karoos

Det var premiär för Big Brother igår. Nya Big Brother i nya kanal 11. Jag kollade. Förkyld och jävlig, med täppta bihålor och ond hals, kollade jag faktiskt hela premiäravsnittet och presentationerna på alla deltagare. Det var en riktig blandning av människor. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur jag hade känt mig om jag var en av dem. Vilka hade jag kommit överens med? Vem hade jag sattit mig bredvid första kvällen?

Så slog det mig, 2001 sökte jag till Baren och fick åka på två castings. Två! Fatta hur nära jag var att komma med! Det är tio år sedan och det känns som en evighet. Jag hade precis gjort slut med mitt Göteborgsliv, flyttat tillbaka till Kiruna, hade ingen lägenhet, inget jobb och inget att göra. Jag tänkte att vad sjutton, jag kan väl lika gärna vara med i en dokusåpa när jag ändå inte har något bättre för mig. Två flygresor till Stockholm blev det. De gjorde intervjuer, tog foton och filmade till och med det som skulle ha blivit min trailerfilm. Men jag kom inte med. Var det bra eller dåligt? Hur hade livet sett ut om jag kommit med?

Nu är de där i huset, Big Brother-deltagarna 2011. Filmade dygnet runt. De kan omöjligt veta vad de har gett sig in på. Men de är utgallrade av en mängd människor som har sökt i förhoppningen att komma med. Man kan fråga sig vad det är som driver människor till det, och jag gissar att det finns ungefär lika många svar som sökande individer.

För oss som tittar är det lätt att döma och förfasas över vad som kommer att ske i det där huset. Det är lätt att sitta i vardagsrumssoffan och veta bättre. En sak är säker, det kommer inte att gå oss omärkt förbi. Även om vi väljer att inte titta kommer det stå i tidningarna, i bloggarna och det kommer att diskuteras i fikarummet. På något sätt fascineras vi av det. Tänk om det var dig och dina åsikter och beslut alla satt och pratade om. Vad hade du velat att de sa?