karoos

På lördag ska vi spela med bandet på en födelsedagsfest. Det kommer bli väldigt roligt, tror och hoppas jag. Jag börjar känna pressen. Inte bara nervositet över spelningen utan att det är så mycket som ska hinnas med de närmaste dagarna. Vardagslivet stannar ju inte bara av för att vi har en spelning.

Det största projektet är att packa och flytta alla grejer från vår replokal till festlokalen. Ganska mycket grejer. Det är sånganläggning, som i sig består av 6 högtalare, mixerbord, diverse effekter, slutsteg, kablar, mikrofoner och mikrofonstativ och medhörningar. Det är 2 gitarrförstärkare, en basförstärkare, ett trumset, scenbelysning, stativ till både belysning och backdrop. Plus våra gitarrer. Och mitt notställ, som kanske får följa med, inte för att det riktigt behövs. När vi ska bära grejerna måste vi gå i en trapp som är full av is och snö. Det måste bort, annars kommer vi aldrig upp för trappen. Så även det är en grej på att göra-listan, hacka bort all is och skotta trappen. Vi ska rigga upp alla grejer och göra soundcheck. På lördag är spelningen och på söndag ska vi riva och frakta tillbaka alla grejer till replokalen igen. Och det är bara vad som ska göras med bandet.

Sen är det som vanligt arbete i hemmet och med familjen. Maken jobbar den här veckan så jag ska lämna och hämta hos dagmamman idag och imorgon, laga mat, tvätta, handla, försöka hinna med att städa lite och, inte att förglömma, måste jag aktivt söka jobb också.

Puh!

Det verkar som att a-kassans regler är utformade så att vi som får arbetslöshetsersättning inte ska förstå någonting. Jag fick mitt beslut i veckan. Där står det att min ersättning är beräknad på en "normalarbetstid på 29 timmar per vecka". 29 timmar per vecka? Det är 11 timmar ifrån heltid. Jag har aldrig jobbat färre timmar än 40 på en vecka. Speciellt inte när jag körde taxi, så jag tyckte inte riktigt att det stämde. Det tyckte inte min arbetsförmedlare heller, när jag visade henne beslutet idag. Så jag ringde a-kassan, trots att jag hade lovat mig själv att inte göra det. (Jag brukar bli deprimerad och själabruten när jag ringer a-kassan, eftersom de sätter reglerna och jag ska lyda, oavsett om jag tycker det är rättvist eller inte.)

Jag fick prata med en jättetrevlig tjej på a-kassan som började förklara för mig hur allt låg till och varför det var som det var. Men hon började tveka efter en stund, och fick lov att ringa tillbaka när hon pratat med sin chef. Jag trodde givetvis att de hade gjort ett misstag, men ack vad jag bedrog mig. Det visade sig att enligt deras gamla regler från 2007, som de inte skulle informera om enligt order från ovan, skulle de beräkna på dittan och dattan, fram och tillbaka, jämföra med procentsatser lite här och där och då komma fram till att jag hade en normalarbetstid på 29 timmar per vecka, trots att jag i verkligheten aldrig jobbat mindre än 40 timmar per vecka. Men enligt deras beräkningsregler, som senare ändrades igen, det var därför hon inte kom ihåg det på en gång när jag ringde, så är det så. Och då är det så.

Efter en stund fick jag även reda på att om jag ska öka min ersättning måste jag jobba heltid i 12 månader. Om jag jobbar heltid i 6 månader kommer däremot min a-kasseersättning att minska till en normalarbetstid på 20 timmar per vecka. Fiffigt va?

Jag blev inte deprimerad och själabruten den här gången, men det var enbart på grund utav den trevliga människan jag pratade med. Hon var mänsklig och gjorde sitt bästa att försöka förklara deras regelverk för mig. Det känns dock lite knivigt nu, om jag skulle få ett vikariat eller liknande, och det var på 6 månader. Då förlorar jag på att jobba, om jag inte säkert kan veta att jag får ett nytt jobb direkt efter de 6 månaderna. Allt under 12 månaders arbete blir en förlustaffär. Det var vad jag kunde förstå av allt detta. Inte så fiffigt alls.

Idag sökte jag jobb igen. Jag bläddrar hoppfullt igenom alla annonser på arbetsförmedlingens hemsida. Till de flesta tjänsterna söks en person med kompetens, någon form utav utbildning eller erfarenhet. Eftersom jag vill byta bransch är jag varken utbildad eller erfaren av de tjänster jag är ute efter. Det förpassar mig till de övriga tjänsterna, de som kan vara lite diffusa i sin beskrivning av vad det är som efterfrågas egentligen.

Förut hade arbetsförmedlingens platsannonser en egen rubrik för oss inkompetenta. Den hette "arbeten utan krav på yrkesutbildning" eller något liknande. När den rubriken fanns klickade jag enbart på den, de andra annonserna var helt onödiga för mig att titta på. Nu finns inte den rubriken längre, så nu får jag snällt gå igenom de yrken jag tror att jag kan ha en chans att få.

De som söker inkompetent folk undviker att förklara vad jobbet går ut på, iställes ska man lockas av fraser som "Vill du tjäna pengar?", "Vill du kunna påverka din egen lön?", "Du bestämmer själv hur mycket du vill tjäna!", "Om du är rätt person för oss kommer vi att ge dig en utbildning!" och så vidare, och så vidare. Det ger mig "The Phone House"-vibbar. Det får mig att ställa frågan om vi inkompetenta är så desperata att vi ställer upp på vad som helst?

Är man arbetslös måste man söka jobb för att få arbetslöshetsersättning från a-kassan. Har man ingen kompetens får man söka de jobb som inte kräver kompetens. Det innebär att vi får nöja oss med det som erbjuds, även om det är slavarbete till minimilön.  Detta avslöjas såklart inte i platsannonsen. De ljuger självfallet inte heller i sina annonser. Det är klart att du påverkar din egen lön, det är helt sant. Men om du vill tjäna mer än minimilön får du jobba dygnet runt, det står inte i texten.

Vi inkompetenta ska kanske skylla oss själva att vi inte har utbildat oss eller skaffat oss år av erfarenhet inom det område vi vill jobba. Men hur mycket ska vi straffas för det? Jag hade hellre sett att det fanns större möjligheter för oss att gå en utbildning, utan att behöva flytta eller pendla.

Idag har jag varit på AF och skrivit in mig. Jag var även till FK och fixade intyg på föräldraledighet. Nu ska jag bara skicka in alla papper till facket så är jag officiellt arbetslös från och med idag. Det är både spännande och lite oroande. På AF visste de inte riktigt var de skulle placera mig, och jag förstår dem. Jag har ingen sammanhängande kunskap och erfarenhet. Jag har jobbat på så olika arbetsplatser och min utbildning är inte vad jag har jobbat med. Nu ska vi se vad som händer! Jag ska jaga praktikplatser iallafall så jag slipper gå sysslolös. Eller egentligen är jag ju inte sysslolös, jag vill bara ha lite variation på mitt sysslande.

Jag antar att jag var tuffare förr. Då kunde jag minsann genomlida en vanlig förkylning utan nässpray, slemlösande och värktabletter. Nu tar jag till alla tillåtna medel för att slippa må som en gammal disktrasa. I och för sig hade jag inte två små, busiga, krävande barn förr. Jag kunde ligga i sängen en hel dag och tycka synd om mig själv. Nu måste jag stiga upp, göra frukost, plocka undan, byta blöja, laga lunch, trösta, säga "nej", lyfta ner klättrande bejbis, hålla bejbis ifrån kontakterna, försöka underhålla storasyster och låtsas vara pigg. Så egentligen är det inte så konstigt att jag desperat tar allt som finns i hushållet som kanske kan lindra dessa förkylningssymtom.

Att inhandla och ha hemma på lager till nästa förkylning: näskanna, saltlösning, halstabletter, acetylcystein, sinova, bisolvon, treo, mjuka näsdukar (jag önskar att jag hade ett mjukt, fluffigt och återfuktande moln att snyta mig i, min näsa är så trasig nu...) och honung.

Lite, lite mer än två veckor har jag kvar innan det är a-kasse-dags igen. Bredvid mig ligger en jobbansökan som jag ska skicka så fort mitt senaste betyg från KomVux kommer i brevlådan. Sen får jag gå och hålla tummarna igen. Idag har jag suttit och kollat efter distansutbildningar på Luleå och Umeå universitet. De flesta utbildningarna är inom vården. Och det är inte riktigt vad jag vill.

Jag har känt stressen, men nu börjar det kännas lite spännande också. Jag har haft ångest, men nu börjar jag även bli förväntansfull. Det känns som att jag har kommit lite närmare att komma på vad jag ska bli när jag blir stor. Det som har hindrat mig är att jag trott att jag inte kan bli det jag vill bli. Det är så många andra som vill bli det jag vill bli, så varför skulle just jag lyckas? Ja, man lyckas ju inte bättre om man går omkring och misstror sig själv, deppar och har ångest.

Alla som har lyckats säger samma sak: "Jobba hårt och tro på dig själv!" Jag är en mes. Eftersom jag ogärna misslyckas brukar jag inte lägga ner så mycket arbete från första början. Då känns det liksom bortkastat. Men med den filosofin får jag fortsätta gå och ha ångest och känna stress. Därför ska jag ändra strategi. Det ska gå på något vis, jag måste börja någonstans. Nu har jag fått ett krönikeuppdrag och det är ju verkligen ett steg i rätt riktning! Uppenbarligen finns det åtminstone ett par personer som tycker att jag passar som det och eftersom det är vad jag vill så är det bara att köra. Köra så det ryker.

15 dagar kvar av mammaledighet. 15 dagar kvar till nästa fas i livet.

Där befinner jag mig. Iallafall när det gäller att blogga. Jag får prestationsångest. Det händer en hel del, ändå tycker jag inte att det finns något att skriva om. Knasigt.
Som vanligt har jag jobbpanik. Nu har en månad kvar av föräldraledigheten, sen är det raka spåret ut i verkligheten. Det tar emot lite, för jag tycker Viktoria är så liten ännu. Jag vill inte riktigt lämna henne flera timmar om dagarna. Inte ännu. Det känns tufft. Sen vet jag ju inte vad jag ska göra heller. Jag har som sagt inget jobb att gå till. Jag måste hitta ett. Eller en praktikplats. Jag vet inte var. Huga.
Samtidigt känner jag att jag kan det här nu, med att vara hemma alltså. Jag är nog ganska less på det när jag tänker efter. Även om jag trivs hemma så skulle jag vilja vara någon annanstans och umgås med vuxna människor, förutom min man då. 
Men jag har ju mitt band! Det är bra. Nu har vi ju även en ny trummis också. Det går framåt!

Jag skulle börja året med att känna tacksamhet och glädje över det jag har, men kan inte låta bli att känna mig orolig och smått ångestfylld inför ännu ett år som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. Under 2010 sökte jag sex jobb, var på två anställningsintervjuer men fick noll jobb. Det känns lite som att sitta på ett tåg som rusar rakt in i en bergvägg; jag är 33 år och har ingen utbildning, har knappt arbetslivserfarenhet och är totalt värdelös på att göra reklam för mig själv.

Nog har jag funderat på att utbilda mig. I två omgångar har jag gått KomVux och kompletterat betyg för att kunna söka in på högskola. Det finns utbildningar jag hade velat gå, men då bor jag i Kiruna. De utbildningar som i dagsläget finns här är Omvårdnad och ett par andra yrkesutbildningar som bland annat el. Jag känner mig lite nonchalant, när jag vet att det finns arbetslösa som kan tänka sig att ta vilket jobb som helst, när jag säger att jag inte kan tänka mig att jobba med vad som helst. Vård är ett sådant område. Och jag tycker överlag att om man trivs med sitt jobb så gör man det bättre, och det är särskilt viktigt om man jobbar inom vården.

Jag har jobbat i butik, men jag var inte så bra på det, eftersom jag är en dålig försäljare. Jag har jobbat som taxichaufför, det var jag bra på men då var arbetstiderna inte kompatibla med att ha småbarn. Nu är jag föräldraledig i två månader till, sen är det allvar. Det känns inte riktigt som att jag kommer närmare och närmare möjligheternas port, utan mer som att jag närmar mig avgrunden. Ett svart hål av ovisshet och att kastas ut i det råa samhället som inte vill ha en inkompetent kvinna i trettioårsåldern. Jag kommer ut i arbetslöshet, och villkoren för arbetslösa idag är inte särskilt härliga.

När jag har varit hemma och föräldraledig har jag gång efter gång blivit förbannad över det så kallade RUT-avdraget, det som ger avdrag för hushållsnära tjänster. Jag sköter mina egna hushållsnära tjänster, men om två månader är det oavlönat arbete. Det är inga 8 timmar om dagen, det är 12 timmar och ibland mer. Det är inga lediga helger, inga semestrar. Någon rast här och där, och har man tur får man 8 timmars vila innan det är dags för nästa skift. Om jag skulle anställa någon att göra det jobbet hade det blivit dyrt, RUT-avdrag eller ej. Men gör jag det själv är det inte värt ett piss. Jag hade kunnat vara hemma till barnen börjar skolan. Om jag hade sluppit oroa mig för hur jag skulle få det att gå ihop ekonomiskt utan att min make var tvungen att arbeta ihjäl sig. Nu ska jag istället sätta min ettåring i barnomsorg så att jag kan söka arbete aktivt åtta timmar om dagen. För jag har rätt att göra karriär, även om jag är kvinna. Frågan är bara vilken karriär jag ska göra. Som vad. Efter 33 år vet jag fortfarande inte vad jag ska bli. Och efterfrågan på sådana som mig är inte direkt stor heller.

Tänk hur många som mig det finns, vi som inte har hittat vårt kall. Vi som skulle kunna jobba hårt, om vi bara visste med vad. Vi som hade kunnat bli något, som hade kunnat göra karriär. Inte konstigt att folk köper böcker och dräller in på föreläsningar om hur man hittar sig själv, får bättre självkänsla, blir din egen lyckas smed och får ett framgångsrikt liv. Vi är så många vilsna själar som går att profitera på. Hur stor procentandel av oss lyckas egentligen? Blir vi lyckligare och mer framgångsrika? Finns det siffror på det?

Varje år tänker jag att jag ska avge nyårslöften, men jag gör det aldrig. Det hände väl någon gång när jag var liten kanske. Men på senare tid har jag lärt mig att jag bara vill lova sådant som jag inte kan hålla, och då är det ingen idé.
En gång lovade jag mig själv dock att sluta vara feg. Jag skulle sluta säga: "Det vågar jag inte göra." Och det höll jag, ganska bra faktiskt, i flera år. Det fick mig att göra mer eller mindre smarta grejer, lite som i filmen "Yes man" med Jim Carrey. Vissa saker är kanske bra att neka till, eller att inte våga göra.

I år har jag inget nyårslöfte på lut överhuvudtaget. Det finns inget jag kan tänka mig att lova mig. De gamla klichéerna att äta bättre och motionera mer är liksom ingen idé att lova. Då blir pressen bara så överväldigande att jag skiter i det bara därför. Jag äter dessutom redan ganska bra. Och motionerar gör jag också. Och jag tycker det är roligt, och det ska så förbli. Inte bli ett tvång.

Sluta röka är liksom heller ingen idé. Jag röker inte så mycket. Nästan knappt alls. Ibland blir det lite mer, och ibland, oftast, blir det inte alls. Jag behöver heller inte sluta äta godis. Jag behöver inte ta bilen mindre och gå mer.

Det finns kanske ändå några grejer jag hade kunnat lova mig själv. Och det är att vara mer tacksam och glad för det jag har. Det ger en bra grundkänsla för resten runtomkring, att saker och ting, som man kanske skulle ha lovat sig, går lättare.
Gott nytt år iallafall. Nu är det bara ett par dagar kvar av det gamla.

Idag är det sista arbetsdagen på den vecka som jag skulle få besked om min jobbansökan. För ungefär fyra veckor sen såg jag en platsannons som gjorde mig intresserad, jag ägnade en dag åt att sammanställa personligt brev, CV och samla ihop intyg och betyg för att skicka iväg. För ungefär två veckor sen fick jag komma på intervju. Det var en spännande, rolig och upplyftande intervju. För första gången på länge kände jag mig varken felplacerad eller bortkommen. Det kändes som att jag var precis rätt person på rätt plats. Det kändes som att jobbet jag sökt var som gjort för mig, där skulle jag äntligen få utlopp för allt det jag är bra på.

Efter intervjun svävade jag som på moln. Som när man är nykär, ungefär. Någonstans i min maggrop fanns känslan av att det där jobbet var mitt. Det kändes som att jag inte behövde oroa mig för annat än att Viktoria skulle få barnomsorg och att jag skulle vara tvungen att stiga upp tidigare på morgonen hädanefter.

Jag har gått här och planerat vad jag skulle ha på mig första dagen på jobbet, om jag skulle ta med mig en egen kaffemugg, vilken bild på barnen jag skulle skriva ut och rama in på mitt skrivbord, vilka människor jag skulle träffa, vilka projekt och idéer som äntligen kanske skulle få förverkligas.

Det känns lite tomt just nu. Hela veckan har gått och jag har inte hört ett ljud från dem. Det känns lite tomt. Jag är inte jättebesviken, för jag har inte fått ett definitivt nej ännu. Men jag har tappat modet.

Kommer det någonsin att dyka upp en sådan tjänst igen, för mig? Kommer jag någonsin att lyckas förverkliga mig själv och mina idéer? När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, sägs det. Men den här dörren ville jag verkligen gå igenom!

Jag är trött nästan jämt. Så där trött som jag var i början av graviditeten, så att jag nästan somnar sittande. Det är väldigt tråkigt. Jag är trött på att vara trött.

Idag ringde jag till vårdcentralen och sa att jag varit trött i flera månader. Hon tyckte att jag skulle motionera och inte sitta uppe vid datorn på kvällarna. Om man känner mig vet man att jag motionerar flera gånger i veckan, nästan varje dag och jag sitter nästan aldrig vid datorn på kvällen. Jag brukar ofta gå och lägga mig samtidigt som Matilda, mellan åtta och nio på kvällen. Ibland sitter jag uppe till tio, om det är något jag vill se på tv.

Jag har läst om stress och symtomen stämmer ganska bra, men jag känner mig inte stressad. Jag är inte gravid, det borde jag ha märkt vid det här laget eftersom det gått flera månader. Jag sover kanske inte helt sammanhängande varje natt, eftersom jag vaknar om bejbis säger något och annars när Matilda kommer in framåt morgonkvisten och ska sova med oss i stort sett varje natt.

På tisdagar tränar jag yoga och lär mig slappna av och lyssna på mig själv. Jag dricker vatten enligt rekommendationer varje dag. Jag röker inte mycket alls, snusar inte mycket heller. Dricker inte så mycket kaffe som förut och jag brukar inte äta efter klockan sju på kvällen.

Varför är jag så här trött? Är det för att jag har småbarn? Är alla småbarnsföräldrar så här trötta varje dag?

Vid fem-tiden på eftermiddagen brukar jag få grus i ögonen och ibland börjar ögonen gå i kors för att jag är så trött. Jag brukar vilja gå och lägga mig vid fem men kämpar att sitta uppe till åtminstone klockan nio, för det mesta. Jag är less. Jag vill vara pigg och energisk.

Gäsp.

Jag behöver strukturera upp min vardag. Jag behöver en plan. Nu har jag varit föräldraledig och arbetslös så länge att dagarna bara flyter ihop i något slags töcken. Ibland vet jag inte om det är vardag eller helg. Mina riktmärken är att vi repar med bandet på söndagar och onsdagar, och på tisdagar är det yoga. Nu vet jag även när det är torsdag, för då kollar vi True Blood och det är några avsnitt kvar.

Så jag satte mig ner och började planera mina dagar och insåg att dygnet nog har för få timmar, om man nu ska sova åtta till nio timmar per dygn, och det ska man, annars blir man sjuk och deprimerad.

Någon väckarklocka behöver jag inte då min bejbis vaknar mellan sex och sju varje morgon. Och på kvällen går jag alltid och lägger mig i tid, dels för att jag är helt slut vid åtta och dels för att Matilda vill somna i stora sängen, helst med mig. Och det är säkrast att jag också går och lägger mig då, för annars hoppar hon ner i spjälsängen med bejbisen och så var det kvällslugnet förstört.

Förutom att ta hand om mina barn ska jag hinna med matlagning, disk och tvätt. Och så ska jag hinna med mig själv. Jag ska komma ihåg att äta på regelbundna tider, jag ska komma ihåg att motionera. Jag ska komma ihåg att betala räkningar och sköta ekonomin. Därför har nu ett schema börjat ta form. Nu ska jag bara komma ihåg att köpa färg till skrivaren också så att jag kan skriva ut det. Det får bli en provisorisk kom-ihåg-lapp på kylen.

Nu är det bevisat, jag är smidigare än ett kylskåp. Men det var nog inte mycket, det märkte jag när jag var på mitt livs första yoga-lektion igår. Jag har velat börja gå på yoga sen jag såg "Det näst bästa", filmen där Madonna är yoga-instruktör. Det är tio år sedan, ungefär. Jag är lite trög i starten, kan man säga. Men igår var det äntligen dags. När jag skulle åka frågade Matilda varför jag skulle gå på Yoda för. Varför skulle jag vara med den där gröna kissekatten? Husse svarade att det var YOGA och att mamma skulle dit för att hennes rumpa skulle bli mindre. Vem behöver en bättre förklaring än det?

Jag var verkligen nervös när jag kom dit. Det är alltid jobbigt att göra något nytt. Men de som var där var trevliga och det fanns fler nybörjare. Efter att ha hållit på i en kvart undrade jag vad jag gett mig in på, det var ju skitjobbigt! Jag var svettig och redan darrig. Men jag kämpade på och plötsligt hade det gått 45 minuter. Då kom det bästa på hela passet, avslappningen. I en kvart fick vi ligga ner på golvet, andas lugnt och slappna av. Inte tänka på något, bara vara. Jag tror det kan vara värt det bara för den där sista kvarten!

Nu kanske jag har funnit min träningsform. Jag hoppas det. Jag känner i kroppen att den nog fick en chock igår, men den funkar. Och fortsätter jag med det här blir den nog glad. Mitt mål att kunna stå upp och ta på sockarna på morgonen kanske är inom räckhåll ändå.

Igår snubblade jag över en sådan där jobbannons som jag inte kunde låta bli. Jag var bara helt enkelt tvungen att söka det jobbet. Så hela dagen idag har gått till att skriva personligt brev, slänga ihop CV, gräva fram betyg och intyg och sammanställa allt till en tjusig ansökan. Givetvis var det ett betyg jag aldrig hittade och det fanns inte tid att fixa fram ett nytt. Men så ska det vara, något måste jävlas.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det är nu knepen från The Secret kommer till användning. Jag ska från och med nu föreställa mig att jag redan fått jobbet, hur det känns att åka dit, gå in och arbeta där. Hoppas att universum jobbar för min fördel nu och att min inkompetens på pappret inte står i vägen för mina framtidsplaner.