Språkpolisen igen
Satt och lyssnade på Morgonpasset i p3 medan vi åt frukost. Jag hörde inte riktigt vad de pratade om men det var en mening som fick mig att reagera: "Hade de döpt hunden till Pucko?".
Dopet är en invigningsritual in i svenska kyrkan. När man får ett namn, får man ett namn. Och när man döps, döps man. Man behöver inte döpas för att få ett namn, och får man ett namn är man inte automatiskt döpt. Däremot kan man i samband med dopet bli namngiven.
Detta är en allmänt vedertagen miss som till och med blivit inskriven i svensk ordlista. Döpa, kommer från ordet doppa, betyder att vid en symbolisk vattenbestänkning bli medlem i den kristna gemenskapen.
Själv är jag döpt. Detta innebar att jag, vid 19 års ålder fick ansöka om utträde ur svenska kyrkan, för jag ville inte vara medlem. Om jag vill bli medlem igen, så får jag således döpas igen. Mitt namn har jag kvar, trots att jag gått ur svenska kyrkan. Mina barn är inte döpta, någon utav dem. Trots det har de varsitt fullt användbart namn. Om de vill gå med i svenska kyrkan senare i livet, när de kan bestämma det själv, så får de isåfall döpas.
Man kan inte konfirmeras om man inte är döpt. Konfirmationen är en bekräftelse på dopet, det vill säga inträdet i svenska kyrkan. Man bekräftar att man fortfarande vill vara med, enkelt sagt. (Se engelskans confirm : bekräfta) Så var det sagt.
Men språket är i ständig utveckling, och ordet döpa betyder numera även namnge, utan ritualen med att doppa i vatten. Det är ett faktum som jag, tyvärr, måste erkänna.
