karoos

Äntligen, efter många år, har jag beställt en ny gitarr. Sen jag hörde att det fanns gitarrer speciellt utformade för tjejer blev jag sugen på att skaffa en ny. För närvarande har jag två elgitarrer (egentligen tre, men en räknas knappt), en Ibanez och en Epiphone. De har varit bra, men en gitarr som är utformad för tjejer känns lite bättre. Jag har dessutom aldrig haft en helt ny elgitarr, som bara har varit min. Jag känner mig som ett barn som väntar på julafton!
Om du är sugen på en tjejgitarr kan du kolla på Daisy Rocks hemsida.

Jag fick lite panik idag. Det är den sista februari, det känns att den här månaden är lite, lite kortare än de andra. Plötsligt var det ju jättemycket jag skulle göra idag. Var tvungen att skriva en lista. Jag fick lite ont i magen.
Det var dags att ändra abbonnemanget hos ComHem, så vi slipper ha skitmånga kanaler som vi aldrig tittar på och dessutom betala för dem.
Det är dags att skriva ut jobbansökan till ännu ett jobb och åka och lämna den personligen, eftersom sista ansökningsdag är idag.
Det är dags att lägga iordning arbetsförmedlingsmappen, med betyg, intyg, CV, meritlista, personligt brev och handlingsplan till imorgon då det är dags för inskrivning.
Det är dags att kolla igenom kontona.
Det är dessutom sista lediga dagen för Husse som går på skiftet imorgon igen.
Jag avklarade samtalet med ComHem först och det fick mig på lite bättre humör och paniken la sig. Jag är väldigt nöjd som kund hos dem. Ingenting verkar vara omöjligt. Undrar om det är Judith och Judiths förtjänst?

Ordning och reda vill jag ha. Överallt. Nu är det kaos på flera ställen och jag undrar var jag ska börja. Barnrummet är i stort sett färdigt. Övre våningssängen behöver stödbräda och sänglampa, men det är inget akut så länge lilla ungen sover i spjälsäng.

På kaoslistan hittar jag:
Skrubben: där har vi förnärvarande sopsortering för pappersförpackningar, glas, hårdplast och metall, vi har urvuxna barnkläder och för stora barnkläder, skogskläder, mössor, halsdukar och vantar, skor, överblivna leksaker och barnböcker, extra blöjpaket, stora och lilla ungens sängkläder och säkert annat som kan betecknas som skrot. Där behövs en sortering av rang.
Skafferiet: av någon underlig anledning har det blivit förvaring för allt möjligt. Brödrosten står där, likaså lerkärlet, fonduegrytan och sedan torrvaror, konserver, godis och termosar. Någon jäkla ordning får det väl vara?
Övriga skåp i köket: de har liksom ingen struktur. Ingen logik. Ingen enhetlig grundtanke.

Min plan idag är alltså att försöka få någon slags ordning i detta kaos. Och jag ska dessutom göra det tillsammans med mina barn, som jag hoppas är på sitt hjälpsammaste humör idag.

Igår var det strömavbrott hos oss. Ett planerat sådant. När strömmen kom tillbaka brummade kylskåpet jättehögt och tydligen gick det sönder då, för imorse när vi klev upp var det varmt i det och våra kylvaror var mjuka. Vi ringde och sa till och de kom hit med en liten, liten lånekyl som vi ska ha nu till de har beställt ett nytt kylskåp åt oss. Hälften av det vi hade i kylen fick inte plats i den lilla, lilla lånekylen och vi som tänkte handla idag! Det går max i två liter mjölk i den lilla, lilla kylen! Dessutom är handtaget i lagom bejbis-höjd, så man kan ju ana vad som kommer att hända. Hon är redan skitnyfiken på den lilla, lilla lånekylen, som är i alldeles lagom bejbis-höjd.

Nu har vi bestämt oss, vi ska skaffa tv-spel. Jag har ställt mig lite motvillig inför detta, men det är för att jag vet hur roligt jag tycker att det är. En massa dyrbar tid som jag hade läggat på andra, nyttiga saker, kommer jag nu spendera framför tv:n. Eller så gör jag bara så att jag tar den tiden som jag hittills har spenderat framför tv:n med att titta på program, som inte ens är något att se, med att spela tv-spel istället.

Jag har inte spelat tv-spel sen Nintendo 64, tror jag. Det är någon gång i slutet på 80-talet möjligen början på 90-talet. Jag känner att en del har hänt på den fronten. Och jag tyckte det var kul då! Oj oj oj...

Nu är större ungen hos dagmamman. Vi andra ska åka och shoppa lite grejer till barnens rum och fixa färdigt där. Vi har börjat, men det är inte riktigt så mysigt som det kan bli. Det måste upp hyllor, nu funkar övre våningssängen som leksakshylla. Sen ska Mimmi få nytt täcke och nya fina sängkläder. Vi ska fixa ett draperi så hon får en myskoja och kanske blir det nya gardiner också. Vi får se. Prinsessgardinerna som hänger där är ju faktiskt väldigt fina, men det kanske är dags för lite ombyte.

Jag antar att jag var tuffare förr. Då kunde jag minsann genomlida en vanlig förkylning utan nässpray, slemlösande och värktabletter. Nu tar jag till alla tillåtna medel för att slippa må som en gammal disktrasa. I och för sig hade jag inte två små, busiga, krävande barn förr. Jag kunde ligga i sängen en hel dag och tycka synd om mig själv. Nu måste jag stiga upp, göra frukost, plocka undan, byta blöja, laga lunch, trösta, säga "nej", lyfta ner klättrande bejbis, hålla bejbis ifrån kontakterna, försöka underhålla storasyster och låtsas vara pigg. Så egentligen är det inte så konstigt att jag desperat tar allt som finns i hushållet som kanske kan lindra dessa förkylningssymtom.

Att inhandla och ha hemma på lager till nästa förkylning: näskanna, saltlösning, halstabletter, acetylcystein, sinova, bisolvon, treo, mjuka näsdukar (jag önskar att jag hade ett mjukt, fluffigt och återfuktande moln att snyta mig i, min näsa är så trasig nu...) och honung.

Det var premiär för Big Brother igår. Nya Big Brother i nya kanal 11. Jag kollade. Förkyld och jävlig, med täppta bihålor och ond hals, kollade jag faktiskt hela premiäravsnittet och presentationerna på alla deltagare. Det var en riktig blandning av människor. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur jag hade känt mig om jag var en av dem. Vilka hade jag kommit överens med? Vem hade jag sattit mig bredvid första kvällen?

Så slog det mig, 2001 sökte jag till Baren och fick åka på två castings. Två! Fatta hur nära jag var att komma med! Det är tio år sedan och det känns som en evighet. Jag hade precis gjort slut med mitt Göteborgsliv, flyttat tillbaka till Kiruna, hade ingen lägenhet, inget jobb och inget att göra. Jag tänkte att vad sjutton, jag kan väl lika gärna vara med i en dokusåpa när jag ändå inte har något bättre för mig. Två flygresor till Stockholm blev det. De gjorde intervjuer, tog foton och filmade till och med det som skulle ha blivit min trailerfilm. Men jag kom inte med. Var det bra eller dåligt? Hur hade livet sett ut om jag kommit med?

Nu är de där i huset, Big Brother-deltagarna 2011. Filmade dygnet runt. De kan omöjligt veta vad de har gett sig in på. Men de är utgallrade av en mängd människor som har sökt i förhoppningen att komma med. Man kan fråga sig vad det är som driver människor till det, och jag gissar att det finns ungefär lika många svar som sökande individer.

För oss som tittar är det lätt att döma och förfasas över vad som kommer att ske i det där huset. Det är lätt att sitta i vardagsrumssoffan och veta bättre. En sak är säker, det kommer inte att gå oss omärkt förbi. Även om vi väljer att inte titta kommer det stå i tidningarna, i bloggarna och det kommer att diskuteras i fikarummet. På något sätt fascineras vi av det. Tänk om det var dig och dina åsikter och beslut alla satt och pratade om. Vad hade du velat att de sa?

Igår kämpade jag mig igenom ännu en deltävling i melodifestivalen. Den allra första i Luleå missade jag nästan helt, för jag var så trött. Andra såg jag hela och röstade till och med. Igår tyckte jag inte någon låt var särskilt bra, Sara Vargas låt var däremot en frisk fläkt i allt typiskt schlagerdunkande. Och så förstår jag mig inte på allt detta dansande. Faktiskt inte. Jag tycker att det vore bättre om de kunde sjunga ordentligt än att de ska framföra en ok dansshow. Jag vet inte. Jag kanske inte ska uttala mig. Egentligen förstår jag inte varför jag envisas med att titta på melodifestivalen. Antagligen är det för att jag är så nyfiken och måste veta vad det är alla andra pratar om. För särskilt bra tycker jag inte att det är.

Och att Eric Saade gick direkt till globen var väl inte någon överraskning heller. Jag tror han hade kunnat uppträda med en discoversion av "Lilla Snigel" så hade han ändå gått vidare. Nu sjöng han däremot en låt som lät väldigt mycket som Lili och Susies gamla slagdänga "Oh, mama". Det var ju en massa snack om att Dannys låt "In the club" skulle vara en låtstöld, men det vet jag ingenting om. Har varken hört den eller låten den sägs kopiera. Men "Popular" alltså, det är "Oh, mama" rakt av.

Fenomenet jag är mest fascinerad över i melodifestivalsammanhang är låtskrivarna. Det är samma år ut och år in. De skriver flera bidrag varje år. Det är så mycket inavel att melodifestivalen har svårt att framstå som fräsch.

Jag måste nog inse att jag inte kommer att förstå mig på fenomenet melodifestival. Det är inte för mig. Precis som Idol. Det blir inte underhållning, det blir huvudbry.

Men marängswissen jag hade gjort, kvällen till ära, var god. Kanske hade jag inte gjort den om det inte var melodifestival, så man kan ju tacka den för något iallafall.

Jag blir verkligen frustrerad av det här vädret. Det är klart, riktigt blå himmel och strålande solsken. Men kallt. Kallt så in i vassen! -26 grader. Det ser så härligt ut, där ute. Jag blir sugen att åka skidor, åka skoter till stugan, bygga snökojor och leka med barnen. Men det är för kallt! Jag klädde på Mimmi ordentligt i morse när hon skulle till dagmamman, strumpbyxor, fodrade byxor på det, t-shirt, tröja och tjocktröja och på det overall, halskrage och mössa, tjocksockor och vinterkängor. När vi kom fram till dagmamman frågade jag om hon frös: "Ja, om näsan." svarade hon. Och det var kallt om näsan. Det är orättvist att det ska vara så fint väder och ändå vill man inte riktigt vara utomhus. Jag vill ha lite varmare nu, lite mera vår. Nu har vi haft vinter så länge och det har återigen varit en kall vinter. Jag tycker vi förtjänar lite vår nu. Snart är det mars.

Lite, lite mer än två veckor har jag kvar innan det är a-kasse-dags igen. Bredvid mig ligger en jobbansökan som jag ska skicka så fort mitt senaste betyg från KomVux kommer i brevlådan. Sen får jag gå och hålla tummarna igen. Idag har jag suttit och kollat efter distansutbildningar på Luleå och Umeå universitet. De flesta utbildningarna är inom vården. Och det är inte riktigt vad jag vill.

Jag har känt stressen, men nu börjar det kännas lite spännande också. Jag har haft ångest, men nu börjar jag även bli förväntansfull. Det känns som att jag har kommit lite närmare att komma på vad jag ska bli när jag blir stor. Det som har hindrat mig är att jag trott att jag inte kan bli det jag vill bli. Det är så många andra som vill bli det jag vill bli, så varför skulle just jag lyckas? Ja, man lyckas ju inte bättre om man går omkring och misstror sig själv, deppar och har ångest.

Alla som har lyckats säger samma sak: "Jobba hårt och tro på dig själv!" Jag är en mes. Eftersom jag ogärna misslyckas brukar jag inte lägga ner så mycket arbete från första början. Då känns det liksom bortkastat. Men med den filosofin får jag fortsätta gå och ha ångest och känna stress. Därför ska jag ändra strategi. Det ska gå på något vis, jag måste börja någonstans. Nu har jag fått ett krönikeuppdrag och det är ju verkligen ett steg i rätt riktning! Uppenbarligen finns det åtminstone ett par personer som tycker att jag passar som det och eftersom det är vad jag vill så är det bara att köra. Köra så det ryker.

15 dagar kvar av mammaledighet. 15 dagar kvar till nästa fas i livet.

Idag hade jag tänkt städa och sen göra iordning barnens rum. Vi kom över en våningssäng för ett tag sen och jag har tänkt ställa in den för att göra en mysig sänghörna främst åt Matilda, så hon kanske tycker att hennes rum är trevligt att sova i. Det har känts lite ofärdigt där inne och vi har inte haft något bra ställe att ha alla leksaker på. Inte konstigt att har legat på golvet för jämnan.
Men nu var det ju så att det snöade hela dagen och hela natten och hela dagen igen, och dessutom hade Matilda feber och hosta, så vi fick skjuta upp städandet till en annan dag. Jag kan ju inte städa om någon annan är hemma. Viktoria fick, trots protester, spendera en hel del tid i spjälsängen medan vi har fixat och donat i barnens rum. Nu står iallafall våningssängen där, och en ny hylla till leksakerna. Matilda älskade sin nya "koja", som jag hoppats! Den övre våningssängen fungerar som pussel- och bokförråd tills vi får hyllorna på plats. Det är ju det där med betongväggar, inte så bara att sätta upp hyllor.
Ute har det nog slutat snöa nu. Det får räcka för ett tag tycker jag.

Där befinner jag mig. Iallafall när det gäller att blogga. Jag får prestationsångest. Det händer en hel del, ändå tycker jag inte att det finns något att skriva om. Knasigt.
Som vanligt har jag jobbpanik. Nu har en månad kvar av föräldraledigheten, sen är det raka spåret ut i verkligheten. Det tar emot lite, för jag tycker Viktoria är så liten ännu. Jag vill inte riktigt lämna henne flera timmar om dagarna. Inte ännu. Det känns tufft. Sen vet jag ju inte vad jag ska göra heller. Jag har som sagt inget jobb att gå till. Jag måste hitta ett. Eller en praktikplats. Jag vet inte var. Huga.
Samtidigt känner jag att jag kan det här nu, med att vara hemma alltså. Jag är nog ganska less på det när jag tänker efter. Även om jag trivs hemma så skulle jag vilja vara någon annanstans och umgås med vuxna människor, förutom min man då. 
Men jag har ju mitt band! Det är bra. Nu har vi ju även en ny trummis också. Det går framåt!