karoos

Jag börjar förstå innebörden av att vara en småbarnsförälder nu. Ena ungen fyller snart fyra år och den andra är lite över ett år. Nu har jag ungefär en månad kvar av föräldraledigheten och försöker njuta av de här sista dagarna tillsammans med mina barn. Men det är svårt när mitt tålamod inte riktigt räcker till för två energiska och busiga barn.

Varje morgon tänker jag att den här dagen ska jag behålla mitt lugn, vara glad och tackla alla små motgångar med ett leende och kanske en liten suck. Så som det känns att en bra förälder ska göra. Varje morgon, efter si så där tjugo minuter går min plan åt skogen. Det finns en uppsjö av saker som kan hända med två energiska och busiga barn. Den lilla ungen har lärt sig gå och har börjat springa. Hon är ,som de flesta barn, väldigt nyfiken och allt ska undersökas, varenda låda, varenda skåp, varenda hylla, vartenda bord och vartenda rum. Hon älskar fjärrkontroller och telefoner, trycker på alla knappar hon når, på radion, dvd-spelaren, datorn. Hon gillar att tömma lådor och hyllor. Om en dörr står på glänt rusar hon dit och greppar allt inom räckhåll. Hon petar i kontakter och drar ur sladdar. Ser hon att det finns en glipa på diskmaskinsluckan öppnar hon den, klättrar in och tömmer besticklådan. Hon klättrar på möbler och ramlar och slår sig.

Den större ungen är i trotsåldern. Hon leker dinosaurie och tiger, morrar och fräser och vrålar. Hon tömmer ut alla sina leksaker på golvet och vägrar plocka upp dem. Hon stjäl lilla ungens napp. Hon drar den lilla ungen i armar och ben, knuffar omkull henne och vrålar i hennes öron. Hon vill se film hela tiden och plockar på sig så många filmfodral hon kan och tjatar och tjatar och tjatar att hon vill se film. Hon gräver i skafferiet efter godis. Hon öppnar dörrar åt den lilla ungen. Hon ritar på väggar och dörrar. Hon gallskriker om man säger nej åt henne.

Oftast sker ungefär sextio procent av detta när jag är som mest upptagen; när kaffet är på väg att koka eller något liknande. Och det är då jag ska behålla mitt lugn, le och kanske sucka litegrann. Det är då jag ska ta upp och krama mina älskade små barn, stryka dem på kinden och känna att jag är så tacksam för den här tiden jag har fått vara hemma med dem. Men det är svårt, väldigt svårt, ibland.

Tre dagar i veckan är den större ungen hos sin dagmamma i fem timmar. Då passar jag och lilla ungen på att gå ut och promenera, kanske handla lite om det behövs, eller bara gå och känna lugnet. Då, när hon sitter i vagnen, är hon stilla och ibland somnar hon. Då är jag en väldigt lycklig och tillfreds mamma. Ibland stannar vi inne och hon får sova i spjälsängen. Jag försöker att hinna med så mycket som det bara är möjligt medan hon sover på dagarna och innan den större ungen kommer hem. Det är då jag tvättar, tömmer och fyller diskmaskinen, förbereder middagen, plockar och städar, sitter vid datorn och allt sådant som det nästan är omöjligt att göra när två energiska och busiga barn är vakna och hemma.

Jag vill inte vara en arg mamma som säger "NEJ NEJ NEJ NEJ!!!" hela dagarna. Jag vill inte vara en mamma med mörka ringar under ögonen och risigt hår som är nära nervsammanbrott hela tiden och som när barnen lagt sig störtar i säng redan innan Simpsons visas på tv. Jag vill vara en glad och tacksam mamma, som kan hantera alla små motgångar med ett leende och en liten suck. En som inte börjar gråta av ett glas utspilld mjölk på köksgolvet och en tömd tvättkorg i duschen. En som inte sliter sitt hår när hon för femtioelfte gången plockar upp leksakerna i barnens rum och för sextiofjortonde gången utbrister att "MAN FÅR INTE MÅLA PÅ VÄGGEN!". Jag vill kunna ta saker med en klackspark och inte ta så allvarligt på att det ser ut som ett bombat skithus här hemma allt som oftast. Jag vill kunna köpa snabbmat då och då, utan att känna ångest över att jag inte orkat laga middag.

Det gäller att ta vara på varje tillfälle av lugn och ro. Och det gäller att frottera sig i kärlek från sina barn när de tillfällena dyker upp. Det gäller att mysa ordentligt när de kommer och vill kramas. Det gäller att insupa varje underbar sekund när båda barnen leker tillsammans, skrattar och är sams. Det gäller att klappa sig för bröstet och känna enorm stolthet när barnen är snälla, duktiga och hjälper till. Då kanske det även blir lättare att le och sucka lite lätt åt när kaoset åter kommer och vänder upp och ner på allting igen. Kanske är det lättare att hålla mammamonstret borta då.