuka på det. Men istället för att kasta skit på dem som lyckas, vilket människor ofta gör, kan man ju använda sin energi till att fundera ut vad man själv tycker är skoj och sen arbeta fram en plan på att tjäna pengar på det.
Och det är faktiskt mer lönsamt att berömma andra och dela glädjen i deras framgång, än att vältra sig i dålig energi som skitsnack och avundsjuka.
Jag var bara tvungen att lämna en kommentar där, jag med.

Jag fick ihop två sopsäckar med leksaker och mjukdjur som nu ska ner i källaren i väntan på bättre tider. Matilda ville inte alls hjälpa till att städa och sortera leksaker. Hon ville ha en överblick av allt som finns att leka med i lägenheten och drog ut allt på golvet. Jag öste ner i sopsäckar. Hon bytter rum och började dra ut på golvet där. Jag sprang efter och plockade upp. Tillslut störtade jag i fåtöljen. Pust!
Nu ligger Matilda i spjälis och sover. Det blev en sen tupplur idag, men det blir lite ändringar i schemat vid sjukdom.
Jag förstår fortfarande inte var hon fick all sin energi ifrån, att bli så busig. Och när jag sa nej blev det bara ännu roligare att stöka ner. Hon slet först ut alla leksaker, hon kastade ner varenda kylskåpsmagnet på golvet, hon slet ut tio-femton näsdukar ur ett paket, hon gick in i badrummet och plockade blöjor och våtservetter från lådan, hon plockade disk ur diskstället och la tillbaka den i diskhon medan hon doppade ärmarna på sin body så hon blev dyngsur, hon plockade böcker ur bokhyllan och klämde sig fram till datorn och klickade så många gånger på musen som hon hann innan jag kom och lyfte bort henne, hon flyttade stolar och sitt lilla bord tvärs över rummet, hon smet in i sovrummet och plockade ur saker ur mitt nattduksbord sen drog hon ut kläder ur sina lådor, rev ner skorna från sin hylla, plockade upp några leksaker ur en kartong som jag sorterat bort tidigare och la dem på golvet, hon kilade ut i hallen och la en halv banan på golvet, som hon bett om tidigare för att hon var sugen, medan hon grävde i min handväska och mina jackfickor. Sen blev hon plötsligt trött och jag la henne i spjälsängen.
Att hålla städat och rent hemma tar, utan att överdriva, åtta timmar om dagen i effektiv tid. Jag har provat, och det var innan Matilda blev så här busig. Att hålla efter så tvättkorgen inte blir överfull, att diskbänken inte är belamrad med disk och att det inte är smulor, matrester, fläckar och leksaker över hela golvet, kräver ett engagemang som motsvarar ett heltidsarbete.
Att dessutom hinna med sig själv, försöka duscha någorlunda ofta, borsta håret, raka benen och klippa tånaglarna, är ibland hopplöst. Jag har smugit upp tidigt på morgnarna eller efter nio på kvällen, då jag nästan helt säkert vet att hon sover, för att duscha. Den dagen jag tog mig tid att färga håret, för att utväxten började bli en halv decimeter, började Matilda kräkas. Jag tog en chansning och började färga håret klockan 21, när hon sovit ett par timmar, och då hör jag ett svagt "mamma..."  från sovrummet följt av några hulkningar. Det var bara att rusa till undsättning och jag fick duscha ur hårfärgen medan Matilda låg på tvättmaskinen och tittade på.
Varje dag är en utmaning, ibland större, ibland mindre.
Det där med hushållsnära tjänster låter onekligen lockande ibland, men det känns som att man ska klara sånt själv, faktiskt.

2. Gå till den 5:e mappen

3. Hämta den 5:e bilden nerifrån (bakifrån) Och sätt in i din blogg...skriv en komentar till den.

4. Utmana sen 5 andra bloggare och länka till dem på din blogg.

På detta viset får vi många fina kort att kika på i våra bloggar!!

Kanon! säger jag och här kommer min 5:e bild (bakifrån) ur den 5:e mappen:


Och nu undrar ni säkert vad sjutton det där är. Det ska jag förklara. Det där är insidan på ett bokomslag, boken heter "Matilda Mus går och fiskar". Jag scannade in den för att jag skulle göra egna bakgrunder till min scrapbook. På den sidan monterade jag sedan in lite bilder på Matilda. Så var det med det.

Eftersom jag är slö idag orkar jag inte välja ut några offer till min utmaning utan jag utmanar alla som läser min blogg! Ha ha!
Åtminstone kan ju de jag länkat till här på sidan anta utmaningen. Ursäkta att jag är så slö.

Och när jag såg att jag skulle in och rota i datorns bildmappar fick jag lite ont i magen. Men jag är inte den som bangar, så här kommer det:

1. Gå in i din bildmapp
2. Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen
3. Visa bilden på bloggen och skriv något om den

4. Bjud in sex nya bloggpersoner att vara med på utmaningen

5. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade

När jag insåg att den sjätte mappen hette "Bilder på mig" blev jag verkligen nojig och undrade på vilket sätt jag nu skulle kunna roa världen. (Ja, åtminstone de som läser min blogg...)
Men när jag räknat till sjätte bilden (den kan ta ganska lång tid när man är van att räkna med x, y, <>^ och kvadratrötter bland annat) insåg jag att det inte var så hemskt som jag befarat. Så här ser min sjätte bild i den sjätte mappen ut:



Den föreställer mig och min systerson Alvar när vi var och fikade på Brända Tomten 2006. Då var Alvar mindre än Matilda är nu! Han var inte ens ett år där och Matilda var på jäsning i min mage.

Jag utmanar  Helena, Linda, Jennie och sen tog det slut, hm.

När vi har åkt till Gällivare med Matilda har hon blivit enormt less på att sitta i sin bilstol och nästan vägrat sätta sig där på hemvägen. När hon somnar hänger huvudet och jag kan förstå att det inte är ett dugg bekvämt. Vår bilstol vi har nu är en gammal volvo-stol, som inte går att justera överhuvudtaget. Det är sittläge som gäller, med rak rygg.
Nu under våren kommer vi att åka längre sträckor i bilen, och jag vill verkligen inte sätta Matilda i den hemska stolen. Jag vill att hon ska kunna ligga och sova, för då gör det ingenting att restiden ligger på ungefär fyra timmar. Jag har funderat på om sittdelen till vagnen hade gått att fästa i bilen, men det blir inte säkert alls, så det är ju uteslutet.

Jag kollade runt lite på bilbarnstolar och hittade en på VWs hemsida som har fem olika rygglägen, men då kostar den 3498 kr också. Det svider lite. Som det känns nu har jag inte mycket till val, eftersom jag vägrar ha henne i den stolen vi har nu längre än en timme. Jag kan trösta mig med att den räcker åt henne till hon blir fyra år och slår man ut 3498 kr på återstående 26 månader blir det en månadskostnad på ca 135 kr. 

                                               
   
Jag har funderat länge på varför inte bilstolar går att justera i liggläge, eftersom barn ofta somnar i bilen, oavsett om man åker från släkten på andra sidan stan eller från sjukhuset 12 mil bort. Jag har tänkt att det måste ju finnas sådana bilstolar, och det gör det ju! Kruxet var väl just det att den kostade ungefär hälften av vad jag har i inkomst varje månad.
Men som jag vet av erfarenhet är inte priset något hinder, jag har läst The Secret och sånt där löser sig alltid.

Här finns en lista på bilbarnstolar som Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens främjande har testat. Se även denna sida.

Min man har blivit utredd två gånger och fått diagnosen ADHD. Han blev först utredd i Sunderbyn och tog sedan kontakt med psykiatrin här i Kiruna/Gällivare som kom fram till samma slutsats. När han fått diagnosen blev han meddelad att det inte fanns resurser för vuxna med ADHD i Kiruna. Därför önskade de honom lycka till i framtiden och han blev utskriven från psykiatrin. Han har under flera år haft kontakt med en psykiatriker i privat regi, som varit en av de drivande i ADHD-ärendet, men den psykiatrikern har inte haft möjlighet att ge behandling eftersom reglerna har sett ut så. Men nyligen kom ett direktiv från EU att behandling med läkemedel såsom Concerta och Ritalin ska rekommenderas, eftersom det visat väldigt positiva effekter. I och med det fick min mans psykiatriker möjlighet att ordinera dessa läkemedel.

Nu avtjänar min man ett fängelsestraff och sitter på anstalt. Han har haft kontakt med sin psykiatriker som vill påbörja behandling så fort som möjligt. Min man vill även han påbörja sin behandling så fort som möjligt. Kruxet är att Kriminalvården inte verkar ha lika bråttom.

På Kriminalvårdens hemsida läser jag: ...Om det behövs kan du få vård på sjukvårdsinrättning utanför anstalten och du kan också för kortare eller längre tider vårdas på till exempel sjukhus. Personal från kriminalvården transporterar dig till och från sjukhuset samt ansvarar för bevakning eller tillsyn vid själva besöket.

Detta tolkar jag som att om man som klient på en anstalt får tid hos en läkare, har man rätt att besöka denne. Jag kan inte se om det bara gäller fysiska sjukdomar, jag kan inte utläsa att det inte skulle gälla ett besök hos en psykiatriker för diagnosen ADHD.

Min man har fått tid hos sin psykiatriker på måndag. Kriminalvården hävdar att han ska göra sitt läkarbesök under sin 36 timmars permission, vilken är i april. Min man hävdar att det bästa är att påbörja behandling så fort som möjligt. Kriminalvården säger att har du väntat så här länge, kan du vänta ett par månader till. Min man säger att han vill börja behandlingen nu, när han äntligen fått den möjligheten. Kriminalvården svarar att du vill så mycket.

Jag läser ett dokument från Kriminalvårdens kommitté för Kriminalvårdsmedicin, Centrala Droggruppen: Intagna med misstänkt ADHD bör remitteras till lämplig enhet inom psykiatrin/beroendevården, helst på hemorten, för utredning, diagnostik och behandlingsordination.

Min man är redan utredd och har fått sin diagnos, det enda som behövs är behandlingsordination, vilket han har fått tid till på måndag.

Borde inte Kriminalvården vara glad över en människa som vill ha behandling och som vill göra något med sitt liv? Borde de inte uppmuntra och hjälpa en person som tagit detta initiativ själv? Det heter ju Kriminalvård och inte Kriminal-sätta-käppar-i-hjulen.
Kriminalvården har själva startat två projekt med inriktning på ADHD. Det går ut på att ge bättre behandling till lagöverträdare med ADHD-problematik. Upp till bevis då, Kriminalvården!

Jag hoppas verkligen att detta löser sig och att han får komma till sin psykiatriker på måndag. Han har blivit ignorerad länge nog och av många nog att det fan är dags att något händer. Och jag tänker inte sitta snällt och vänta, om de trodde det.