karoos

Såg ett fiskeprogram igår i SVT där de åkt till Kolahalvön för att fiska lax. De fick klippa bort hullingarna på sina krokar för att det är metoden "catch and release" som råder där. Den fisk som nappar släpper man alltså tillbaka. Jag har lite svårt att förstå mig på den där metoden, eftersom jag fiskar för att jag ska få äta fisk. Hade jag fått en jättelax så hade jag tagit med den hem och gravat den, jag hade inte velat släppa tillbaka den. Å andra sidan hade jag varit nöjd med en jättelax, så jag hade inte fortsattit fiska bara för att få fler napp. Jag fiskar tills jag har nog, om det nappar bra, sen slutar jag. Nog kan vara tre stora abborrar att filéa till en middag eller 10-15 medelstora abborrar till en rökomgång. Då behöver jag inte fiska mer på ett tag. Men jag har faktiskt upptäckt att alla inte är som mig. Det finns många, många människor som fiskar för att det är roligt! Och de tycker att det är så roligt när det nappar att de gladeligen kan släppa tillbaka fisken och prova om det nappar igen. Kanske tycker de inte ens om fisk. Kanske tål de inte ens fisk, att äta alltså. De har bara så innerligt roligt när de fiskar, det är sjävla fiskandet som är grejen.

Jag funderar på om man kan resonera likadant när det gäller jakt. Det finns ju många som tycker det är innerligt roligt att jaga också. Och i jaktvärlden får man en kvot som man får lov att skjuta, man får inte överstiga sin kvot. Men om vi införde "catch and release" även där, alltså jaga med bedövningspilar. Man behöver inte döda älgen och ta med sig den hem och göra mat av den, man kan skjuta den för skojs skull, låta den sova en stund och sen är den ute i friheten igen.
Vissa tycker ju att det är så vansinnigt kul att skjuta ripa, och många ska man skjuta! Där hade det väl varit fiffigt att införa jakt med bedövningspilar, skjut hur många du vill, men du måste släppa dem sen.
Eller? Har jag kommit på något smart nu? Vad sägs?