Smidig som ett kylskåp
Plötsligt har det gått upp för mig att jag inte är någon ungdom längre. På riktigt. Jag fick verkligen känna av det förra helgen, då jag sov i tält för första gången på tio år.
Nog har jag väl känt av krämpor tidigare, känt mig lite stel på morgonen, överansträngt mig när jag börjat motionera efter ett uppehåll och jag har blivit tröttare på kvällarna. Men det har liksom smugit sig på. Jag har genomgått två graviditeter, och då har jag ju varit allmänt full av krämpor. Sen har det hängt kvar, på något vis. Otympligheten och tröttheten har bitit sig fast. Knäna är inte vad de varit. Ryggen är lite trögstartad på morgnarna. När jag fyllde år senast var jag tvungen att hålla ett föremål med raka armar framför mig för att läsa texten, det blev suddigt när jag höll för nära.
Jag har känt viss panik för att jag måste börja motionera på allvar, för att inte rasa ihop totalt. Det går inte att ignorera längre. Jag har försökt, men den senaste helgen sov jag i tält, på liggunderlag, för första gången sen Arvikafestivalen 2000. Efter två nätter kändes det som att någon misshandlat mig med baseballträ. Tittar jag noga har jag nog blåmärken på höfterna. Jag kan inte komma ihåg att det gjorde ont att sova i tält. Jag har alltid tyckt att det har varit så mysigt.
Sen har jag dessutom stått på huk och arbetat, grävt, sågat och huggit. Det kändes det med, kan jag säga. Förr var man smidig som en katt och kunde krypa omkring, stå på huk och på knä, hänga upp och ner, klättra och allt möjligt. Nu kan jag inte ens gunga i en vanlig gunga utan att börja må illa.
Jag kan inte riktigt gå med på att det ska vara så här illa, bara för att jag passerat 30-strecket med några år. Det känns inte alls bra. Jag vill kunna stiga upp på morgonen och ta på mina strumpor ståendes. Jag vill kunna krypa omkring i snögrottor utan att vara rädd för att jag inte ska ta mig upp sen. Jag vill kunna klättra i träd och visa mina döttrar hur man hänger knäveck. Kanske tillochmed slå en kullerbytta!
Nu handlar det inte om att börja träna för att gå ner i vikt och bli snygg och smal, nu handlar det om att träna för fortsatt rörlighet. Gulp! Allvaret har hunnit ikapp.
Verkligen... Det har hunnit ikapp mig också. Nu är det slut på att leva på gamla meriter. Jag är svag. Jag behöver muskler och en stark rygg... Men jag är fortfarande vig :p Jag mätte min vighet mot några 16-åringar och jag kan säga att jag slog dem med hästlängder ;D De kunde böja sig fram till knappa 30 cm och då böjde de lite på knäna. Jag drog i med 47 cm utan att ens anstränga mig hö hö (Svårt att förklara precis hur mätningen gick till dock...)
Det där med att böja sig framåt och ta med händerna i golvet, har aldrig varit min grej. Inte ens när jag var "ung och smidig". Jag fattar inte. Jag kämpar med det nu och en vacker dag ska jag nå golvet!
