Ramaskri
Anna Anka visades primetime på tv i programmet Svenska Hollywoodfruar och vädrade sina åsikter för alla som ville höra. Det orsakade ramaskri och hennes åsikter spred sig vidare som en löpeld i radio, tidningar och bloggar. Andra tv-program bjöd in henne som gäst och gav henne ännu mer utrymme att uttrycka sig.
Tillslut hade i stort sett ingen undgått hennes åsikter. Ej heller andras åsikter om henne. För reaktionerna lät inte vänta på sig. Alla tyckte något, ung som gammal, man som kvinna, debattörer som modebloggare. För vissa var hon en antifeminist utan hjärnceller, för andra en frispråkig hjältinna.
Jag kommer ihåg första citatet jag såg av henne i en av kvällstidningarna: "Svenska män är tragiska med sin jämställdhet och sina blöjbyten." Jag tyckte det var märkligt sagt. Själv är jag glad att min man är precis lika engagerad i vårt barn som jag är. På vissa områden är han mer engagerad och på andra områden är det jag som engagerar mig mest. Men slår man ut det gör vi lika mycket och jag är tacksam för det. För tillfället är jag gravid och han halvt pappaledig, vilket gör att han står för det mesta arbetet med vår dotter. Jag har knappt behövt byta en blöja de senaste tre månaderna. Han lämnar och hämtar på dagis. Han klär på och av, badar och borstar håret. Detta är jag ytterst tacksam över. Jag trivs med att ha honom hemma och är glad att vi kan lösa det på det viset just nu.
Anna Ankas man jobbar mycket. Han är en känd sångare och drar in mycket pengar. Det är hans yrke. När Anna Anka behöver hjälp med barnen har hon en nanny. Vi lever i två ganska skilda världar. Vi löser inte vardagens problem och uppgifter på samma sätt. Helt förståeligt.
Ju mer jag hörde talas om Anna Anka och hennes uttalanden, desto mindre negativt inställd blev jag till henne och desto mer förvånad blev jag över det ramaskri hon orsakat och fortfarande orsakar. I radio hörde jag tre tjejer i tjugoårsåldern förfasa sig över hennes åsikter så ivrigt att de ständigt avbröt och pratade i mun på varandra. Om de fick något vettigt sagt vet jag inte, för jag orkade inte lyssna klart. Anna Anka ler i sin miljonärsvilla i soliga Kalifornien och förvånas över att hon gör sådana rubriker. Dessutom slipper hon prata i mun på någon annan, eftersom hennes åsikter visas primetime i tv och i exklusiva intervjuer i kvällstidningarna. Hon kan ostört sprida sin syn på världen, medan hennes motståndare har fullt upp med att överrösta varandra, trots att de vill föra fram samma budskap; Anna Anka är en antifeminist.
Anna Anka är bra och viktig, har jag kommit fram till. I en tid då kvinnors rösträtt är lika självklart som pulvermos är det lätt att glömma bort de som kämpade för kvinnors rättigheter och vilka rättigheter de kämpade för. Anna Anka är vår samhällssyn personifierad. Så länge den är tyst låter vi den på något sätt hållas, men när den är frispråkig och kaxig som Anna Anka blir det ramaskri. Tydligen får man tycka som hon gör, så länge man håller tyst om det. Samtidigt tycker jag inte att hennes åsikter är så fruktsansvärda och inte heller värda den uppståndelse de får. På något sätt visar de att om en man uppoffrar sig för en kvinna kallas det jämställdhet, men om en kvinna uppoffrar sig för en man kallas det sexism eller förtryck. Trots att kvinnan gjort ett medvetet val sätts hon in i en offerroll, som den passiva, den förtryckta. Det om något är väl antifeminism?
Ingen bojkott av mig, tyvärr
IKEA och Ingvar Kamprad är i blåsväder igen, då hans gamla assistent Johan Stenebo har skrivit en bok som utmålar honom som invandrarfientlig och antifeministisk.
Men jag skiter i det. Jag kommer inte att bojkotta IKEA ändå, så det så. Jag har köpt mycket möbler och annat till hemmet från IKEA som jag är jättenöjd med. Jag älskar att sitta och bläddra i IKEA-katalogen och fantisera om hur mitt hem hade kunnat se ut. Jag älskar att gå omkring inne på IKEA och få inspiration till mitt eget hem. Och det bästa av allt, jag har råd att förverkliga mina fantasier, åtminstone många av dem.
Av alla saker jag köpt på IKEA är jag nöjd med i stort sett allting. Jag har fått många tips till praktiska lösningar, ordning och reda. Jag har haft roligt när jag skruvat ihop mina nya möbler och känt mig riktigt händig när jag fått ihop delarna från en kartong till en fin möbel. Möblerna har dessutom tålt att möbleras med och flyttas.
När jag hade det sämre ställt ekonomiskt än idag, köpte jag mina möbler på second hand och loppis. Vissa grejer hittade jag i soprum. Det funkade bra när jag var yngre och bodde själv. Nu vill jag ha fint hemma och gärna en enhetlig stil, och jag jobbar mot det målet. Då är jag tacksam för att IKEA finns, så att jag, som inte är superrik, har råd att köpa nya, fina saker till mitt hem.
Så jag kommer inte bojkotta IKEA den här gången heller. Tyvärr.
Så fortsätt att svartmåla Ingvar och hans företag hur mycket ni vill.
Jag kommer att fortsätta köpa mina möbler och inredningsprylar på IKEA, jag fortsätter köpa kläder på Lindex, jag fortsätter att handla mat som inte har en ekologisk stämpel, jag fortsätter att köpa elektronikprylar på ElGiganten, jag fortsätter att köpa mobiltelefoner från SonyEricsson och så vidare, och så vidare...
Helt ärligt så orkar jag inte hålla reda på hur oärliga, orättvisa och hemska alla är. För då skulle jag antagligen vara tvungen att bo på en självförsörjande gård där jag vävde mitt eget tyg och sydde mina egna kläder och inte hade mycket kontakt med omvärlden. Så långt är jag inte riktigt beredd att gå, helt ärligt.
Catch and release
Jag funderar på om man kan resonera likadant när det gäller jakt. Det finns ju många som tycker det är innerligt roligt att jaga också. Och i jaktvärlden får man en kvot som man får lov att skjuta, man får inte överstiga sin kvot. Men om vi införde "catch and release" även där, alltså jaga med bedövningspilar. Man behöver inte döda älgen och ta med sig den hem och göra mat av den, man kan skjuta den för skojs skull, låta den sova en stund och sen är den ute i friheten igen.
Vissa tycker ju att det är så vansinnigt kul att skjuta ripa, och många ska man skjuta! Där hade det väl varit fiffigt att införa jakt med bedövningspilar, skjut hur många du vill, men du måste släppa dem sen.
Eller? Har jag kommit på något smart nu? Vad sägs?
Alltså, det här med läskedrycker
Jag har aldrig förstått varför det inte redan är så.
Nu är den här: parabenskräcken
Jag rusade in i badrummet och började undersöka alla mina flaskor och burkar. Min peeling med tillhörande kroppsmör innehöll flest parabener. Förvånande nog innehöll även Lactacyd-tvål parabener, den är avsedd för att användas i underlivet där själva källan till fertilitet befinner sig. Det var läskigt. Nu är jag rädd för att använda de produkterna. Av Matildas hygienprodukter var det ingen som innehöll parabener, som tur var. Puh.
Bäst i test var iallafall Änglamarks hudlotion, den var gjord helt utan konserveringsmedel. Den har hamnat på min inköpslista nu. Frågan är vad jag ska använda för peeling. Jag funderar på att göra min egen peeling, men då får jag göra i småportioner så att den inte hinner bli dålig. Och det är inte alltid jag har tid med en ordentlig kroppspeeling, inte! Kanske en gång i veckan. Annars är det mest femminutersduschar.
Jag hängde aldrig riktigt på den där akrylamidskräcken, den kändes inte direkt så angelägen på mig. Men parabenskräcken har bitit sig fast. Trots det undrar jag om jag kommer ihåg den om ett år.
Varför kan ingen säga som det är?
Nej, det vi får höra och se är personer som ska släta över hela saken med kommentarer som i det grövsta kan vara: "Jag kan förstå att det sticker folk i ögonen." Det sticker i ögonen, jag upprepar: sticker i ögonen! Det hugger i själ och hjärta att det här är Sverige 2009! Klyftorna ökar, fattigdomen sprider ut sig, de personliga konkurserna ökar. Personer som fäller sådana kommentarer försöker lägga ett täcke över glödande kol. Det pyr fortfarande där under. Frågan är bara när det flammar upp och folk får nog.
Allt har blivit en klassfråga. Till exempel: om du är rik nog att köpa en sprajtans ny miljöbil slipper du bilskatten de fem första åren. Om du däremot är något fattigare och får nöja dig med en något äldre kärra ska du betala högre bensinpris för att din bil släpper ut för mycket koldioxid.
Cheferna med toppbonusar och löner kan köpa fina miljöbilar och spara sina surt förvärvade kronor på bilskatten de slipper, medan arbetaren som blev av med jobbet får strafftaxa för att han/hon inte hade råd att köpa en miljöbil.
Jag börjar undra om det var bättre när jag var ung och arg på allt och alla. Det känns lite som att jag skulle behöva få tillbaka lite av den jävlaranamman idag.
The silent treatment
Att bli utsatt för The silent treatment är bland det värsta du kan råka ut för. Frågan är hur man ska bete sig i en sådan situation.
För det första får man fundera över om det är något man har gjort eller sagt som kan ha skadat, upprört eller sårat den person som utsätter dig för The silent treatment. Du kan försöka få kontakt med personen ifråga för att få förklarat för dig vad felet är, i klartext, om du inte kan klura ut det själv. Men det är inte lönsamt alla gånger då The silent treatment faktiskt går ut på att ignorera dig, oavsett vad du säger eller gör.
Om du inte kan komma på att du gjort något fel eller vad du har gjort fel och inte får det förklarat för dig, måste du som steg två förlåta dig själv, även om du inte vet vad du ska förlåta. Du kan inte gå vidare om du hela tiden grubblar på vad du kan ha gjort fel och att du skulle ha gjort annorlunda. Det går inte att ändra saker i det förflutna. Förlåt dig själv för gamla misstag och glöm dem, använd sedan din dyrbara energi till att kämpa för att göra bra saker och fråga dig själv ofta om det du gör är av kärlek eller av rädsla.
Som steg tre ska du förlåta den som utsatt dig för utfrysningen. Låt inte den negativa energin, i att grubbla över någon som hyser sådant förakt för dig, ta över. Förlåt personen, för dig själv och din egen skull, och glöm det.
Steg fyra är att gå vidare, lämna detta bakom dig, du kan sörja en stund över det du har förlorat och sedan släppa det. Gå vidare och se över allt du har att vara tacksam över. Var glad över din styrka att kunna gå vidare.
Slutligen, tänk på att i stort sett alla människor begår misstag. Frågan är hur du bemöter de misstag som görs mot dig och hur du själv hanterar de misstag du gör. Att erkänna ett misstag är svårt, men det är också svårt att förlåta ett misstag som begåtts mot dig. Innan du fördömer, tänk efter. Är du själv så felfri att du aldrig har sårat någon? Det är lätt att se fel hos andra och det kan vara svårt att erkänna felen hos sig själv. Ofta är det så att de som har dåligt samvete lättare dömer ut andra som begår misstag, för att rikta uppmärksamheten bort från de egna bristerna. Att döma ut andra ger dig inte ett bättre samvete, det enda som gör det är att förlåta sig själv. Ha lite mer överseende med din omvärld, för du mår inte bättre av att andra mår dåligt. Visa istället din omvärld hur de kan göra för att göra rätt, för att handla med kärlek istället för rädsla. Det finns inget bättre sätt att visa det än att själv föregå med gott exempel.
Och för att citera Jerry Springer: ta hand om varandra!
Vilka ideal ska vi ha?
Såg en snabbis på serien "Burn Notice" i söndagskväll. Hon som spelar Fiona stod mot en bil med ryggen vänd mot kameran. Stackarn hade en ryggrad som påminde om ryggfenan på en abborre, dvs den stod ut och såg vass ut. Är det så tjejen i Kellog's reklamen ska se ut, är det tänkt? Missförstå mig inte, jag tycker att Fiona är jättevacker, men jag tror inte att alla kan se ut som hon. Jag vill ha lite fler valmöjligheter.
När ska en underklädesmodell, stöpt i samma form som Anna Nicole Smith var när hon modellade för H&M, dyka upp på affischerna igen? När ska det vara okej att se mjuk ut, istället för att se ut som en liten pojke, som kvinna?
Det snackas så mycket om att de stora modekedjorna inte tillåter modeller med för lågt BMI på sina visningar, men det märks inte i reklamen, och det är ju reklam som den stora massan ser.
Det här är ett återkommande ämne i min blogg, och det är det för att jag känner mig personligt berörd utav det.
Vissa dagar kan jag vara jättenöjd med hur jag själv ser ut och andra dagar tänker jag "hur skulle jag se ut om jag stod där bredvid Carrie Bradshaw på tv, antagligen som en flodhäst" och så blir jag ledsen och inser att jag måste gå ner närmare trettio kilo. Jag inser att jag blir så matad med idealet om hur vi ska se ut, att det plötsligt känns helt normalt att vilja ha synliga revben och utstående nyckelben. Det är tillochmed vackert! Höftknölarna ska synas märkbart genom klänningen, och skuldrorna får hellre se ut som vassa spjutspetsar än att man råkar få en backclevage.
Det viktigaste är att man är smal. Så känns det ibland som att man ska tycka. Trots att jag egentligen inte tycker det, så finns det där, inpräntat i ryggmärgen. Är det inte dags att pränta in något annat snart?
Djurrättsaktivister
Såg lite på Insider igår på Tv3. Det var om Djurens Befrielsefront som terroriserade två körsnärer i Stockholmsområdet. De demonstrerade utanför deras butiker, några aktivister hade hällt rödfärg på entrén och fönstren, spraymålat fönstren, hällt smörsyra i en av körsnärernas brevlåda, hemma. De hade hotat deras barn, vandaliserat sommarstället och så vidare. Jag skämdes för dem. Jag tyckte de var otroligt pinsamma. Tror de verkligen att de saker de gör har någon egentlig genomslagskraft? Inte den positiva genomslagskraften iallafall. Man vill helt enkelt inte lyssna på vad de har för argument alls, för man är redan både less och upprörd. De har helt fel tillvägagångsätt, om de nu vill hjälpa djuren och få andra människor att förstå djurens lidande.
Jag har varit medlem i Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök. Vi demonstrerade, delade ut flygblad, debatterade och allt möjligt. På den tiden var jag i tonåren och väldigt förbannad på allt möjligt som jag tyckte var fel. Jag var vegetarian, testade vara vegan ett tag, slutade helt att använda produkter som kom från djur. Jag gick aldrig så långt att jag släppte ut minkar eller angrep körsnärer. Men jag tyckte ändå att många medel var tillåtna för att få upp ögonen hos människor. Att släppa ut minkar har jag aldrig förespråkat, för jag anser mig själv vara en djurvän.
Jag märkte att det var svårt att värva nya medlemmar med hemska broschyrer med bilder på laboratioriedjur. Att vara arg och skrika att djuren lider och att peka ut skyldiga var inte rätt väg att gå för att ändra den allmänna opinionen.
När jag började använda skinnskor igen, fick jag några hårda kommentarer av människor i min närhet och började sakta men säkert dra mig ur sällskapet.
När jag tänker tillbaka så förstår jag att tanken var god, vi ville ju befria djuren och se till att de slapp lida. Men hjälper det att utsätta andra för lidande? Knappast. Man kan göra så gott man kan själv och föregå med gott exempel. Är någon intresserad att hänga på kan man informera dem och tipsa dem hur de kan göra i sina liv.
Jag ska ge några tips du kan göra för att minska djurens lidande:
* Ät mer vegetariskt. Även om du inte blir vegan eller ens vegetarian så kan du dra ner på ditt köttätande. Ät kött max en gång i veckan. Välj kött från gårdar du vet behandlar djuren väl. Välj kött från ett slakteri nära dig, så slipper djuren transporteras långa sträckor. Ät vilt.
* Välj ägg från frigående höns.
* Köp bara skönhetsprodukter som inte är djurtestade.
* Välj fuskpäls istället för äkta.
Dessa tips är något som de flesta faktiskt kan göra i sitt vardagliga liv. Det är inte mycket, men om fler och fler gör så kommer det att märkas.
Jag har även ett par tips till aktivisterna i gårdagens program:
* Starta en modeblogg om fuskpäls.
* Starta en receptblogg om vegankost.
Med tanke på hur populära modebloggar är, så tror jag det skulle ha mer genomslagskraft än att stå och terrorisera en stackars körsnär. Och matprogram är populärare än nånsin, det saknas faktiskt information om shysst vegetarisk mat.
Men ibland kanske det är så att om de skulle få som de ville, att alla blev veganer och slutade använda päls, så skulle de bli arga på något annat. De behöver kanske bara något att kämpa och brinna för. De har inneboende aggressioner som behöver komma ut. De har bara hittat ett sätt att få ut dem på. De hade kanske likväl kunnat vara nynazister, fotbollshuliganer, självmordsbombare eller religiösa fanatiker.
Jag vet bara hur arg jag var, och som djurvän låg det nära till hands att ta den vägen.
Nähä du, den gick inte
Det är inte så ofta det händer att jag får bedragar-mail, men det händer ibland. Sist hade jag ju vunnit en sprajtans ny BMW utan att tävla i något. Oj oj... Det är nog jobbigt att hålla reda på alla lagliga erbjudanden som kommer i brevlådan.
Inom loppet av två veckor hann jag få två brev från Swedbank där jag bara behövde kryssa i en ruta på ett kort och sätta det på lådan så skulle jag få 20.000 kr i kredit. Eftersom jag slängde det första blev jag ganska förvånad när det kom ett till. Jag slängde det också. Jag har ju för bövelen ingen inkomst! Hur kan de skicka sådana brev till mig? Jag hade inte tänkt handla julklappar för 20.000 kr om de tänkte det. Jag handlar kanske för 1.000 kr totalt. Kanske. Och de pengarna ger inget minus på kontoutdraget. Så det så.
Gymnasieskolan, så ångestframkallande
Enligt nyhetskanalen.se tycker skånska kommuner att det är för lätt för eleverna att ändra sitt gymnasieval. Det börjar blir ett samhällsekonomiskt problem, anser de, och säger vidare att informationen till eleverna ska bli tydligare, så att det är lättare att välja rätt.
Jag har en jättebra lösning på det här problemet!
Eftersom det är många som väljer och ändrar sig, väljer fel trots allt, hoppar av, börjar om och får ofullständiga betyg, så kan man göra detta väldigt enkelt för eleverna genom att slopa alla olika inriktningar. Gör istället en gymnasieutbildning med tillval istället för inriktning.
I gymnasiet ska alla läsa de kärnämnen som finns. Första året läser eleverna Svenska A, Engelska A, Matematik A, Samhällskunskap A, Religion A, Historia A. I tvåan läser eleverna Svenska B, Engelska B och Matematik B i första hand, eftersom de är de vanligast förekommande behörighetskraven till högskolan och universiteten. Valbara kurser är B-kurserna i Samhällskunskap, Religion, Historia och Naturkunskap. Andra valbara kurser kan vara Biologi, Kemi, Fysik, Företagsekonomi etc.
I tredje året kan man då slutledningsvis välja C-kurserna i de ämnen man läst B-kurser, B-kurser i de man läst A-kurser. Hinner man inte klart kan man gå ett fjärde år.
Under hela gymnasietiden kan man välja tillval som riktar in sig på estetiska ämnen, naturkunskapsämnen, mediaämnen, ekonomiska ämnen, verkstadsämnen etc etc. Ett stort grundutbud kan faktiskt finnas på de flesta skolor, annars ska det gå att byta skola i andra eller tredje året, utan att kurserna i kärnämnen blir påverkade, eftersom alla gymnasieskolor läser samma kurser i samma takt.
Grejen är att det är väldigt svårt för en sextonåring att veta vad han eller hon ska jobba med resten av sitt liv. När man är tonåring kan man vilja mycket eller ingenting alls. Eftersom valfriheten nu är stor och man kan välja i stort sett vilken inriktning som helst är det inte konstigt om det är många som väljer "fel", ångrar sig, börjar om, halkar efter och till slut går ut gymnasiet utan fullständiga betyg.
Vissa sextonåringar vet precis vad de vill läsa och min idé begränsar inte dem heller. Vet man vad man vill är det lättare att välja rätt kurser direkt, gå ut med fullständiga betyg efter tre år och söka direkt till högskola eller ut i arbetslivet. Vet man inte vad man vill kan man läsa första året utan problem, andra året får man göra vissa val, men kan fortsätta med B-kurser i kärnämnen. När man då kommer till tredje året och kanske har provat på vissa valbara kurser och kanske kommit på vad man är intresserad av kan man då välja en inriktning på sina studier. Man slipper ångesten över att ha valt fel och har ändå möjlighet att få betyg i kärnämnena.
När jag valde gymnasieprogram valde jag enbart efter vad som inte fanns i Kiruna och vad som fanns i Göteborg, så att jag kunde flytta och få inackorderingstillägg. Det blev media. Helst av allt ville jag gå Musik, men kunde inte läsa noter, vilket var ett krav och i andra hand ville jag gå Naturbruksgymnasiet med inriktning på hästar. Men det blev media, och jag gick ut med ofullständiga betyg.
När jag tänker tillbaka nu hade jag nog önskat att jag läst mer inriktat på kreativt skrivande eller ekonomi. Men det viktigaste för mig då var att flytta från Kiruna, och det lyckades jag ju med, så på ett sätt var min gymnasietid väldigt lyckad. (Om man frånser att jag hamnade i Luleå en sväng i tvåan...)
Nu har jag ju äntligen börjat intressera mig för studier och det var väl på tiden, jag önskar dock att jag hade betyg i kärnämnena efter gymnasiet, så hade jag sluppit läsa in dem på KomVux. Jag önskar att jag redan hade behörighet att söka till högskola.
Men som sagt, allt det här handlar om är att det är lätt att vara efterklok, så gör det lite lättare att vara förklok och att i väntan på att den där ingivelsen som talar om vad jag vill bli när jag blir stor ska komma göra det möjligt att åtminstone få betyg i viktiga kärnämnen. Gör inte gymnasievalet till ett livsviktigt val utan en bra förberedelse till kommande viktiga val. Då känns det inte lika hemskt att ångra sig och vilja välja något annat. Då är det inte kört och det tar nog bort pressen för många. Det är ändå på högskolan som den verkliga inriktningen sker. Vet man då tillexempel i tredje året att man vill bli läkare och kanske saknar vissa betyg så kan man förlänga sin gymnasietid och läsa in de ämnena då. Istället för att känna efter en fullgjord fordonsprogramsutbildning att det var ju läkare jag ville bli.
Så tror jag.
Jag är tacksam för kommentarer till detta. Gärna från gymnasieelever, om någon sådan läser min blogg.
Måste även påpeka att jag är väldigt tacksam för att KomVux finns! Vilken räddning det måste vara för många som känner att de valt "fel" i sin ungdom.
Jag blir förbannad
När jag slog på datorn nyss så kom en artikel upp på msn:s startsida, jag har sett den förut och blev lika arg då men jag skrev inget om den just vid det tillfället. Artikeln handlar om Shenae Grimes som spelar i nya Bevvan-serien och att hon är smal som en sticka och nu förnekar ätstörningar. Hur många liknande artiklar har det inte förekommit i media den senaste tiden? Victoria Beckham, Paris Hilton, Britney Spears, Nicole Kidman, Teri Hatcher med flera, med flera, har alla varit på löpsedlar med tillhörande antydningar om ätstörningar. Det här är ett sådant solklart fall av dubbelmoral att jag inte kan undå att bli förbannad.
Å ena sidan gör varenda tidning reportage om hur man ska gå ner i vikt, precis som stjärnorna. "Gör som Jennifer Aniston", "Nya stjärndieten", "Träna som en hollywood-stjärna", "Stjärnorna som äter barnmat" etcetera, etcetera. Det finns hur många artiklar som helst i ämnet och de förekommer i nästan varenda tidning.
Dessutom är det just dessa kända kvinnor som blir hyllade i de flesta tidningarna för att de är vackrast och mest framgångsrika. Det är de som får de högsta lönerna och de bästa reklamjobben. När en blir lite smalare än någon annan, hänger de andra genast på, med någon ny diet och ett nytt slags träningspass. Om de däremot lägger på sig några extrakilon blir det ramaskri i media. Jennifer Love Hewitt's bakdel i bikini fick pryda ett otal framsidor och uppslag när hon var på badsemester och hade en kropp som såg fullkomligt normal ut. Och när de lägger på sig lite extra får de inte inte de där välbetalda reklamjobben eller de attraktiva rollerna.
Å andra sidan ska de utmålas som förebilder för anorektiker och bulimiker. De ska anklagas för att ha ätstörningar och får de huvudvärk är det genast på grund av närings- eller vätskebrist, just på grund utav de ätstörningar de antas ha.
Oavsett om de är för smala eller inte, så är har dessa människor betalt för att se bra ut, att se perfekta ut. Deras jobb är att träna, äta rätt och ta hand om sig själva. De kan ägna lika mycket tid åt det som en vanlig Svensson gör på fabriken varje dag. De omges av personliga tränare, dietister, kockar, stylister, frisörer, manikyrister och så vidare. Alltså finns det någon som sitter och räknar ut hur mycket de kan äta, vilka näringsämnen och vitaminer maten ska innehålla, någon som letar reda på och handlar maten åt dem, någon som lagar till den så att den antagligen smakar fantastiskt. Det finns någon som håller reda på vilken muskelgrupp som ska tränas just idag, hur många kalorier som bränns och hur mycket kondition det ska köras.
De har råd, tid och ork att se perfekta ut, för att det är deras jobb!
Och helt ärligt kan inte många av dem lida av särskilt grava ätstörningar då flera av dem kan vara gravida och få barn.
Elitidrottare är även de otäckt smala ibland, åtminstone de som springer långdistans, men jag tror inte att alla de lider av ätstörningar för det.
Själv tycker jag inte att det är vackert att vara för smal och jag skulle själv inte vilja se ut så. Jag gillar att vara lite mjuk och kurvig. Men jag ser inget fel i att de som är det är det, så länge de själva mår bra och trivs med det. Och hade jag tjänat, låt säga en tio miljoner dollar per år, på att träna tre-fyra timmar om dagen och ha en personlig kock som lagade min mat, så hade jag säkert inte tackat nej till det. Men jag hade nog tackat nej till att pryda varenda omslag på varenda tidning där det stod att jag hade ätstörningar.
Det är många som vill se ut som en Hollywood-stjärna, men alla har inte möjlighet att leva som en, därför kan det vara rätt svårt att se ut som en om man inte tar till alternativa metoder. Det, däremot, kan vara ätstörningar och/eller drogproblem.
Att uppmuntra till sådant är bara idiotiskt.
