karoos

Idag är det sista arbetsdagen på den vecka som jag skulle få besked om min jobbansökan. För ungefär fyra veckor sen såg jag en platsannons som gjorde mig intresserad, jag ägnade en dag åt att sammanställa personligt brev, CV och samla ihop intyg och betyg för att skicka iväg. För ungefär två veckor sen fick jag komma på intervju. Det var en spännande, rolig och upplyftande intervju. För första gången på länge kände jag mig varken felplacerad eller bortkommen. Det kändes som att jag var precis rätt person på rätt plats. Det kändes som att jobbet jag sökt var som gjort för mig, där skulle jag äntligen få utlopp för allt det jag är bra på.

Efter intervjun svävade jag som på moln. Som när man är nykär, ungefär. Någonstans i min maggrop fanns känslan av att det där jobbet var mitt. Det kändes som att jag inte behövde oroa mig för annat än att Viktoria skulle få barnomsorg och att jag skulle vara tvungen att stiga upp tidigare på morgonen hädanefter.

Jag har gått här och planerat vad jag skulle ha på mig första dagen på jobbet, om jag skulle ta med mig en egen kaffemugg, vilken bild på barnen jag skulle skriva ut och rama in på mitt skrivbord, vilka människor jag skulle träffa, vilka projekt och idéer som äntligen kanske skulle få förverkligas.

Det känns lite tomt just nu. Hela veckan har gått och jag har inte hört ett ljud från dem. Det känns lite tomt. Jag är inte jättebesviken, för jag har inte fått ett definitivt nej ännu. Men jag har tappat modet.

Kommer det någonsin att dyka upp en sådan tjänst igen, för mig? Kommer jag någonsin att lyckas förverkliga mig själv och mina idéer? När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, sägs det. Men den här dörren ville jag verkligen gå igenom!