Mot avgrunden
Jag skulle börja året med att känna tacksamhet och glädje över det jag har, men kan inte låta bli att känna mig orolig och smått ångestfylld inför ännu ett år som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. Under 2010 sökte jag sex jobb, var på två anställningsintervjuer men fick noll jobb. Det känns lite som att sitta på ett tåg som rusar rakt in i en bergvägg; jag är 33 år och har ingen utbildning, har knappt arbetslivserfarenhet och är totalt värdelös på att göra reklam för mig själv.
Nog har jag funderat på att utbilda mig. I två omgångar har jag gått KomVux och kompletterat betyg för att kunna söka in på högskola. Det finns utbildningar jag hade velat gå, men då bor jag i Kiruna. De utbildningar som i dagsläget finns här är Omvårdnad och ett par andra yrkesutbildningar som bland annat el. Jag känner mig lite nonchalant, när jag vet att det finns arbetslösa som kan tänka sig att ta vilket jobb som helst, när jag säger att jag inte kan tänka mig att jobba med vad som helst. Vård är ett sådant område. Och jag tycker överlag att om man trivs med sitt jobb så gör man det bättre, och det är särskilt viktigt om man jobbar inom vården.
Jag har jobbat i butik, men jag var inte så bra på det, eftersom jag är en dålig försäljare. Jag har jobbat som taxichaufför, det var jag bra på men då var arbetstiderna inte kompatibla med att ha småbarn. Nu är jag föräldraledig i två månader till, sen är det allvar. Det känns inte riktigt som att jag kommer närmare och närmare möjligheternas port, utan mer som att jag närmar mig avgrunden. Ett svart hål av ovisshet och att kastas ut i det råa samhället som inte vill ha en inkompetent kvinna i trettioårsåldern. Jag kommer ut i arbetslöshet, och villkoren för arbetslösa idag är inte särskilt härliga.
När jag har varit hemma och föräldraledig har jag gång efter gång blivit förbannad över det så kallade RUT-avdraget, det som ger avdrag för hushållsnära tjänster. Jag sköter mina egna hushållsnära tjänster, men om två månader är det oavlönat arbete. Det är inga 8 timmar om dagen, det är 12 timmar och ibland mer. Det är inga lediga helger, inga semestrar. Någon rast här och där, och har man tur får man 8 timmars vila innan det är dags för nästa skift. Om jag skulle anställa någon att göra det jobbet hade det blivit dyrt, RUT-avdrag eller ej. Men gör jag det själv är det inte värt ett piss. Jag hade kunnat vara hemma till barnen börjar skolan. Om jag hade sluppit oroa mig för hur jag skulle få det att gå ihop ekonomiskt utan att min make var tvungen att arbeta ihjäl sig. Nu ska jag istället sätta min ettåring i barnomsorg så att jag kan söka arbete aktivt åtta timmar om dagen. För jag har rätt att göra karriär, även om jag är kvinna. Frågan är bara vilken karriär jag ska göra. Som vad. Efter 33 år vet jag fortfarande inte vad jag ska bli. Och efterfrågan på sådana som mig är inte direkt stor heller.
Tänk hur många som mig det finns, vi som inte har hittat vårt kall. Vi som skulle kunna jobba hårt, om vi bara visste med vad. Vi som hade kunnat bli något, som hade kunnat göra karriär. Inte konstigt att folk köper böcker och dräller in på föreläsningar om hur man hittar sig själv, får bättre självkänsla, blir din egen lyckas smed och får ett framgångsrikt liv. Vi är så många vilsna själar som går att profitera på. Hur stor procentandel av oss lyckas egentligen? Blir vi lyckligare och mer framgångsrika? Finns det siffror på det?
