karoos

Nu har jag haft ont i halsen i tre dagar. Jag undrar hur jag ska tackla det här, för det blir inte värre och det blir heller inte bättre. Första dagen med halsont tog jag en promenad, det blev inte värre. Jag gurglade med Listerine flera gånger, det blev inte bättre. Andra dagen drack jag vin, det blev inte bättre. Och jag rökte, det blev inte värre. Idag ska vi repa och jag undrar om jag ska sjunga eller inte. Jag är inte hes, känner inga andra symtom på förkylning. Det gör bara ont när jag sväljer. Vad står på?

Hursomhelst dricker jag te med honung, utan mjölk. Det gör jag i och för sig varje dag, men nu kanske jag tar lite mer honung. Sen får vi hoppas att rösten håller idag och att jag inte pajjar den om jag sjunger.

Idag är antikrundan i Kiruna. Det kommer att vara folkstorm. Vi tänkte gå dit med ett par grejer, men jag vet inte hur det blir. Jag gillar inte direkt trängsel i nyktert tillstånd. Knappt i påverkat. Och dessutom har jag ont i halsen. Förlåt, det var inte meningen att låta så här negativ!

Ni vet de där tankarna man har på kvällen när man ska sova, de där tankarna som säger att ingenting är omöjligt. Tankarna som innehåller tusen idéer om hur allt ska vara och bli, vad man ska göra och hur man ska gå tillväga. Tankar om hur fantastiskt allt kommer att vara om man gör som tankarna visar.

Är det bara jag som har sådana tankar?

När jag ska gå och sova börjar tankarna och planerna snurra och ta form i mitt huvud. Saker och ting verkar så självklara. Det går upp ett ljus, så att säga. Ingenting verkar omöjligt, världen ligger för mina fötter. Jag har all makt i världen att påverka min situation och jag blir verkligen sugen på att göra det. Jag får idéer på idéer. Saker jag aldrig tänkt på innan dyker plötsligt upp och jag undrar varför jag inte har tänkt på det innan. Det kan vara allt från hur vardagsrummet ska möbleras till vad jag ska bli när jag blir stor.

Detta är ju helt fantastiskt, kan man tro.

Men de ter sig inte lika fullt möjliga när man vaknar på morgonen.

När jag stiger upp känns allting inte lika möjligt längre. Planerna jag haft bara några timmar tidigare känns inte alls lika verkliga och uppnåeliga i dagsljus. Upprymdheten som jag kände när jag skulle sova är utbytt till frustration. Jantelagen gör sig påmind.

Varför?

Vilket är verkligt?

Vad är det som säger att jag inte kan genomföra mina idéer? Är det bara jag och mitt sätt att tänka? Står jag i vägen för mig själv?

Helt allvarligt så tror jag det.

När personer som lyckats i livet blir intervjuade säger de alla samma sak: "Du måste tro på dig själv!" Det är där det faller för mig. Vid 33 års ålder har jag ännu inte börjat tro på mig själv. Alla hinder som står i min väg har jag själv lagt där. Varför gör jag så? Jag är väl ingen hopphäst heller!

Igår hörde jag på morgonpasset i p3 om Martinas uteblivna jobbångest. Hon längtade tillbaka till jobbet och tyckte det skulle bli så kul att få komma tillbaka och träffa sin kollegor igen.

Min jobbångest handlar inte om att jag har ångest inför det jobb jag ska tillbaka till efter föräldraledigheten, min jobbångest handlar om att jag inte har något jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten. Och förresten, om jag hade Martinas jobb hade jag nog också längtat tillbaka till det.

Det stör mig att jag redan har börjat få jobbångest, det är ändå ett tag kvar på föräldraledigheten. Men jag har varit i den här situationen förut, under min förra föräldraledighet, så jag vet att jag inte riktigt tänker så. Jag vill ha en plan.

Förra gången började jag plugga igen när föräldraledigheten var slut. Kanske gör jag det den här gången också. Det är bara det att utbudet är ganska litet i den här kommunen, om man inte tycker det är härligt att läsa på distans.

Det är jobbigt att vara inkompetent, på pappret.

Sitter och undrar var alla dåliga ursäkter kommer ifrån. Alltså, ursäkter som jag själv hittar på för att försöka förklara olika situationer för mig själv. Varför? Jag fattar inte poängen, ändå håller jag på.

Det är inget allvarligt, direkt. Det finns bara en massa saker som jag borde göra, som jag inte gör för att jag är slö, antagligen. Men så kommer jag på mig själv med att hitta på en massa fantasifulla ursäkter. Ingen av dessa ursäkter får något gjort. Ingen blir gladare av dem, eftersom jag använder dem på mig själv. Helt i onödan.

Jag försöker övertala mig själv att inte vara så besviken på mig, för att jag inte går utanför dörren lite oftare, för att jag inte ringer till mina vänner oftare, för att jag inte lagar ordentlig mat oftare, för att jag inte är lite mer påhittig med mina barn, för att jag inte övar mer på sång och gitarr mellan repetionerna med bandet. Ursäkter jag hittar på är att jag är så trött, har ont överallt, inte hinner för att det faktiskt är fullt upp ändå hela tiden och allt möjligt annat.

Men det hjälper inte. Jag blir inte piggare av att inte göra något.

Nu är det ju inte så att jag bara sitter och inte gör något hela dagarna. Men jag hade faktiskt kunnat pigga upp mig själv istället för att sitta och hitta på ursäkter som ingen ändå får höra.

Jag fryser! Det är kallt ute. Det var kallt ute igår. Vi åkte till stan hela familjen, gick i butiker. Jag hade min kappa på mig, utan foder. Det var kallt. Jag skulle ha haft fodret.

Det kommer inte som någon chock iallfall. Det har ju varit kallt hela sommaren här. Resten av Sverige har haft värmebölja, men vi norr om polcirkeln har inte märkt av den. Sammanlagt har det varit varmt i ungefär en vecka, skulle jag tro. Natten till igår och natten till i förrgår var det minusgrader. Och det är augusti.

Jag måste beställa kläder. Jag har inga varma höstbyxor. Bra att jag har en ursäkt att shoppa lite kläder!

Den så kallade ryssvärmen kom och tog oss på sängen här för ett par dagar sen. Det är fortfarande snö på backen, även om den snart försvunnit, det är inte ett löv på nåt träd, gräset har inte hunnit bli grönt samtidigt som det är 20 grader varmt i skuggan. För en vecka sen hade jag långkalsonger, nu har jag knappt haft kläder alls. Ha ha!

Jag har gått från att vara en ganska så solskygg person, till att sitta ute och steka på altanen. För några år sedan höll jag mig för det mesta inne när det blev så här tokvarmt som det varit de sista dagarna. När jag väl gick ut, gömde jag mig bakom mörka solglasögon och gärna hatt, keps eller sjal. Jag brände mig alltid när solstrålarna väl lyckades träffa mig. Jag gick helst in i matbutiker och hängde vid kyldiskarna. När vi satt ute, satt jag helst under ett träd när de andra glassade på i solskenet.

I tre dagar har jag suttit på altanen, inte så länge kanske, men säkert flera minuter åt gången, och solat. Jag har inte haft solglasögon eller hatt vissa stunder. Jag har gått så långt att jag till och med suttit i linne! Det känns nu. Det svider lite i skinnet. Kanske, kanske, kanske får jag någon slags brun nyans istället för den vanliga knallröda jag brukar få. Jag har ju ändå jobbat på det här de senaste tre åren.

Tänkte undvika asfalten idag och provade elljusspåret. Det hade tinat rätt mycket, men inte överallt. Så min runda blev hälften så lång, pyntad med rätt stora mängder hundbajs och lerpölar. Nedrans skit. Undrar om det blir straffrunda ikväll då, på asfalt. Men först blir det bandträff! Spännande, spännande!

Vi skulle repa med nygamla bandet igår, för första gången på åtminstone fyra år. Det började inte så bra, då ingen av oss hade nyckel och vissa medlemmar saknades. Tillslut kom vi iallafall in, med lånad nyckel. Vi provade ett par låtar. Gissa om man var ringrostig! Det gick rätt bra iallafall. Rösten höll. Men jag tycker, motvilligt, att jag låter som en dansbandssångerska. Det måste jag träna bort.

Nästa gång hoppas jag att vi har ett komplett band när vi ska repa. Jag ska ta och skriva ut lite fler texter och öva hemma. Det blir nog bra det här. Roligt som tusan är det iallafall!

Trots att jag är föräldraledig söker jag jobb. Ibland dyker det upp något som verkar kul och det skadar inte att söka. Förra veckan fick jag till och med komma på intervju.

Jag kollar ganska ofta på Arbetsförmedlingens hemsida efter jobb som ser ut att passa mig. Ibland finns det i Annonsbladet också. För ett tag sen såg jag en lockande annons och ringde genast. "Skriv ett mail om dig själv." sa han och det gjorde jag.

Hur gör man reklam för sig själv i ett mail då? Vad är jag bra på? Vilka utav mina fina kvalitéer kan komma bra till pass för det här jobbet då? Fy tusan vilka svåra frågor att svara på. Men jag knopade ihop ett mail och fick, tro det eller ej, komma på intervju.

Jaha, hur går man reklam för sig själv muntligt då? Speciellt när man kanske är lite nervös och känner sig lite utsatt där man sitter och blir utfrågad av någon som faktiskt ska ta beslutet om du får något jobb eller inte. Jag tror väl att jag gjorde ganska bra ifrån mig under intervjun, men när jag kom hem efteråt kom jag givetvis på fler saker jag skulle ha sagt. Eller att jag kanske skulle svarat annorlunda på någon fråga.

Hur som helst fick jag besked idag att jag tyvärr inte fick jobbet. Det kändes inte så hemskt. När jag först såg annonsen kände jag hur gärna jag ville ha jobbet, men nu gör det inte så mycket att jag inte fick det. Jag var nog inte rätt person, det är kanske meningen att jag ska syssla med något annat.

Men det är bra att få öva på att göra reklam för sig själv. Ibland glömmer jag bort vilka egenskaper jag har. Det är nog nyttigt att utsätta sig själv för sådana situationer då och då. Även om det kanske inte blir något jobb.

Det är aldrig fel att försöka.

Så kan det gå, när man går i godan ro och det tinar på taken. Smask, sa det, en isklump rakt i huvudet. Jag gick och höll lilla Mimmi i handen. Vilken jädrans tur att det var jag, och inte hon, som fick den i huvudet. Glasögonen flög, men höll. Nu sitter jag här med bula och huvudvärk. Ska inte sitta här för länge, känner jag.
Nu blir det fredagsmys resten av den här dan.

Idag har det varit 6 plusgrader och snöfall. Galet väder. Jag hoppas att solen spricker fram imorgon. Och jag hoppas att temperaturen håller sig under nollan inatt och resten av nätterna den här veckan. Till helgen blir det nämligen en tur till stugan.
Den här gången kanske jag tar med mig skidor och pjäxor, om jag får någon ledig stund någon av dagarna. Lika bra jag hoppas på det också.

Det är knepigt väder. Helt grått, duggregn och ett par plusgrader. Jag provade ge mig ut på en skidtur, men gav upp för jag hade glid åt alla håll utom framåt.
Idag blir en dag i fåtöljen.

Något har hänt med mig. En förändring till det positiva, faktiskt, men om det fortsätter kan det gå överstyr. Jag har gått från att vara en riktig slarver till att bli mycket mer ordningsam. Jag kanske inte ska sträcka mig till att säga pedant, men det kan mycket väl barka åt det hållet.

När jag och min syster var små delade vi rum. Hon hade alltid städat och fint på sin del, medan min del oftast såg ut som ett bombat skithus. Det måste ha känts ganska hopplöst för min syster att hålla sådan fin ordning i halva rummet, när min sida var ett kaos. Detta fortsatte förstås när jag fick eget rum. En gång tappade jag bort min gitarr, och det var ingen liten leksaksgitarr utan en vanlig, stor, akustisk gitarr. Det visade sig, efter mycket letande, att den låg gömd under en hög med kläder bredvid min säng.

För lite mer än fem år sedan träffade jag min man, som var ganska så pedant. I hans hem låg ingenting framme i onödan. Han vek till och med sin smutstvätt. Första gången han hälsade på hemma hos mig fick han en smärre chock. För jag fortsatte med mitt "organiserade kaos" även när jag flyttade hemifrån och skaffade egen lägenhet. Han tyckte det såg ut som en tonåring bodde där, och jag var ju mellan tjugofem och trettio.

Trots allt vågade han iallfall flytta ihop med mig och jag bättrade mig faktiskt. Men även han ändrade lite på sitt beteende och kunde då och då lämna till exempel en t-shirt liggande på en stol. Jag började sakta men säkert intressera mig för att ha fint hemma, inte bara hålla en viss ordning utan faktiskt bry mig om exempelvis vilka gardiner som hängde uppe.

I slutet av den här sommaren bestämde vi oss för att flytta till en större lägenhet. Jag har länge bävat för att flytta, eftersom vi vid det tillfället hade tre källarförråd och ett vindsförråd fulla med grejer. Jag visste att det skulle krävas en rensning av stora mått och började därför läsa boken "Rensa i röran med Feng-shui" av Karen Kingston. På kvällarna läste jag i boken och på dagarna rensade jag i röran. Det blev en hel del transporter till soptippen, det som var helt skänkte vi bort. Helgen innan flytten hade vi loppis och det som blev över gav vi till välgörenhet.

I den nya, fina, nyrenoverade lägenheten tog det fart ordentligt och jag började hålla efter städningen ordentligt. Jag, som nästan aldrig diskat i förra lägenheten, började diska varje dag. Jag torkade bordet efter varje mål. Inte en grej fick ligga framme, utan allt skulle på sin plats. Och det där håller i sig. Nu bäddar jag både våran och dotterns säng varje morgon. Direkt det kommer ett brev öppnar jag det och lägger det där det ska vara. Räkningar hamnar i sin hög, viktiga papper i en pärm och skräp hamnar i pappersåtervinningen. Ibland kommer jag på mig själv att krypa efter golvet med disktrasan i handen i jakt på smulor eller annat småskräp.

Jag vet att jag blev mera städintresserad när jag väntade första dottern och att det kan ha med graviditeten att göra. Nu är jag ju gravid igen. Men jag tror att det på allvar har hänt något med mig, och hoppas att det håller i sig även efter förlossningen.