Skyltat
Feminist? Javisst!
En vän på fejjan hade länkat till en blogg som handlade om att mörda feminister, som jag var tvungen att läsa. Jag blev alldeles ledsen, rädd och arg. Fortfarande vill personer framställa feminister som några som vill utrota män, plåga små pojkar, förespråka våld på män och förtrycka män. Det är inte vad feminism handlar om!
Jag är feminist. Jag är emot förtryck, oavsett vem eller vilka som blir utsatt för förtrycket. Anledningen till att jag är feminist är att det i det stora hela är kvinnor som blivit förtryckta.
När jag förstod att tjejer blev behandlade annorlunda än killar gick jag i mellanstadiet. Innan dess hade jag inte sett någon skillnad på mig, de andra tjejerna i min klass och killarna. Plötsligt började gå upp för mig att vi tjejer fick kämpa lite mer för att bli hörda, tagna på allvar, komma fram och få tillgång. Det gjorde mig frustrerad. Jag har alltid uppfattat mig själv som en person, inte som ett kön. Att ha handikappet att födas som tjej var faktiskt lite smärtsamt att inse.
I tonåren kom jag i kontakt med feminism och feminister och kände att jag måste vara med! Jag måste vara med och visa att det fortfarande finns förtryck. Mycket är gjort, många är de kvinnor som kämpat för vår rösträtt, rätt till abort, rätt till barnomsorg och kampen om lika lön pågår fortfarande. Än idag finns mycket kvar att göra. Och även om jag inte är fullt så engagerad som jag var för tio år sedan är det fortfarande ett ämne som står mig nära, eftersom jag fortfarande är född tjej. Jag kan liksom inte bara låta det vara.
Jag har hört argumenten förut och allvarligt talat gör de mig spyfärdig vid det här laget. Att jag skulle vilja förtrycka män är befängt. Jag vill bara vara en människa, som alla andra. Jag vill ha samma förutsättningar som en kille.
Idag har jag även två barn, två små flickor, som jag vill ska kunna känna att de kan göra vad de vill. De ska inte stå tillbaka för att de är tjejer. De ska ta plats, göra sig hörda och bli tagna på allvar. Jag måste visa dem att det är möjligt, men inte på bekostnad av någon. De ska veta att de är lika mycket värda som alla andra.
Och angående att mörda feminister, det behövs ingen uppmaning. Enligt denna artikel i Aftonbladet förra året mördades 160 kvinnor av män under 2000-talet. Det är fler nu. Det finns ingen anledning att mörda fler kvinnor.
Det finns så mycket mer att säga i ämnet. Men jag lämnar det för nu.
Håkan Juholt
Vad bra att han inte ska avgå! Det var härligt att höra, på riktigt. Det blir alltid en massa snack om att avgå hit och dit, så fort det dyker upp något fuffens om nån. Det löser ingenting att avgå. Det är väl bättre att de lär sig av sina misstag, då vet vi ju att de kommer vara bättre människor hädanefter. Att bara ersätta alla med en ny stjärna, som antagligen inte heller är fläckfri, tycker jag bara rör till allting.
De där politikerna är som folk är mest. De gör som folk hade gjort, de är inga undantag eller helgon bara för att de befinner sig där de befinner sig. De representerar folk och vad folk tycker. De beter sig som folk. Tänk bara på alla bidragsfuskare som är anledningen till att det är förbaskat krångligt att bara göra en liten struntsak som att ta ut vård av sjukt barn för en dag. Folk fuskar och lurar till sig saker de inte har rätt till.
Håkan Juholt kommer nog vara extra uppmärksam i framtiden. Det känns väl bra? Han vet nu att han har ögonen på sig, oavsett om det han gjort var fel eller inte kommer han vara försiktig hädanefter. Jag vet ju hur krångligt det är att fylla i försäkringskassans blanketter och kan bara gissa hur krångliga blanketter de där politikerna har för sina diverse bidrag.
Sen kan jag tycka att när man har en sån fantastisk lön som han har, är man väl knappast berättigad bidrag, men det är bara min åsikt. Det har inget med regler att göra.
Bakofram
Tycker det känns lite felvänt.
Borde de inte få pengar istället, så de kunde bygga ut och anställa lite mer personal och på så sätt få bukt med patienttätheten?
Bara en tanke.
Så här lurade Comviq och Tele 2 mig på 169 kronor
När vi skulle åka på semester i somras, gick jag in på Comviq och Tele 2's hemsida för att beställa mobilt bredband till min bärbara dator, så att jag skulle kunna ha lite kontakt med Internet under tiden vi skulle vara borta. Jag betalade direkt på hemsidan med min internetbank och VISA-kort, 169 kronor. Nu var det dock så att det mobila bredbandet kom till mitt utlämningsställe en dag efter att vi hade åkt. Jag ringde och pratade med Coop, som är mitt utlämningsställe för paket, och frågade om jag kunde skicka ett bud att hämta mitt paket. Det gick absolut inte, eftersom den personen isåfall var tvungen att ha med sig min legitimation. Och jag hade ju med mig min legitimation på resan. Var ju dumt, kan man tänka. Mitt andra alternativ var att de skulle hålla kvar mitt paket till jag kom hem igen, vilket även det var omöjligt. De var så illa tvungna att returnera paketet till Comviq och Tele 2.
Det hade ju inte varit så hemskt om även jag fick tillbaka pengarna jag betalat för paketet. Vilket jag inte fick.
Idag ringde jag dem. Hamnade i telefonkö. Fick prata med en person som inte kunde hjälpa mig, blev kopplad till en annan person som inte heller kunde hjälpa mig men som bad mig ringa en tredje person som inte kunde göra något och därför kopplade mig till en fjärde person som inte hade en aning om vad jag pratade om och därför bad mig ringa en femte person som inte kunde se någon beställning från mig överhuvudtaget.
Och nu var det där en kort sammanfattning av en svettig timme innehållande förvirrade kundtjänstmänniskor blandat med hemsk pausmusik och tonvalsförfrågningar.
Hela tiden satt jag inloggad på min internetbank med datumet för transaktionen, på 169 kronor till Tele 2, mitt framför näsan. Men eftersom de inte kunde se att någon sådan ägt rum så fanns det inte mycket de kunde göra, sa de.
Jag trodde att allt skulle lösa sig när jag pratade med den tredje personen i hela härvan, han såg nämligen min beställning, när den blivit betald och när paketet hade returnerats tillbaka till deras lager. Men plötsligt var all den informationen borta i deras datorer.
Lösningen de försökte komma med var att jag skulle faxa en kopia på mitt kontoutdrag där transaktionen finns med och försöka bevisa för dem att jag faktiskt betalat för något jag inte fått. Då skulle de se vad de kunde göra. Känns väldigt omständigt just nu.
Allt jag ville var att de skulle skicka ett nytt mobilt bredband åt mig, utan att jag skulle behöva betala för det igen.
Men det finns andra företag som säljer mobila bredband.
Blev plötsligt sugen på får i kål till middag och en varm och mysig jacka av fårskinn att värma mig med till vintern.
Kvinnoskammen
När man väljer att skaffa barn, förändras livet, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste anpassa oss. Som föräldrar har vi inte bara ansvaret för oss själva, utom över ytterligare ett, eller flera, liv. Men ingen kan säga hur min familjesituation ska se ut och bestämma hur vi planerar att till exempel dela upp föräldraledigheten. Jag var en av dem som blev väldigt upprörd över förslaget att dela föräldradagarna lika mellan mamman och pappan. Det är en försäkring vi alla är med och betalar för och jag tycker därför att vi ska ha rätten att använda den som det passar oss.
Men när en kvinna blir mamma hamnar hon i diverse dilemman, utöver att inte längre bara ha ansvar för sig själv. Vi kan inte göra rätt om vi ska leva upp till vad som förväntas av oss av världen runt omkring. Vi ska vara supermammor. Vi ska skämmas om vi vill lämna över ansvaret till pappan och själva gå tillbaka till arbetet. Då är vi dåliga mammor. Vi ska skämmas om vi inte tar huvudansvaret för barnen och har järnkoll på dem hela tiden. Vi ska skämmas om vi lämnar tidigt och hämtar sent från förskolan. Samtidigt ska vi skylla oss själva om vi väljer att vara hemma med barnen. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att sätta barnen framför karriären. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att gå ner på deltid för att vi vill vara tillgängliga för barnen. Hur vi än gör, gör vi fel.
Att ha huvudansvaret hemma är mer än ett heltidsjobb oavsett om du är man eller kvinna. Det är inte säkert att din arbetsdag slutar på kvällen. Det är inte säkert att du får sova åtta timmar på natten. Det är inte säkert att du får fem minuters rast varje timme. Ändå ska du orka utföra arbetet varje dag, vardag som helg, och veta att när dina föräldradagar är slut är det arbetet värt exakt noll kronor i timmen. Och väljer du att utföra det ändå ska du även skylla dig själv, om du är kvinna.
Vårt arbete vi sköter hemma när vi är hemma med våra barn, räknas inte som arbete när vi gör det själva. Vi får ingen lön för att vi städar, lagar mat, tvättar, handlar och tar hand om våra barn. Om vi däremot anlitar någon att göra detta kallas det hushållsnära tjänster och vi får ett bidrag av staten för att betala för det arbetet. Jag kan alltså, som kvinna, jobba med att städa, laga mat, tvätta, handla och ta hand om barnen hos någon annan och få lön för det. Men väljer jag att göra det åt mig själv och min egen familj är det inte värt ett någonting. Tacken får jag genom att vara oattraktiv på arbetsmarknaden, tilldelas deltidsjobb, få lägre lön än mina manliga kollegor, sämre pension och skit från de människor som tycker att jag borde satsa på karriären istället.
För mig är problemet att det vi sett som typiskt kvinnligt värderas för lågt. Vi kvinnor ska skämmas för att vi inte vill bete oss som män. Vi ska skämmas för att vi inte vill lämna bort våra små barn till förskola innan de fyllt ett år för att göra karriär. Varför blir vi istället inte värderade för det arbete vi gör? När de typiskt kvinnliga egenskaperna ses som värdelösa är det ingen som vill ha med dem att göra, trots allt behövs de. Självklart tycker jag att männen ska ta mer ansvar över hemmet och jag ser inget negativt med att mannen är hemma med barnen istället för kvinnan när barnen är små. Det som stör mig är att man ser ner på kvinnor som tar huvudansvaret hemma. Hur det ser ut i alla familjekonstellationer kan vi omöjligt veta och vi kan omöjligt säga att en regel fungerar på allihop.
Jag eftersträvar inte ett hemmafrusamhälle, jag tycker absolut inte att kvinnans plats är i hemmet och inte på arbetet. Jag vill bara poängtera att kvinnor som väljer att vara hemma får skit. Varför inte göra det möjligt att utan skam kunna vara hemma med sina barn? Varför inte värdera de egenskaper, som varit typiskt kvinnliga, högre och inse de positiva följderna av dem, även om det råkar vara en kvinna som innehar dem? Varför är inte hushållsnära tjänster värda någonting, när vi utför dem själva, i våra egna hem.
Jag kan se problemet med att det är kvinnor som tar på sig huvudansvaret för barnen när man väljer att skaffa barn. Som kvinna blir man mindre attraktiv på arbetsmarknaden, man får sämre lön eftersom man i många fall jobbar deltid. Jag kan dock inte se att det skulle vara ett problem att vara hemma med sina barn. Jag tycker det är jättebra att vara med sina barn den första tiden i deras liv. Vissa barn har lättare att komma in i förskolan medan andra barn har svårare och behöver mer tid hemma med sina föräldrar. Detta handlar kanske om de tre-fyra första åren i barnens liv, den tid då de inte är så självständiga och kanske behöver vara mycket med sin familj. Kanske trivs barnet på förskola några timmar om dagen, men kanske inte minst åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Jag är fullt medveten om att det finns ensamstående föräldrar som måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Jag är även fullt medveten om att det finns kärnfamiljer där båda föräldrarna måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Det är jättebra att det finns förskolor, att möjligheten finns där när vi måste eller vill arbeta.
Ibland känner jag mig som den där kvinnan i Simpsons som utbrister: "What about the children? Won't someone, please, think about the children!?
Nu är det kvinnornas ansvar att se till att vi får lika lön för lika arbete, att vi inte diskrimineras på arbetsmarknaden, att vi får lika många chefsjobb, att vi får bra pension och samma villkor som männen. Men det sker på bekostnad av barnen. För männen kommer inte att kompromissa åt andra hållet, det vore rent strategiskt idiotiskt av dem, eftersom det skulle innebära sämre villkor för dem. Då blir det helt enkelt så att barnen får börja förskola vid ett års ålder, när de praktiskt taget precis trillat ur livmodern. Vid ett års ålder ska de skiljas från sina föräldrar och spendera majoriteten av alla vaken tid under en vecka hos någon annan än sin familj. De ska lära sig gå, prata, räkna, läsa och skriva hos någon annan. Någon annan ska finnas där när barnet ramlar och slår sig, bygger ett tjusigt sandslott i sandlådan eller slutar med blöja. Och då ska vi kvinnor skämmas över det, att vi inte fanns där när allt det där hände. Då ska vi ha ångest över att dagisfröken är barnets kvinnliga förebild.
Hur vi än gör, gör vi fel. Allt på grund utav de kvinnliga egenskaperna som inte är värda något, som ingen vill ta på sig. Det gör sitt avtryck i yrkeslivet, där yrken med en majoritet kvinnor värderas sämre. Yrken som har de typiskt kvinnliga egenskaperna, som vi ser ner på så mycket. Yrken som det sparas in på, är underbemannade, underbetalda och svåra att göra så kallad karriär inom.
Det är klart att vi kommer bli mer jämställda om vi tar bort de kvinnliga egenskaperna och det verkar som att det är enda vägen. Hur galet det än låter. Det är uppenbart att vi inte kan vara jämställda genom att vara som vi är.
Internationella kvinnodagen
är det idag. Jag har skrivit ett långt blogginlägg om kvinnoskammen som jag hade tänkt publicera idag. Men jag måste fila på det lite mer. Får se om jag hinner klart idag. Jag är ganska upprörd så det kan ta en stund.
Jag blir lite rädd
Efter valet har jag känt mig bakfull och ångestfylld. Jag har pendlat mellan besvikelse och ilska. Jag har känt mig instängd, som i en bur, med munkavle. Det har bubblat inom mig, av uppgivenhet och samtidigt kämparglöd. Det har varit besvärligt att försöka försvara mina egna tankar gentemot andra, för jag har varit så arg. Men jag vet att ilska inte tar mig särskilt långt. Nu har jag kommit till ett stadie där jag blir lite rädd. Först och främst för mig själv och mina egna reaktioner. För min första reaktion var ilska. Min första reaktion var att i mitt huvud kalla andra för idioter. Jag blev även rädd för andras kyla inför andra människor. Jag blev rädd för att människor är så egoistiska, att medmänskligheten, det som gör oss till människor, knappt märks i samhället nu. Vi ska sköta oss själva och skita i andra. Och om jag reagerar med ilska och glåpord är jag inte bättre själv.
Det är inte lätt att vara den som kämpar för solidaritet och medmänsklighet i ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt. Det är inte lätt att försöka påverka människor att dela med sig, när det viktigaste idag är att ha allt själv och överträffa andra. Det är inte lätt att försöka få människor att ta hand om varandra, när samhället uppmuntrar oss att gå över lik för att få det vi vill ha.
Det viktigaste idag verkar vara att konkurrera med andra, att slå ut eller slås ut, att bli utröstad eller att vara den som går vidare i varje omröstning. Idag verkar det inte finnas plats för alla. Därför måste några sållas bort. Det är så tydligt.
Att försöka bekämpa det här kyliga klimatet i vårt samhälle är inte att fortsätta slåss, skrika och knuffa undan. Det är att göra precis tvärtom. Det går inte att bekämpa hat med hat. Man måste bekämpa hat med kärlek. Vi måste försöka förstå att utan andra är vi ingenting, men tillsammans är vi så mycket. Det är i relation till andra man upptäcker hur man är själv. Och vill du egentligen vara en människa fylld av hat, avundsjuka och missunsamhet? Eller vill du vara en kärleksfull människa, som kan glädjas åt andras glädje och känna lyckan i att ge och dela med dig?
Och det går inte att ignorera bort problemet heller. Vi måste alla göra vår del.
Valfrihet
Det låter så fint, valfrihet. Att ha både rätten och möjligheten att fritt få välja mellan olika alternativ. Att få fundera över vilket som passar mig bäst, som har bästa priset, flest fördelar, är lämpligast. Det känns som något väldigt positivt att få välja själv. Att vara den som tar beslutet, den som bestämmer.
När jag går in i en klädaffär är jag glad att jag får välja själv vilka kläder jag ska köpa. Det vore tråkigt om det bara fanns till exempel gula kläder, jag passar inte så bra i gult. Det är också trevligt att få välja vilken musik jag vill lyssna på. Jag gillar inte all sorts musik, viss musik mår jag faktiskt dåligt utav. Jag vill gärna välja mat som jag ska både laga och äta. Tänk om jag var tvungen att göra potatisgratäng och tjälknöl varje onsdag, även om jag kanske hade jobbat över, inte hunnit handla och senare skulle iväg på handbollsträning med något av barnen. Då känns det som en självklarhet att fritt få välja och bestämma.
Jag vill också välja vart jag ska resa, om jag ska resa. Jag föredrar upplevelser framför sol och bad, skulle hellre åka till Alaska än till Mallorca. När det kommer till bilar är jag glad att jag, tillsammans med min man, får ta beslutet vilken sort vi ska ha till vår familj. Det skulle vara helt onödigt för oss att åka omkring i en hummer och samtidigt rätt svårt om vi var tvungna att klämma in hela familjen i en Lamborghini Diablo. När det kommer till exempelvis möbler, blöjor, tv-apparater, mobiltelefoner, skor, gardiner, tv-program, tvättmedel, frisyrer och tandkräm är det inte en hel vetenskap att göra ett val. Även om jag alltför ofta står och kliar mig i huvudet framför garderoben, för att jag inte har en aning om vad jag ska välja för kläder. Dagens outfit, så att säga.
Sen finns de lite mer komplicerade valen, som kräver vissa efterforskningar, men som vi ändå måste göra. Vi ska välja vilken bank som ska förvalta våra pengar, vilket försäkringsbolag som ska försäkra vår familj, bil, våra saker, vårt hem. Man ska välja ett yrke att ägna sig åt, och då kanske man även måste välja en utbildning. Man ska välja hurdant hem man vill ha, lägenhet eller hus. Var man ska bo, i storstad eller småstad, i staden eller på landet. Om man ska ha husdjur. Man ska också välja vem som ska förvalta ens pension. Vi som har småbarn ska välja förskola eller familjedaghem. De som har större barn ska välja skola, kommunal eller friskola.
Om vi blir sjuka ska vi välja vårdcentral och läkare. Vi ska sedan välja medicin, eftersom det finns flera med samma verkan men olika fabrikat och pris. Vi ska välja hurdan omsorg vi vill ha som äldre, privat eller kommunal.
Vi ska välja vilken telefonoperatör vi vill ha, vem som ska leverera vårt bredband och vår kabel-tv. Vi ska välja vem som levererar vår elektricitet. Vi ska välja om vi vill ha fast eller rörlig ränta till våra lån. Vi ska välja om våra sparpengar ska vara investerade i fonder eller aktier. Vi ska välja vem som ska bestämma i kommunen, landstinget och riksdagen. Vi ska välja vem som ska gå vidare i Melodifestivalen och Idol.
Helt plötsligt, känner jag åtminstone, att jag är fången i min egen valfrihet. Hur ska jag orka ta reda på vilka valmöjligheter som är bäst för mig? Hur ska jag veta vad som är bäst om jag inte har provat alla? Hur ångrar man sig, om man har valt fel, och redan har skrivit på pappret där man kanske förbinder sig i minst 18 månader? Hur nöjd blir man när man valt något man trodde var seriöst och allt visade sig vara en bluff?
Jag vet att i stort sett alla är ute efter att tjäna pengar på mina val. Ju mer pengar de tjänar, desto bättre för dem. Jag vet att hur jag än gör blir jag lurad. Jag vet att alla vill att jag ska välja just dem och försöker därigenom bräcka varandra i konsumentfjäsk som i slutändan inte är mer än tomma ord. Är valfrihet något bra då? När det bara finns skit att välja mellan och man blir lurad hur man än väljer, är det något positivt med att vara den som tar beslutet då?
Sen finns det alltid de som inte har något val. Men det är en helt annan historia.
Valtider
Det går inte att undgå att det snart är dags för val, om man inte bor i skogen utan radio, tv och internet förstås, och saknar brevlåda. För mig är det en självklarhet att rösta. Jag har röstat varje gång det har varit någon form av val sen jag fyllde 18 år och fick börja rösta.
Och hur tusan ska man rösta? På vem eller vilka? Så här precis innan valet lovar alla guld och gröna skogar. Och de smutskastar varandra, kallar varandras argument för trams och deras siffror och statistik skiljer sig på hur man läser dem och vem man frågar. Det är inte så lätt för en vanlig människa, som jag, att veta vad som är bäst.
Man kan tycka att det är samma alltihop, att det inte spelar någon roll hur man röstar. Man kanske är nöjd i vilket fall som helst. Eller så kanske man hade det kasst innan och det har inte blivit bättre. Eller så kanske man faktiskt har märkt skillnad, om inte på sin egen situation, så kanske på andras. Eller så kanske man bara blir förbannad på att det ska sparas här och där, samtidigt som det delas ut fallskärmar och avgångsvederlag på fantasibelopp till folk som misskött sitt jobb.
Det beror även på var man befinner sig i livet. Olika frågor är olika viktiga för olika personer. Som småbarnsförälder kan jag tycka att barnomsorg och föräldraförsäkring är viktiga frågor. Som kvinna kan jag tycka att jämställdhetsfrågor är viktiga. Som naturintresserad kan jag tycka att miljöfrågor är viktiga. Som outbildad och relativt inkompetent på pappret kan jag tycka att utbildning- och arbetslöshetsfrågor är viktiga. Det svåra kan vara att se hur allt hänger ihop och vilka som har de bästa svaren på mina frågor.
Jag märker varje val att min uppfostran och uppväxtmiljö har mycket att göra med hur jag röstar. Och så är det nog för väldigt många människor. De röstar som de alltid har gjort, som deras föräldrar alltid har gjort. Vissa har kanske en tradition av att inte rösta överhuvudtaget, deras åsikter blir då bara prat runt köksbordet. Ingen för dem vidare. Ingen gör deras röst hörd. Det är ju ändå det det handlar om. Vem ska få din röst?
Det är långt ifrån alla som tycker att det är självklart att rösta. Och rösträtten är allt annat än en självklarhet. Förr i tiden räknades inte rösterna likadant, om du hade högre inkomst hade du fler röster. Var du kvinna hade du inte rösträtt. Det var faktiskt inte förrän 1919 som man beslutade att kvinnor hade samma rösträtt som män. Det var tack vare alla kvinnor som engagerade sig och såg till att det blev så. Därför känns det som en skyldighet för mig att rösta, jag kan inte låta de kvinnor som kämpade för min rösträtt, ha gjort det förgäves. Tänk även på USA, förr hade inte svarta medborgare rösträtt, nu har de en svart president. Det är lätt att tro att just din röst inte gör någon skillnad, men i själva verket gör den det. Så vad du än gör, ligg inte hemma på sofflocket den 19:e september. Eller för all del, gör det, men se då till att rösta i förväg.
Om jag var intresserad av mode
skulle jag starta en blogg för kvinnor med något större storlekar. En modeblogg, alltså, plus size. Hos bloggportalen.se finns 11444 stycken modebloggar för kvinnor, varav två stycken är för plus size. Men nu har jag inget direkt brinnande intresse för mode och jag är kanske inte direkt känd för min goda smak när det gäller kläder. Men det är ju ett tips till den som har det intresset och som vill sticka ut bland alla modebloggare.
Språkpolisen... öööh... igen
Internet och fria forum är inget för språkpoliser. Jag går miste om en hel del budskap, bara för att jag sitter och stör mig på när folk skriver fel. Felstavning kan jag leva med, men val av fel ord, syftningsfel och särskrivnigar gör mig smått tankspridd och ganska irriterad.
Språkpolisen igen
Satt och lyssnade på Morgonpasset i p3 medan vi åt frukost. Jag hörde inte riktigt vad de pratade om men det var en mening som fick mig att reagera: "Hade de döpt hunden till Pucko?".
Dopet är en invigningsritual in i svenska kyrkan. När man får ett namn, får man ett namn. Och när man döps, döps man. Man behöver inte döpas för att få ett namn, och får man ett namn är man inte automatiskt döpt. Däremot kan man i samband med dopet bli namngiven.
Detta är en allmänt vedertagen miss som till och med blivit inskriven i svensk ordlista. Döpa, kommer från ordet doppa, betyder att vid en symbolisk vattenbestänkning bli medlem i den kristna gemenskapen.
Själv är jag döpt. Detta innebar att jag, vid 19 års ålder fick ansöka om utträde ur svenska kyrkan, för jag ville inte vara medlem. Om jag vill bli medlem igen, så får jag således döpas igen. Mitt namn har jag kvar, trots att jag gått ur svenska kyrkan. Mina barn är inte döpta, någon utav dem. Trots det har de varsitt fullt användbart namn. Om de vill gå med i svenska kyrkan senare i livet, när de kan bestämma det själv, så får de isåfall döpas.
Man kan inte konfirmeras om man inte är döpt. Konfirmationen är en bekräftelse på dopet, det vill säga inträdet i svenska kyrkan. Man bekräftar att man fortfarande vill vara med, enkelt sagt. (Se engelskans confirm : bekräfta) Så var det sagt.
Men språket är i ständig utveckling, och ordet döpa betyder numera även namnge, utan ritualen med att doppa i vatten. Det är ett faktum som jag, tyvärr, måste erkänna.
Grundlurad och skitförbannad
För ett par dagar sedan var jag på coop och handlade mat. Jag kom ihåg att det stod i reklambladet att man fick 3 för 2 av Pärsons tunna skivor pålägg. I butiken fanns en skylt där det stod "Köp 3 paket för 57:90 kr". Det är väl ungefär 3 för 2, tänkte jag och scannade in 3 paket med shop x-press scannern, ett med rökt kalkon, ett med hamburgerkött och ett med rökt salami. När jag sen betalade tyckte jag att det blev lite dyrt och granskade kvittot när jag kom hem. Först trodde jag att jag fått betala för mycket för kasslern, som jag också köpte, som var på medlemspris, men den rabatten syntes längst ner på kvittot.
Idag gick jag tillbaka till coop, tog fram mitt kvitto och räknade ut att jag betalt ungefär 36 kronor för mycket för mitt tunna pålägg från Pärsons. Jag läste skylten igen, 3 för 57:90 kr. Sen gick jag till kundtjänst. "Ja, men det gäller inte salamin!" sa damen i kundtjänst. "Det står på skylten vid hyllan och även i coopbladet!" tillägger hon glatt. Precis som att hon gjort precis det här 20 gånger tidigare idag. "Men varför lägger ni dem på samma ställe då?" undrar jag, något avig. "Det är ju deras plats!" svarar damen. Jag går därifrån, in på KappAhl och tittar på kläder i vredesmod.
Sen får jag en idé, ringer Husse och ber honom komma med den rökta salamin så att jag kan byta till någon av de andra, som rabatten gällde. Han kommer med salamin, jag går tillbaka till kundtjänst, får prata med en annan dam. Jag förklarar mitt ärende och säger att jag vill byta salamin mot något annat, varpå hon svarar: "Jag kan inte ta emot färskvaror!"
Det brinner en säkring i mitt huvud. Jag utbrister att jag ska slänga den förbannade korven, stormar ut samtidigt som jag högt tillkännager att det är färdighandlat på coop, hädanefter gör jag mina inköp på ICA.
Grejen är bara att ICA säkerligen lurar sina kunder exakt lika mycket, och att jag hur jag än gör kommer jag att bli lurad. Frågan är bara hur mycket.
Avbetalning
Blir lite irriterad på hur vanligt det har blivit med avbetalning på allt möjligt. Det är helt självklart att ta huset, bilen, datorn, telefonen, tvn, soffan, kylen, köket, stugan, kläderna etc. på avbetalning. "Betala räntefritt på 12 månader!" lockar företag med. Man slutar tänka efter. 150 kr i månaden ser väl inte så mycket ut, men i själva verket har man kanske inte råd att betala ett par tusen för en vara direkt, och då har man väl egentligen inte råd överhuvudtaget?
Jag gick igenom alla våra räkningar för ett par månader sen och insåg hur mycket som gick bara till avbetalningar på olika saker. Många bäckar små, som de säger. Det gick upp ett ljus för mig och det ljuset vill jag inte blåsa ut. Jag vill inte hamna i avbetalningsträsket igen.
Det värsta är att alla företag låtsas som att det är det mest självklara i världen, att köpa sina grejer på avbetalning. Att det till och med skulle vara förmånligt för dig som kund. Idag fick jag ett mail från coop som hade ett jättebra erbjudande till mig på en iPhone 4. Jag kan säga att jag är väldigt sugen på att skaffa en iPhone, jag känner att jag är i ett litet utsatt läge där. Det där erbjudandet var väl inte ett dugg bra för mig, som binder mig att betala minst 269 kronor i månaden i två år. Om ett år kommer en ny version av iPhone ut, och då är min redan gammal. Ändå kommer jag vara tvungen att sitta där och betala min månadsavgift. Jag är dessutom bunden till telia och måste betala till dem det jag ringer och smsar för. Grovt räknat blir dessa 269 kronor lätt 400 och kanske 600 kronor. Behåller jag min telefon jag har nu blir min månadsavgift kanske 100 kronor.
Jag har sagt det förut, när det handlar om konsumtion så blir man lurad, oavsett hur man gör. Frågan är bara hur lurad man blir.
Myndighetsstrul, igen
RUT-avdraget
Alltså, det här med avdrag för hushållsnära tjänster, jag har en idé om det. Jag har inte anställt någon för att utföra mina hushållsnära tjänster, jag gör dem själv, borde inte jag få det där avdraget som bidrag då?
På något konstigt sätt räknas inte de hushållsnära tjänsterna som arbete om man gör dem själv. Hm.
Julskinkan
På nyheterna visar de vanvårdade grisar som lever i misär. Grisar som äter på en död gris. Små döda kultingar. Bås utan halm. Suggor som inte kan röra sig. Det kommer nog finnas en tom plats på vårt julbord där julskinkan skulle ha stått.
För ungefär femton år sedan blev jag engagerad i djurrättsfrågor. Jag slutade äta kött och var till och med vegan ett tag. Jag var påläst i djurrättsfrågor och hamnade ofta i diskussioner om djurtestning och köttkonsumtion. Det här var frågor som jag verkligen brann för och min frustration växte ju mer motstånd jag mötte. De flesta gjorde narr av mina åsikter och ville inte höra vad jag hade att säga. Ung och grön som jag var, lät jag detta påverka mig personligt. Istället för att försöka föra en diskussion började jag med påhopp där jag kunde fråga någon som åt kött hur denne kunde sitta och stoppa i sig likdelar. Det var inte smart, jag vet.
Åren gick. Jag slutade vara vegetarian, men mina åsikter fanns kvar. Jag försökte hålla mig uppdaterad i djurrättsfrågor, men tillslut hade jag nästan slutat bry mig helt. Sedan dess har jag ätit kött, men i mitt hjärta önskar jag att jag var vegetarian eller att jag åtminstone bara åt kött från vilda djur. De vet man ju har levt ett liv i sitt rätta element, så att säga. Det enda jag kan skylla på är att jag har varit slö, jag har inte orkat engagera mig. Jag har inte orkat laga vegetarisk mat när det är så väldans enkelt att koka makaroner och steka falukorv. Om mitt jag för femton år sedan hade sett mig nu hade jag antagligen åkt på en helvetes utskällning. Hur kan man släppa sina värderingar bara sådär?
Grisar har blivit vanskötta länge. Det är inte bara nu de har det så där illa, bara för att det har nått media nu. Jag vet det. Nu skäms jag lite för att jag gav upp då, för flera år sedan. Nu vill jag än en gång engagera mig, åtminstone på något sätt. Kanske inte genom att bli vegan och dela ut flygblad på stan. Kanske bara genom att bojkotta julskinkan och prinskorven i år. Eller kanske genom att köpa julskinka av vildsvin.
Vi har alternativ och sätt att påverka. Vi kan bojkotta. Vi kan välja att köpa vårt kött av producenter som inte vanvårdar sina djur. Vi kan bli vegetarianer. Men det är vi som måste göra jobbet, för vi kan inte lita på att djuren har det bra bara för att någon säger det eller för att det står på en klisterlapp på köttpaketet. Vi kan inte lita på att länsstyrelsen och jordbruksministern har full koll på våra köttproducenter. Uppenbarligen kan vi inte det.
Å andra sidan kan man ju även rycka på axlarna och säga: "Grisarna som slaktas för årets julskinkor är redan slaktade, och om jag inte köper julskinka så gör ändå någon annan det. Ska de behöva slänga alla julskinkor då? Då har ju grisarna verkligen lidit i onödan." Jag har hört de argumenten förut, jag har till och med tänkt så själv. Men jag är ledsen, det håller inte.
Pest, kolera eller kanske svininfluensa?
Få saker har väl fått så mycket uppmärksamhet i media som svininfluensan. (Det ska väl vara Anna Anka då.) Från första gången jag hörde talas om den, i våras någon gång, till nu, har jag hört den ena skräckhistorien efter den andra. Samtidigt rapporteras det om att det är en lindrigare influensa än den vi är vana vid. Vi rekommenderas att ta vaccin mot den, samtidigt som vi inte ska behöva oroa oss om vi inte tillhör riskgrupperna. Imorgon ska jag ta mitt vaccin. Men det ligger en hel del velande fram och tillbaka bakom det beslutet.
Jag är gravid och tillhör då en utav riskgrupperna. Därför ska jag ta vaccinet. Ändå vet de inte vad vaccinet gör med fostret, eftersom det inte är testat. Det går inte att läsa en tidning, vare sig i pappersformat eller på nätet, utan att mötas av svarta rubriker om svininfluensan och om vaccinet. Först blev vi skrämda av själva influensan, då till synes friska människor som smittats blev kopplade till respiratorer och konstgjorda lungor. Några dog. Unga människor dog. Och jag måste erkänna att jag blev ganska skraj av den här influensan. Sedan blev vi skrämda av vaccinet. I tidningarna nu är det mest svarta rubriker om vilka biverkningar influensavaccinet kan ge. Några har dött, andra har fått neurologiska sjukdomar. Sen finns det en mängd andra biverkningar man kan drabbas av. Det har blivit en fråga om pest eller kolera; dö av influensan eller dö av vaccinet? Vilket är värst?
I all denna mediahysteri dyker några läkare upp, som hävdar att allt är överdrivet, att de själva inte tänker ta något vaccin för att det är helt onödigt och att influensan inte alls är så hemsk som det målas upp i media. I kölvattnet av dessa läkare dyker skrämselpropagandan och konspirationsteorierna upp; influensan är skapad av människan för att användas som vapen i kemisk krigföring. Dessutom är vaccinet otroligt farligt, det innehåller bland annat kvicksilver som vi ju vet är giftigt för oss. Vi kan heller inte vara helt säkra på biverkningarna eftersom vaccinet inte är noggrannt testat.
Som gravid känner jag mig ibland som en hemsk mamma som vill utsätta mitt foster för ett icke beprövat vaccin, samtidigt vill jag inte smitta min lilla dotter med influensa, hon som är precis för liten för att tillhöra gruppen som kan vaccineras. Och även om min lilla dotter skulle bli smittad, vill ju jag vara så frisk som möjligt, så jag orkar ta hand om henne så bra som möjligt, när hon i sådana fall blir sjuk. Som medborgare i samhället känner jag mig enormt kluven till informationssamhället. Är det storebror som försöker invagga oss i en falsk trygghet, där alla ska ta ett vaccin mot en influensa som är tillverkad för att användas som vapen? Eller är det en hemsk influensa, som det faktiskt finns ett riktigt bra skydd mot, i form av ett vaccin, som i väldigt sällsynta fall kan ge allvarliga biverkningar? I viss mån känner jag att jag hade klarat mig utan all denna information om influensan och vaccinet, eftersom det gör mig mer orolig än lugn. Samtidigt tycker jag det är viktigt att alla sidor av saken kommer fram och att vi själva ska kunna fatta våra beslut, grundat på den information vi fått. Vilken information är då den rätta, och vilken den felaktiga? Är jag kapabel att avgöra det?
För mig blir argumentet att inte smitta andra det avgörande. Även om jag kanske skulle klara av influensan själv, så kanske jag smittar någon som inte gör det. Så av solidariska skäl går jag imorgon och tar min första dos. Sen ska jag tillägga att jag faktiskt inte har någon lust att få influensa själv, det är för tillfället nog jobbigt att vara höggravid.
Ett jättebra erbjudande!
Det finns få saker som får mig att bli mer avvaktande än frasen "ett jättebra erbjudande!" Jag blir genast misstänksam. Om det nu skulle vara ett jättebra erbjudande tycker jag inte att företaget själva skulle behöva tala om det. Ett jättebra erbjudande talar för sig själv, genom att vara just jättebra.
När jag sitter och bläddrar igenom tidningar och ser feta rubriker som talar om att jag får något "utan extra kostnad", till ett pris av "0 kronor" eller om erbjudandet innebär "inget köptvång" blir jag knappast intresserad. Det är annonser jag fort bläddrar förbi. Jag är nämligen av den uppfattningen att ett företags uppgift inte är att förse mig med bra och fungerande produkter, alternativt tjänster, utan deras huvudsakliga uppgift är att lura mig på pengar. Sen är det upp till mig att vara på min vakt och försöka att bli så lite lurad som möjligt.
Eftersom jag anser att en bra produkt marknadsför sig själv, och behöver inga käcka slogans eller enträgna försäljarargument, kan man gissa att jag är en usel försäljare. Och det är jag. Jag skulle inte kunna sälja svininfluensevaccin till en hypokondriker. Jag fick bevis för det en gång då jag jobbade som försäljare i butik. En man kom in och skulle köpa en kaffebryggare. En bra försäljare, eller en försäljare överhuvudtaget, ser detta som en färdig affär. Mannen har själv sökt upp butiken, sett ut en vara och har pengarna i handen. Jag lyckades med konststycket att få mannen att lämna affären utan kaffebryggare. Min chef trodde inte sina ögon, han var helt övertygad om att jag inte bara skulle få sålt kaffebryggaren, utan dessutom fem paket kaffe, som var på erbjudande just då. Hur jag lyckades med detta är för mig fortfarande ett mysterium, klart är ändå att någon försäljare är jag inte. Åtminstone inte utan diverse kurser i ämnet.
När vi skaffade hemtelefon började genast en massa telefonförsäljare ringa. För en telefonförsäljare finns ingen helig tid då man inte ringer, ibland blev vi störda mitt i söndagsfilmen eller något liknande. Något mer enerverande än en telefonförsäljare är svårt att hitta. De ska lyckas med att sälja en produkt som man antagligen inte vet något om från början, som man inte får se eller läsa om, och man ska godkänna avtalet via telefon utan att läsa några som helst köpevillkor först. De kommer sen, med posten. Att avbryta en telefonförsäljare är i sig en stor bedrift, och trots att man kanske lyckas med det har de en lista med motargument som de betar av ett efter ett för att man ska ge med sig. Det har hänt att jag bara lagt på luren. Men oftast försöker jag avsluta samtalet på ett någorlunda trevligt sätt.
Detta fick oss att skaffa NIX-telefon, men det hjälpte inte. Det ringer ändå. I förra veckan ringde en glad göteborgare för att erbjuda mig "världens bästa livförsäkring!" Tjohejsan, tänkte jag. Trots att jag sa att jag redan var försäkrad och inte hade råd att teckna ännu en, oavsett om den kostade fem eller femtio kronor om dagen, gav han inte upp. Han berättade historier om andra personer, som insett att den här försäkringen nog var "världens bästa livförsäkring!" För mig är försäkringar den största av alla bluffar som vi konsumenter blir utsatta för. Och att då ringa mig, och tala om att det är "världens bästa livförsäkring" trots att jag aldrig i mitt liv hört talas om försäkringsbolaget som låg bakom den, fick mig att nästan krypa ur skinnet av obehag.
En annan sak som får mig att bli väldigt misstänksam är när företag har erbjudanden som köp tre betala för två och liknande. Det visar ju bara att de priser de har i vanliga fall inte är skäliga priser. De tar för mycket betalt för en vara, för att kunna sälja något annat till kraftigt rabatterat pris. Det är dock den som jag brukar gå på flest gånger, eftersom den ofta tillämpas i klädaffärer och jag, som köper kläder ungefär fyra gånger per år, oftast köper flera plagg vid ett köptillfälle.
Det är skitjobbigt att hela tiden vara på sin vakt, läsa det finstilta och syna sömmarna. Men så är det att leva i ett konsumentsamhälle. Antagligen blir jag lurad varenda gång jag handlar, och det stör mig lite. Men det är inget jag orkar hänga upp mig på för mycket, det tar bara utav min energi. Då och då trillar man faktiskt över ett jättebra erbjudande, en jättebra produkt eller tjänst. Och det krävs väl ett visst antal nitar innan man drar vinstlotten, jag får väl leva med det.
