karoos

Ibland får man till det. Det handlar inte om att det inte finns en massa ögonblick värda att fånga på film, det handlar om att man nästan aldrig är redo med kameran. Men ibland får man till det, och det kan bli väldigt bra. Det svåra är dock att försöka ställa sig obejktiv till sitt eget barn. Jag tycker ju självklart att hon är fantastiskt gullig och rolig i det här klippet, men jag gissar att andra kan tycka det också.
Se själva: Matildas hårdrock.

Efter valet har jag känt mig bakfull och ångestfylld. Jag har pendlat mellan besvikelse och ilska. Jag har känt mig instängd, som i en bur, med munkavle. Det har bubblat inom mig, av uppgivenhet och samtidigt kämparglöd. Det har varit besvärligt att försöka försvara mina egna tankar gentemot andra, för jag har varit så arg. Men jag vet att ilska inte tar mig särskilt långt. Nu har jag kommit till ett stadie där jag blir lite rädd. Först och främst för mig själv och mina egna reaktioner. För min första reaktion var ilska. Min första reaktion var att i mitt huvud kalla andra för idioter. Jag blev även rädd för andras kyla inför andra människor. Jag blev rädd för att människor är så egoistiska, att medmänskligheten, det som gör oss till människor, knappt märks i samhället nu. Vi ska sköta oss själva och skita i andra. Och om jag reagerar med ilska och glåpord är jag inte bättre själv.

Det är inte lätt att vara den som kämpar för solidaritet och medmänsklighet i ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt. Det är inte lätt att försöka påverka människor att dela med sig, när det viktigaste idag är att ha allt själv och överträffa andra. Det är inte lätt att försöka få människor att ta hand om varandra, när samhället uppmuntrar oss att gå över lik för att få det vi vill ha.

Det viktigaste idag verkar vara att konkurrera med andra, att slå ut eller slås ut, att bli utröstad eller att vara den som går vidare i varje omröstning. Idag verkar det inte finnas plats för alla. Därför måste några sållas bort. Det är så tydligt.

Att försöka bekämpa det här kyliga klimatet i vårt samhälle är inte att fortsätta slåss, skrika och knuffa undan. Det är att göra precis tvärtom. Det går inte att bekämpa hat med hat. Man måste bekämpa hat med kärlek. Vi måste försöka förstå att utan andra är vi ingenting, men tillsammans är vi så mycket. Det är i relation till andra man upptäcker hur man är själv. Och vill du egentligen vara en människa fylld av hat, avundsjuka och missunsamhet? Eller vill du vara en kärleksfull människa, som kan glädjas åt andras glädje och känna lyckan i att ge och dela med dig?

Och det går inte att ignorera bort problemet heller. Vi måste alla göra vår del.

Den här veckan gick jättefort! Jag vet inte varför. Det kändes som att det var måndag nyss och nu är det fredag, igen. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om vilken dag i veckan det är, för jag måste upp på morgonen oavsett om det är tisdag eller lördag. Bejbis har sett till att jag har stigit upp varje dag före sex, utom idag, då jag fick sovmorgon till tio över sex. Jag fattar inte varför hon vaknar så tidigt! Det är kolsvart i sovrummet den tiden. Men hon studsar upp och ställer sig och flämtar ovanför mitt ansikte. Om jag inte reagerar börjar hon prata, högt. Då är det bara att stiga upp, lite trött och kanske lite grinig. Men bejbis har för det mesta världens bästa morgonhumör och busar, kvittrar och skrattar så man själv blir glad efter en liten stund. Idag vaknade hon nog av hunger, för hon var inte riktigt lika glad som hon brukar. Men med lite välling i magen gick det snabbt över och hon blev sitt glada och busiga jag igen. Nu ligger hon och sover middag. Själv ska man nog ta en kopp kaffe och planera dagen.

Nu är det bevisat, jag är smidigare än ett kylskåp. Men det var nog inte mycket, det märkte jag när jag var på mitt livs första yoga-lektion igår. Jag har velat börja gå på yoga sen jag såg "Det näst bästa", filmen där Madonna är yoga-instruktör. Det är tio år sedan, ungefär. Jag är lite trög i starten, kan man säga. Men igår var det äntligen dags. När jag skulle åka frågade Matilda varför jag skulle gå på Yoda för. Varför skulle jag vara med den där gröna kissekatten? Husse svarade att det var YOGA och att mamma skulle dit för att hennes rumpa skulle bli mindre. Vem behöver en bättre förklaring än det?

Jag var verkligen nervös när jag kom dit. Det är alltid jobbigt att göra något nytt. Men de som var där var trevliga och det fanns fler nybörjare. Efter att ha hållit på i en kvart undrade jag vad jag gett mig in på, det var ju skitjobbigt! Jag var svettig och redan darrig. Men jag kämpade på och plötsligt hade det gått 45 minuter. Då kom det bästa på hela passet, avslappningen. I en kvart fick vi ligga ner på golvet, andas lugnt och slappna av. Inte tänka på något, bara vara. Jag tror det kan vara värt det bara för den där sista kvarten!

Nu kanske jag har funnit min träningsform. Jag hoppas det. Jag känner i kroppen att den nog fick en chock igår, men den funkar. Och fortsätter jag med det här blir den nog glad. Mitt mål att kunna stå upp och ta på sockarna på morgonen kanske är inom räckhåll ändå.

Igår snubblade jag över en sådan där jobbannons som jag inte kunde låta bli. Jag var bara helt enkelt tvungen att söka det jobbet. Så hela dagen idag har gått till att skriva personligt brev, slänga ihop CV, gräva fram betyg och intyg och sammanställa allt till en tjusig ansökan. Givetvis var det ett betyg jag aldrig hittade och det fanns inte tid att fixa fram ett nytt. Men så ska det vara, något måste jävlas.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det är nu knepen från The Secret kommer till användning. Jag ska från och med nu föreställa mig att jag redan fått jobbet, hur det känns att åka dit, gå in och arbeta där. Hoppas att universum jobbar för min fördel nu och att min inkompetens på pappret inte står i vägen för mina framtidsplaner.

Idag blev det tre och en halv timmar effektivt spelande i replokalen. Det både filmade, fotades och spelades in, så allt finns förevigat. Undrar om det är bra eller dåligt. Förmodligen och förhoppningsvis bra. Nerverna säger alltid sitt när vi ska spela in, då börjar jag tänka för mycket, räkna och fundera på text och så går det åt skogen. Men idag var det inte så nervöst, det gick faktiskt rätt bra. Det ska bli spännande att höra resultatet sen. Min röst började dock klena till sig framåt slutet, jag funderar på att hålla käft nu resten av den här dagen. Hi hi!



Om sex veckor har vi spelning. Det börjar närma sig. Det var mer än två år sedan jag stod på scen sist och det var med ett annat band. Nu spelar vi dessutom covers, då kan ju folk höra om man spelar fel. Men det ska vi inte göra! Det blir nog fler hårdpass i replokalen under de kommande sex veckorna.

När Husse var ner till torpet sist tog han med några bitar tapet åt mig tillbaka hem. De la jag i en blöt tidning i en påse och lät ligga ett dygn ungefär. Sen kunde jag få fram dessa sex lager tapet.


Detta var det första och därmed äldsta tapetlagret. Mönstret är i mörkt grönt och föreställer blad och bär. Det är även några andra krumelurer, men det var svårt att se vad på den här lilla biten. Tidigt 1900-tal.


Andra lagrets mönster är förgyllt. Förmodligen 30-tal.


Tredje lagret är strukturtapet med svaga röda och gröna fält. Även denna är förmodligen från 30-talet.


Fjärde lagret var svårast att få fram. Men det är ändå ganska tydliga mönster. 40-tal eller 50-tal.


Femte lagret fick jag fram riktigt bra, tydliga färger och mönster. 50-tal.


Sjätte och sista lagret. Det tapetlager som är synligt i stugan nu. Antagligen 50-tal eller 60-tal.

Det är svårt att datera de olika tapeterna. Men det fanns en bra sida med bilder där det gick att jämföra färger och mönster: Birgit Burström handtryckta tapeter.

Husse och svärfar har åkt till torpet utan oss. De ska jobba. Jag är lite avundsjuk. Men det blir så jobbigt för alla inblandade om vi är med. Nu ska taket bli klart, sen får vi se vad mer de hinner med. Jag väntar med spänning på alla rapporter. Det är bra om de hinner med mycket, men samtidigt vill jag ju vara med när det händer grejer.

Nu har jag haft ont i halsen i tre dagar. Jag undrar hur jag ska tackla det här, för det blir inte värre och det blir heller inte bättre. Första dagen med halsont tog jag en promenad, det blev inte värre. Jag gurglade med Listerine flera gånger, det blev inte bättre. Andra dagen drack jag vin, det blev inte bättre. Och jag rökte, det blev inte värre. Idag ska vi repa och jag undrar om jag ska sjunga eller inte. Jag är inte hes, känner inga andra symtom på förkylning. Det gör bara ont när jag sväljer. Vad står på?

Hursomhelst dricker jag te med honung, utan mjölk. Det gör jag i och för sig varje dag, men nu kanske jag tar lite mer honung. Sen får vi hoppas att rösten håller idag och att jag inte pajjar den om jag sjunger.

Idag är antikrundan i Kiruna. Det kommer att vara folkstorm. Vi tänkte gå dit med ett par grejer, men jag vet inte hur det blir. Jag gillar inte direkt trängsel i nyktert tillstånd. Knappt i påverkat. Och dessutom har jag ont i halsen. Förlåt, det var inte meningen att låta så här negativ!

Jag börjar mer och mer inse att tradera är en väldigt bra sida. De saker man trodde var förlorade, finns där. De saker man inte visste att man behövde, finns där. De saker som man behövde men inte tänkt springa ihjäl sig på loppisar för att finna, finns där. Igår kammade jag hem mitt senaste fynd, en visp med vev från 70-talet.

Mamma har en sådan visp i stugan och den är jättebra! Hennes visp är den enda i sitt slag som jag någonsin sett i mitt liv. Nu när vi har ett torp utan el så vill ju jag också hemskt gärna ha en sådan visp. Jag letar på tradera, tänkte jag, och tro det eller ej, det fanns två. En rosa (!) och en exakt likadan som mammas. Jag vann den som var som mammas, för sammanlagt 131 kr, men det var det värt! Tror jag. Det känns så iallafall.

Av tre gäddor blev det 10 philadelphiaostburkar färdig gäddpastej. Åh, vad glad jag är att jag har en diskmaskin när jag har använt hushållsmixern! Puh!

Ni vet de där tankarna man har på kvällen när man ska sova, de där tankarna som säger att ingenting är omöjligt. Tankarna som innehåller tusen idéer om hur allt ska vara och bli, vad man ska göra och hur man ska gå tillväga. Tankar om hur fantastiskt allt kommer att vara om man gör som tankarna visar.

Är det bara jag som har sådana tankar?

När jag ska gå och sova börjar tankarna och planerna snurra och ta form i mitt huvud. Saker och ting verkar så självklara. Det går upp ett ljus, så att säga. Ingenting verkar omöjligt, världen ligger för mina fötter. Jag har all makt i världen att påverka min situation och jag blir verkligen sugen på att göra det. Jag får idéer på idéer. Saker jag aldrig tänkt på innan dyker plötsligt upp och jag undrar varför jag inte har tänkt på det innan. Det kan vara allt från hur vardagsrummet ska möbleras till vad jag ska bli när jag blir stor.

Detta är ju helt fantastiskt, kan man tro.

Men de ter sig inte lika fullt möjliga när man vaknar på morgonen.

När jag stiger upp känns allting inte lika möjligt längre. Planerna jag haft bara några timmar tidigare känns inte alls lika verkliga och uppnåeliga i dagsljus. Upprymdheten som jag kände när jag skulle sova är utbytt till frustration. Jantelagen gör sig påmind.

Varför?

Vilket är verkligt?

Vad är det som säger att jag inte kan genomföra mina idéer? Är det bara jag och mitt sätt att tänka? Står jag i vägen för mig själv?

Helt allvarligt så tror jag det.

När personer som lyckats i livet blir intervjuade säger de alla samma sak: "Du måste tro på dig själv!" Det är där det faller för mig. Vid 33 års ålder har jag ännu inte börjat tro på mig själv. Alla hinder som står i min väg har jag själv lagt där. Varför gör jag så? Jag är väl ingen hopphäst heller!