karoos

Det finns en reklam som har gått förut och som har börjat  visas flitigt igen, med tanke på stundande nyårslöften. Reklamen jag syftar på är "Kellog's special K", då en tjej står länge framför spegeln och provar kläder hon tycker är för trånga. Den tjejen är definitivt inte för tjock någonstans, hon anstränger sig tillochmed för att få en tillstymmelse till dubbelhaka. Speakerrösten tycker att det är dags att börja med Kellog's special K för att komma i form. Jag blir ledsen när jag ser den reklamen, för den där tjejen ser fullt frisk och normal ut. Hon behöver inte gå ner i vikt och jag fattar inte hur de kan antyda att hon behöver det.
Såg en snabbis på serien "Burn Notice" i söndagskväll. Hon som spelar Fiona stod mot en bil med ryggen vänd mot kameran. Stackarn hade en ryggrad som påminde om ryggfenan på en abborre, dvs den stod ut och såg vass ut. Är det så tjejen i Kellog's reklamen ska se ut, är det tänkt? Missförstå mig inte, jag tycker att Fiona är jättevacker, men jag tror inte att alla kan se ut som hon. Jag vill ha lite fler valmöjligheter.
När ska en underklädesmodell, stöpt i samma form som Anna Nicole Smith var när hon modellade för H&M, dyka upp på affischerna igen? När ska det vara okej att se mjuk ut, istället för att se ut som en liten pojke, som kvinna?
Det snackas så mycket om att de stora modekedjorna inte tillåter modeller med för lågt BMI på sina visningar, men det märks inte i reklamen, och det är ju reklam som den stora massan ser.

Det här är ett återkommande ämne i min blogg, och det är det för att jag känner mig personligt berörd utav det.
Vissa dagar kan jag vara jättenöjd med hur jag själv ser ut och andra dagar tänker jag "hur skulle jag se ut om jag stod där bredvid Carrie Bradshaw på tv, antagligen som en flodhäst" och så blir jag ledsen och inser att jag måste gå ner närmare trettio kilo. Jag inser att jag blir så matad med idealet om hur vi ska se ut, att det plötsligt känns helt normalt att vilja ha synliga revben och utstående nyckelben. Det är tillochmed vackert! Höftknölarna ska synas märkbart genom klänningen, och skuldrorna får hellre se ut som vassa spjutspetsar än att man råkar få en backclevage.
Det viktigaste är att man är smal. Så känns det ibland som att man ska tycka. Trots att jag egentligen inte tycker det, så finns det där, inpräntat i ryggmärgen. Är det inte dags att pränta in något annat snart?