karoos

Efter valet har jag känt mig bakfull och ångestfylld. Jag har pendlat mellan besvikelse och ilska. Jag har känt mig instängd, som i en bur, med munkavle. Det har bubblat inom mig, av uppgivenhet och samtidigt kämparglöd. Det har varit besvärligt att försöka försvara mina egna tankar gentemot andra, för jag har varit så arg. Men jag vet att ilska inte tar mig särskilt långt. Nu har jag kommit till ett stadie där jag blir lite rädd. Först och främst för mig själv och mina egna reaktioner. För min första reaktion var ilska. Min första reaktion var att i mitt huvud kalla andra för idioter. Jag blev även rädd för andras kyla inför andra människor. Jag blev rädd för att människor är så egoistiska, att medmänskligheten, det som gör oss till människor, knappt märks i samhället nu. Vi ska sköta oss själva och skita i andra. Och om jag reagerar med ilska och glåpord är jag inte bättre själv.

Det är inte lätt att vara den som kämpar för solidaritet och medmänsklighet i ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt. Det är inte lätt att försöka påverka människor att dela med sig, när det viktigaste idag är att ha allt själv och överträffa andra. Det är inte lätt att försöka få människor att ta hand om varandra, när samhället uppmuntrar oss att gå över lik för att få det vi vill ha.

Det viktigaste idag verkar vara att konkurrera med andra, att slå ut eller slås ut, att bli utröstad eller att vara den som går vidare i varje omröstning. Idag verkar det inte finnas plats för alla. Därför måste några sållas bort. Det är så tydligt.

Att försöka bekämpa det här kyliga klimatet i vårt samhälle är inte att fortsätta slåss, skrika och knuffa undan. Det är att göra precis tvärtom. Det går inte att bekämpa hat med hat. Man måste bekämpa hat med kärlek. Vi måste försöka förstå att utan andra är vi ingenting, men tillsammans är vi så mycket. Det är i relation till andra man upptäcker hur man är själv. Och vill du egentligen vara en människa fylld av hat, avundsjuka och missunsamhet? Eller vill du vara en kärleksfull människa, som kan glädjas åt andras glädje och känna lyckan i att ge och dela med dig?

Och det går inte att ignorera bort problemet heller. Vi måste alla göra vår del.