karoos

skulle jag starta en blogg för kvinnor med något större storlekar. En modeblogg, alltså, plus size. Hos bloggportalen.se finns 11444 stycken modebloggar för kvinnor, varav två stycken är för plus size. Men nu har jag inget direkt brinnande intresse för mode och jag är kanske inte direkt känd för min goda smak när det gäller kläder. Men det är ju ett tips till den som har det intresset och som vill sticka ut bland alla modebloggare.

Igår fyllde Husse år. Men det blev ingen tårta, ingen present, inget kort... På ett vis skäms jag lite för att jag inte uppvaktade honom på hans dag, men jag vet att vi inte brukar hålla oss till vissa dagar då vi visar att vi bryr oss. Ibland ger vi varandra presenter på en helt vanlig dag. Han brukar i och för sig göra det oftast, han köper blommor då och då. För mig räcker det att laga god mat till middag så blir han jätteglad. Och god mat till middag blir det ganska ofta.

Trots allt tror jag att vi måste skaffa oss en ny tradition, under födelsedagarna. Presenter är inte så noga, men det skulle vara kul att göra något speciellt.

Att komma ihåg barnens födelsedagar är livsviktigt. De får man bara inte strunta i. Barnens födelsedagar är magiska och ska vara det. Ungefär som julafton. Men det händer något när man passerar 20, det slutar vara livsviktigt att fira födelsedagar.

Samtidigt som jag inte vill ge present bara för presentgivandets skull, vill jag ju ändå att han ska få något. Jag tror han ska få åka och fiska idag, om han vill. Det vet jag att han tycker om.

Vi var i stugan med mormor och morfar i helgen. Viktoria fick premiäråka bärstolen, vilket hon tyckte om.
 


Min plan var att plocka blåbär, även om de sjöng på sista versen vid det här laget. Jag kämpade ändå och fick ihop litegrann.



Matilda hjälpte till.



Även om det inte finns så mycket att göra för en bejbis i stugan, kan man ha roligt ändå, det tyckte iallafall Viktoria!



Det var så mycket man inte fick göra, som bejbis. Men hon provade ändå att krypa fram till vedspisen, äta torra björklöv, stoppa svamprens i munnen och klättra nedför trappsteg.


Husse fiskade och fick gädda. Den rökte vi. Det ska bli smörgåspålägg!



Jag är lite missnöjd över mängden blåbär, men positivt överraskad av att det fanns rätt gott om svamp. Nästa gång vi åker dit är det dock lingon som gäller!



De är på gång, men inte riktigt helröda ännu!

Internet och fria forum är inget för språkpoliser. Jag går miste om en hel del budskap, bara för att jag sitter och stör mig på när folk skriver fel. Felstavning kan jag leva med, men val av fel ord, syftningsfel och särskrivnigar gör mig smått tankspridd och ganska irriterad.

Vi har varit i stugan hela helgen. Plockat blåbär och svamp, fiskat, pysslat och haft trevligt. Nu är vi hemma igen. Mycket friskluft gör en trött. Det känns. Nu ska jag parkera mig i fåtöljen, ska bara kolla att bejbis har somnat.

Satt och lyssnade på Morgonpasset i p3 medan vi åt frukost. Jag hörde inte riktigt vad de pratade om men det var en mening som fick mig att reagera: "Hade de döpt hunden till Pucko?".

Dopet är en invigningsritual in i svenska kyrkan. När man får ett namn, får man ett namn. Och när man döps, döps man. Man behöver inte döpas för att få ett namn, och får man ett namn är man inte automatiskt döpt. Däremot kan man i samband med dopet bli namngiven.

Detta är en allmänt vedertagen miss som till och med blivit inskriven i svensk ordlista. Döpa, kommer från ordet doppa, betyder att vid en symbolisk vattenbestänkning bli medlem i den kristna gemenskapen.

Själv är jag döpt. Detta innebar att jag, vid 19 års ålder fick ansöka om utträde ur svenska kyrkan, för jag ville inte vara medlem. Om jag vill bli medlem igen, så får jag således döpas igen. Mitt namn har jag kvar, trots att jag gått ur svenska kyrkan. Mina barn är inte döpta, någon utav dem. Trots det har de varsitt fullt användbart namn. Om de vill gå med i svenska kyrkan senare i livet, när de kan bestämma det själv, så får de isåfall döpas.

Man kan inte konfirmeras om man inte är döpt. Konfirmationen är en bekräftelse på dopet, det vill säga inträdet i svenska kyrkan. Man bekräftar att man fortfarande vill vara med, enkelt sagt.  (Se engelskans confirm : bekräfta) Så var det sagt.

Men språket är i ständig utveckling, och ordet döpa betyder numera även namnge, utan ritualen med att doppa i vatten. Det är ett faktum som jag, tyvärr, måste erkänna.

För ett par dagar sedan var jag på coop och handlade mat. Jag kom ihåg att det stod i reklambladet att man fick 3 för 2 av Pärsons tunna skivor pålägg. I butiken fanns en skylt där det stod "Köp 3 paket för 57:90 kr". Det är väl ungefär 3 för 2, tänkte jag och scannade in 3 paket med shop x-press scannern, ett med rökt kalkon, ett med hamburgerkött och ett med rökt salami. När jag sen betalade tyckte jag att det blev lite dyrt och granskade kvittot när jag kom hem. Först trodde jag att jag fått betala för mycket för kasslern, som jag också köpte, som var på medlemspris, men den rabatten syntes längst ner på kvittot.

Idag gick jag tillbaka till coop, tog fram mitt kvitto och räknade ut att jag betalt ungefär 36 kronor för mycket för mitt tunna pålägg från Pärsons. Jag läste skylten igen, 3 för 57:90 kr. Sen gick jag till kundtjänst. "Ja, men det gäller inte salamin!" sa damen i kundtjänst. "Det står på skylten vid hyllan och även i coopbladet!" tillägger hon glatt. Precis som att hon gjort precis det här 20 gånger tidigare idag. "Men varför lägger ni dem på samma ställe då?" undrar jag, något avig. "Det är ju deras plats!" svarar damen. Jag går därifrån, in på KappAhl och tittar på kläder i vredesmod.

Sen får jag en idé, ringer Husse och ber honom komma med den rökta salamin så att jag kan byta till någon av de andra, som rabatten gällde. Han kommer med salamin, jag går tillbaka till kundtjänst, får prata med en annan dam. Jag förklarar mitt ärende och säger att jag vill byta salamin mot något annat, varpå hon svarar: "Jag kan inte ta emot färskvaror!"

Det brinner en säkring i mitt huvud. Jag utbrister att jag ska slänga den förbannade korven, stormar ut samtidigt som jag högt tillkännager att det är färdighandlat på coop, hädanefter gör jag mina inköp på ICA.

Grejen är bara att ICA säkerligen lurar sina kunder exakt lika mycket, och att jag hur jag än gör kommer jag att bli lurad. Frågan är bara hur mycket.

Blir lite irriterad på hur vanligt det har blivit med avbetalning på allt möjligt. Det är helt självklart att ta huset, bilen, datorn, telefonen, tvn, soffan, kylen, köket, stugan, kläderna etc. på avbetalning. "Betala räntefritt på 12 månader!" lockar företag med. Man slutar tänka efter. 150 kr i månaden ser väl inte så mycket ut, men i själva verket har man kanske inte råd att betala ett par tusen för en vara direkt, och då har man väl egentligen inte råd överhuvudtaget?

Jag gick igenom alla våra räkningar för ett par månader sen och insåg hur mycket som gick bara till avbetalningar på olika saker. Många bäckar små, som de säger. Det gick upp ett ljus för mig och det ljuset vill jag inte blåsa ut. Jag vill inte hamna i avbetalningsträsket igen.

Det värsta är att alla företag låtsas som att det är det mest självklara i världen, att köpa sina grejer på avbetalning. Att det till och med skulle vara förmånligt för dig som kund. Idag fick jag ett mail från coop som hade ett jättebra erbjudande till mig på en iPhone 4. Jag kan säga att jag är väldigt sugen på att skaffa en iPhone, jag känner att jag är i ett litet utsatt läge där. Det där erbjudandet var väl inte ett dugg bra för mig, som binder mig att betala minst 269 kronor i månaden i två år. Om ett år kommer en ny version av iPhone ut, och då är min redan gammal. Ändå kommer jag vara tvungen att sitta där och betala min månadsavgift. Jag är dessutom bunden till telia och måste betala till dem det jag ringer och smsar för. Grovt räknat blir dessa 269 kronor lätt 400 och kanske 600 kronor. Behåller jag min telefon jag har nu blir min månadsavgift kanske 100 kronor.

Jag har sagt det förut, när det handlar om konsumtion så blir man lurad, oavsett hur man gör. Frågan är bara hur lurad man blir.

Jag alltså. Trodde helt bensäkert att True Blood skulle börja klockan 21:00 idag på Canal+ series. Det gjorde det inte. Näpp. Klockan 20:00 var det. Då stod jag och repade med bandet i godan ro.

Imorgon är det repris, klockan 21:00. Det är jag helt bombsäker på. Så det så. Då ska jag inte missa det.

Kollade efter en torparlampa idag och var till och med in på Tradera och la ett par bud, men ingen torparlampa till mig blev det... Det blev väldigt dyrt, så jag gav upp. Jag får helt enkelt springa på loppisar och hålla tummarna istället!

Igår hörde jag på morgonpasset i p3 om Martinas uteblivna jobbångest. Hon längtade tillbaka till jobbet och tyckte det skulle bli så kul att få komma tillbaka och träffa sin kollegor igen.

Min jobbångest handlar inte om att jag har ångest inför det jobb jag ska tillbaka till efter föräldraledigheten, min jobbångest handlar om att jag inte har något jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten. Och förresten, om jag hade Martinas jobb hade jag nog också längtat tillbaka till det.

Det stör mig att jag redan har börjat få jobbångest, det är ändå ett tag kvar på föräldraledigheten. Men jag har varit i den här situationen förut, under min förra föräldraledighet, så jag vet att jag inte riktigt tänker så. Jag vill ha en plan.

Förra gången började jag plugga igen när föräldraledigheten var slut. Kanske gör jag det den här gången också. Det är bara det att utbudet är ganska litet i den här kommunen, om man inte tycker det är härligt att läsa på distans.

Det är jobbigt att vara inkompetent, på pappret.

Egentligen skulle Mimmi ha börjat dagis igen imorgon, men vi fick byta till dagmamma och jag hoppas att det kommer att funka bättre. Idag ska vi dit och hälsa på och imorgon börjar inskolningen. Det som är så bra är att hennes bästa kompis går där, det som inte är lika bra är att han är ledig från och med imorgon och resten av veckan. Håller tummarna att hon ska börja trivas där ändå!

Inom en snar framtid kommer jag och lilla Vickan få roa oss på egen hand några timmar i veckan. Jag tror det blir att gå ut och utforska den där världen utanför vårt kvarter. Det har inte blivit så många promenader med barnvagnen under sommaren, när Husse har jobbat och Mimmi har varit hemma. Trots Husses hemmatillverkade stå-bräda till vagnen.

Vi upptäckte iallfall att det var dags att byta insats i vagnen, nu är lill-Vickan för stor för liggdelen. Dessutom vill hon sitta och då trillar hon ur liggdelen. Bara att byta.

Mimmi tror fortfarande att hon ska gå till tandläkaren. Undra vad hon säger när vi kommer till dagmamman?

När vi, i slutet på den här sommaren, kom dit såg det ut så här:



Men vi röjde bort sly och målade och plötsligt såg det genast mycket bättre ut:



Stugan fick även en ny, dock provisorisk, trapp. Men den blev rätt fin ändå.

Matilda blev genast hemma inne i stugan och började "laga mat" åt oss.



Medan Husse ägnade sig åt taket



gjorde jag en del markarbete...



Tillslut fick jag upp den förbaskade roten, som dolde myrornas huvudentré



När det var dags att vila lite, kunde jag ge mig på lite finlir, som att tapetforska.



Det ska göras lite grundligare då det blir dags att riva innerväggarna. Jag fick det till fem lager tapet, men det kan vara fler. Under alla lager tapet är det skivor av masonit och sedan panel. Det ska bli väldigt spännande att se när vi river. Vad det blir sen är inte bestämt. Det tar vi som det kommer.

I en av lådorna i en gammal byrå som står inne i stugan hittade vi två rullar av denna tapet



Om den kommer att få pryda någon av stugans väggar är dock oklart.

Jag går omkring och funderar på hur det ska se ut hela tiden, i lilla torpet. Det ska bli en enhetlig stil, hade jag tänkt. Men vilken stil? Jag har tittat på inredningsprogram, läst tidningar och kollat på bloggar. De verkar ha ungefär samma stil allihopa och det är vitt, vitt, vitt.

Okej, vitt är ljust och fint, men jag vet inte om det är det jag vill ha!

Satt och kollade några bloggar igår och jädrans i min lilla låda vad ambitiösa folk är! Helt galet! Bilderna ser ut som tagna ur inredningsmagasin, och givetvis är de tagna en helt vanlig "slappardag". Folk är inte bara ambitiösa, väldigt duktiga snickare, trädgårdsmästare och ena hejare på att safta och sylta, de har pengar också. Jag kommer inte att spela i deras liga, kan jag erkänna med en gång. Istället för att låta mig inspireras blir jag lite skraj och undrar om det helt enkelt ska vara ouppnåeliga drömmar att få fint och mysigt i sitt torp. För så där fint och mysigt som andra har det kommer man aldrig att få det. Eller?

Kanske ska jag härmed visa att det går, utan att det för den delen ser ut som ett inrednignsmagasin. Kanske går det utan att det är vitt, vitt och vitt. Kanske går det på en hel del vilja och känsla, och inte så så fasligt mycket pengar.

Vi får se. 



Att bara titta sig omkring i själva stugan och miljön runtomkring ger inspiration, och det kanske är det som är meningen.

Sitter och undrar var alla dåliga ursäkter kommer ifrån. Alltså, ursäkter som jag själv hittar på för att försöka förklara olika situationer för mig själv. Varför? Jag fattar inte poängen, ändå håller jag på.

Det är inget allvarligt, direkt. Det finns bara en massa saker som jag borde göra, som jag inte gör för att jag är slö, antagligen. Men så kommer jag på mig själv med att hitta på en massa fantasifulla ursäkter. Ingen av dessa ursäkter får något gjort. Ingen blir gladare av dem, eftersom jag använder dem på mig själv. Helt i onödan.

Jag försöker övertala mig själv att inte vara så besviken på mig, för att jag inte går utanför dörren lite oftare, för att jag inte ringer till mina vänner oftare, för att jag inte lagar ordentlig mat oftare, för att jag inte är lite mer påhittig med mina barn, för att jag inte övar mer på sång och gitarr mellan repetionerna med bandet. Ursäkter jag hittar på är att jag är så trött, har ont överallt, inte hinner för att det faktiskt är fullt upp ändå hela tiden och allt möjligt annat.

Men det hjälper inte. Jag blir inte piggare av att inte göra något.

Nu är det ju inte så att jag bara sitter och inte gör något hela dagarna. Men jag hade faktiskt kunnat pigga upp mig själv istället för att sitta och hitta på ursäkter som ingen ändå får höra.

Ibland är de där barnen för trötta för sitt eget bästa. Gnäll, skrik och tårar. De ramlar och slår sig, mer tårar. De blir arga, speciellt på mig för att jag försöker få dem att somna. Pip och gnäll.

Först provade jag att söva dem i samma rum. Bejbis i spjälsängen, jag och Mimmi i stora sängen. Det blev bara bus. Jag provade gå ut. Det blev mera bus, som slutade i gnäll, skrik och tårar. Jag skickade Mimmi till sitt eget rum, då blev det plötsligt storböl från två rum samtidigt. Då fick jag springa emellan, klappa på huvuden, säga "hysch" och "sov gott", stoppa i tuttar i munnar.

Nu börjar det bli tyst. Det är tyst i Mimmis rum. Från bejbis hörs ett och annat litet pip. Hon ska helst sova upp och ner, tycker hon, med huvudet i fotändan, på täcket. Har jag lagt henne åt rätt håll tar det inte länge förrän hon vridit sig till sin favoritposition. På mage. Tutten åker ut några gånger innan sömnen tar vid.

Lugnt och tyst. Egentid. Mamma-tid. Kanske mamma och pappa-tid? Eller ska jag sitta kvar här vid datorn, han pluggar ändå.

Jag fryser! Det är kallt ute. Det var kallt ute igår. Vi åkte till stan hela familjen, gick i butiker. Jag hade min kappa på mig, utan foder. Det var kallt. Jag skulle ha haft fodret.

Det kommer inte som någon chock iallfall. Det har ju varit kallt hela sommaren här. Resten av Sverige har haft värmebölja, men vi norr om polcirkeln har inte märkt av den. Sammanlagt har det varit varmt i ungefär en vecka, skulle jag tro. Natten till igår och natten till i förrgår var det minusgrader. Och det är augusti.

Jag måste beställa kläder. Jag har inga varma höstbyxor. Bra att jag har en ursäkt att shoppa lite kläder!