karoos

Det låter så fint, valfrihet. Att ha både rätten och möjligheten att fritt få välja mellan olika alternativ. Att få fundera över vilket som passar mig bäst, som har bästa priset, flest fördelar, är lämpligast. Det känns som något väldigt positivt att få välja själv. Att vara den som tar beslutet, den som bestämmer.

När jag går in i en klädaffär är jag glad att jag får välja själv vilka kläder jag ska köpa. Det vore tråkigt om det bara fanns till exempel gula kläder, jag passar inte så bra i gult. Det är också trevligt att få välja vilken musik jag vill lyssna på. Jag gillar inte all sorts musik, viss musik mår jag faktiskt dåligt utav. Jag vill gärna välja mat som jag ska både laga och äta. Tänk om jag var tvungen att göra potatisgratäng och tjälknöl varje onsdag, även om jag kanske hade jobbat över, inte hunnit handla och senare skulle iväg på handbollsträning med något av barnen. Då känns det som en självklarhet att fritt få välja och bestämma.

Jag vill också välja vart jag ska resa, om jag ska resa. Jag föredrar upplevelser framför sol och bad, skulle hellre åka till Alaska än till Mallorca. När det kommer till bilar är jag glad att jag, tillsammans med min man, får ta beslutet vilken sort vi ska ha till vår familj. Det skulle vara helt onödigt för oss att åka omkring i en hummer och samtidigt rätt svårt om vi var tvungna att klämma in hela familjen i en Lamborghini Diablo. När det kommer till exempelvis möbler, blöjor, tv-apparater, mobiltelefoner, skor, gardiner, tv-program, tvättmedel, frisyrer och tandkräm är det inte en hel vetenskap att göra ett val. Även om jag alltför ofta står och kliar mig i huvudet framför garderoben, för att jag inte har en aning om vad jag ska välja för kläder. Dagens outfit, så att säga.

Sen finns de lite mer komplicerade valen, som kräver vissa efterforskningar, men som vi ändå måste göra. Vi ska välja vilken bank som ska förvalta våra pengar, vilket försäkringsbolag som ska försäkra vår familj, bil, våra saker, vårt hem. Man ska välja ett yrke att ägna sig åt, och då kanske man även måste välja en utbildning. Man ska välja hurdant hem man vill ha, lägenhet eller hus. Var man ska bo, i storstad eller småstad, i staden eller på landet. Om man ska ha husdjur. Man ska också välja vem som ska förvalta ens pension. Vi som har småbarn ska välja förskola eller familjedaghem. De som har större barn ska välja skola, kommunal eller friskola.

Om vi blir sjuka ska vi välja vårdcentral och läkare. Vi ska sedan välja medicin, eftersom det finns flera med samma verkan men olika fabrikat och pris. Vi ska välja hurdan omsorg vi vill ha som äldre, privat eller kommunal.

Vi ska välja vilken telefonoperatör vi vill ha, vem som ska leverera vårt bredband och vår kabel-tv. Vi ska välja vem som levererar vår elektricitet. Vi ska välja om vi vill ha fast eller rörlig ränta till våra lån. Vi ska välja om våra sparpengar ska vara investerade i fonder eller aktier. Vi ska välja vem som ska bestämma i kommunen, landstinget och riksdagen. Vi ska välja vem som ska gå vidare i Melodifestivalen och Idol.

Helt plötsligt, känner jag åtminstone, att jag är fången i min egen valfrihet. Hur ska jag orka ta reda på vilka valmöjligheter som är bäst för mig? Hur ska jag veta vad som är bäst om jag inte har provat alla? Hur ångrar man sig, om man har valt fel, och redan har skrivit på pappret där man kanske förbinder sig i minst 18 månader? Hur nöjd blir man när man valt något man trodde var seriöst och allt visade sig vara en bluff?

Jag vet att i stort sett alla är ute efter att tjäna pengar på mina val. Ju mer pengar de tjänar, desto bättre för dem. Jag vet att hur jag än gör blir jag lurad. Jag vet att alla vill att jag ska välja just dem och försöker därigenom bräcka varandra i konsumentfjäsk som i slutändan inte är mer än tomma ord. Är valfrihet något bra då? När det bara finns skit att välja mellan och man blir lurad hur man än väljer, är det något positivt med att vara den som tar beslutet då?

Sen finns det alltid de som inte har något val. Men det är en helt annan historia.