Lite stressad
På lördag ska vi spela med bandet på en födelsedagsfest. Det kommer bli väldigt roligt, tror och hoppas jag. Jag börjar känna pressen. Inte bara nervositet över spelningen utan att det är så mycket som ska hinnas med de närmaste dagarna. Vardagslivet stannar ju inte bara av för att vi har en spelning.
Det största projektet är att packa och flytta alla grejer från vår replokal till festlokalen. Ganska mycket grejer. Det är sånganläggning, som i sig består av 6 högtalare, mixerbord, diverse effekter, slutsteg, kablar, mikrofoner och mikrofonstativ och medhörningar. Det är 2 gitarrförstärkare, en basförstärkare, ett trumset, scenbelysning, stativ till både belysning och backdrop. Plus våra gitarrer. Och mitt notställ, som kanske får följa med, inte för att det riktigt behövs. När vi ska bära grejerna måste vi gå i en trapp som är full av is och snö. Det måste bort, annars kommer vi aldrig upp för trappen. Så även det är en grej på att göra-listan, hacka bort all is och skotta trappen. Vi ska rigga upp alla grejer och göra soundcheck. På lördag är spelningen och på söndag ska vi riva och frakta tillbaka alla grejer till replokalen igen. Och det är bara vad som ska göras med bandet.
Sen är det som vanligt arbete i hemmet och med familjen. Maken jobbar den här veckan så jag ska lämna och hämta hos dagmamman idag och imorgon, laga mat, tvätta, handla, försöka hinna med att städa lite och, inte att förglömma, måste jag aktivt söka jobb också.
Puh!
Allt är möjligt
Det hoppas jag iallafall. Jag har en idé. Det är ett projekt. Det kommer ta ett år innan det är klart. Det känns fullt möjligt och väldigt nödvändigt. Och än så länge är det en hemlis!
Nice cop, bad cop
Det finns mycket man inte vet om att ha barn innan man får barn. Man försökte föreställa sig hur det är att ha barn, men mycket av det stämmer inte alls, så här med facit i hand.
Nu under trotsperioden har jag insett hur många saker ett barn kan börja böla åt, vissa saker kan jag förstå medan andra saker är helt knasiga. Det går helt enkelt att börja böla åt vad som helst. Till exempel kan det bölas åt nya kläder, god mat, att gå ut och leka, få glass istället för tårta, ta på torra kläder, ta på rena kläder, bada med skum, nya sängkläder, att mamma sjunger, att pappa sjunger, med mera, med mera. Ibland blir jag väldigt förundrad. Samtidigt inser jag att det är just protesten som är grejen. Därför funkar det inte att vika sig för sitt bölande barn och försöka vara snäll. Därför är det viktigt att försöka hålla på regler och rutiner och att inte gå med på omöjliga krav från det bölande barnet bara för att få lugn och ro.
Men man ska välja sina strider. Det är inte alltid det är möjligt att hålla benhårt på reglerna, men ju oftare man gör det desto lättare blir det eftersom. Men då måste man även vara överens föräldrar emellan. Det är otroligt frustrerande att vara den "elaka" föräldern som har alla regler och får säga "nej" stup i kvarten, när den andra föräldern, den "snälla" föräldern, släpper på reglerna, alltid har lite godis i bakfickan och tycker inte att det är så noga att klä på sig och äta frukost innan barnteve slås på på morgonen. Ingen nämnd, ingen glömd.
Att uppfostra barn är lika mycket att uppfostra sig själv som förälder. Det är omöjligt att i förhand veta hur man kommer att lösa vissa situationer. Att hantera ett trotsmonster utan att själv bli ett monster är inte det lättaste. Men får man stöd av den andra föräldern är det genast mycket lättare. Det finns så många fallgropar. I vårt hem brukar det gå till så att när mamma säger nej, frågar man pappa istället. Det får man vara medveten om.
Det är inte meningen att man ska förstå
Det verkar som att a-kassans regler är utformade så att vi som får arbetslöshetsersättning inte ska förstå någonting. Jag fick mitt beslut i veckan. Där står det att min ersättning är beräknad på en "normalarbetstid på 29 timmar per vecka". 29 timmar per vecka? Det är 11 timmar ifrån heltid. Jag har aldrig jobbat färre timmar än 40 på en vecka. Speciellt inte när jag körde taxi, så jag tyckte inte riktigt att det stämde. Det tyckte inte min arbetsförmedlare heller, när jag visade henne beslutet idag. Så jag ringde a-kassan, trots att jag hade lovat mig själv att inte göra det. (Jag brukar bli deprimerad och själabruten när jag ringer a-kassan, eftersom de sätter reglerna och jag ska lyda, oavsett om jag tycker det är rättvist eller inte.)
Jag fick prata med en jättetrevlig tjej på a-kassan som började förklara för mig hur allt låg till och varför det var som det var. Men hon började tveka efter en stund, och fick lov att ringa tillbaka när hon pratat med sin chef. Jag trodde givetvis att de hade gjort ett misstag, men ack vad jag bedrog mig. Det visade sig att enligt deras gamla regler från 2007, som de inte skulle informera om enligt order från ovan, skulle de beräkna på dittan och dattan, fram och tillbaka, jämföra med procentsatser lite här och där och då komma fram till att jag hade en normalarbetstid på 29 timmar per vecka, trots att jag i verkligheten aldrig jobbat mindre än 40 timmar per vecka. Men enligt deras beräkningsregler, som senare ändrades igen, det var därför hon inte kom ihåg det på en gång när jag ringde, så är det så. Och då är det så.
Efter en stund fick jag även reda på att om jag ska öka min ersättning måste jag jobba heltid i 12 månader. Om jag jobbar heltid i 6 månader kommer däremot min a-kasseersättning att minska till en normalarbetstid på 20 timmar per vecka. Fiffigt va?
Jag blev inte deprimerad och själabruten den här gången, men det var enbart på grund utav den trevliga människan jag pratade med. Hon var mänsklig och gjorde sitt bästa att försöka förklara deras regelverk för mig. Det känns dock lite knivigt nu, om jag skulle få ett vikariat eller liknande, och det var på 6 månader. Då förlorar jag på att jobba, om jag inte säkert kan veta att jag får ett nytt jobb direkt efter de 6 månaderna. Allt under 12 månaders arbete blir en förlustaffär. Det var vad jag kunde förstå av allt detta. Inte så fiffigt alls.
Pysseldags med mammamonstret
För ett tag sen köpte jag en hel massa pysselgrejer att ha hemma när andan faller på. Vilket den gör, då och då. Idag gjorde den det, så jag lastade fram diverse piprensare, filtark, tygbollar, träplattor, plastögon, toarullar och limflaskor. Jag satte Viktoria i sin stol och spände fast henne med spännbandet (som alltid sitter på hennes stol för att förhindra livsfarliga rymningsförsök) och Matilda satte sig mittemot mig. Sen stal Viktoria alla tygbollar och hällde ut dem på golvet. Matilda limmade fast nästan alla träplattor och plastögon på ett helt filtark. Jag satt i min egen lilla värld och gjorde detaljerade rymdmonster. Jag försökte stänga av kaosradarn. Jag försökte bita ihop när tygbollar studsade och rullade iväg över hela köksgolvet och när alla plastögon var slut för att de satt fastlimmade över ett annars rätt intakt brunt filtark. Jag försökte att lugnt och stilla tala om för Viktoria att man inte behöver äta allt som får plats i munnen. Men när Matilda efter fem minuter gav upp och reste sig och gick kom trots allt mammamonstret fram och började städa frenetiskt.
Jag har insett att jag måste börja förbereda pysslet, att det finns färdiga mallar åt Matilda så hon inte tappar sugen direkt. För jag kan inte stänga av kaosradarn och bara låta barnen härja loss. Det går inte. Jag blir galen och då dyker mammamonstret upp till ytan och nästa pysselstund är med ens väldigt långt bort.
Snart är det trots allt dags för påskpyssel. Jag ska ta och plugga på lite och förbereda för påskpysslet så att det blir någorlunda smärtfritt för alla inblandade. Det finns kanske till och med pyssel som lilla Viktoria kan utföra utan att man ska behöva krypa över golvet och jaga tygbollar. Jag tycker att det är jätteroligt att pyssla och vill även att mina barn ska tycka det är roligt. Men det går ju inte om jag ska stressa upp mig varje gång. Matilda brukar komma hem med jättefina saker som hon gjort hos dagmamman, så jag vet att hon kan.
Till veckan blir det jakt efter flirtkulor och fjädrar, för snart ska det pysslas fram påskpynt!
Kvinnoskammen
När man väljer att skaffa barn, förändras livet, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste anpassa oss. Som föräldrar har vi inte bara ansvaret för oss själva, utom över ytterligare ett, eller flera, liv. Men ingen kan säga hur min familjesituation ska se ut och bestämma hur vi planerar att till exempel dela upp föräldraledigheten. Jag var en av dem som blev väldigt upprörd över förslaget att dela föräldradagarna lika mellan mamman och pappan. Det är en försäkring vi alla är med och betalar för och jag tycker därför att vi ska ha rätten att använda den som det passar oss.
Men när en kvinna blir mamma hamnar hon i diverse dilemman, utöver att inte längre bara ha ansvar för sig själv. Vi kan inte göra rätt om vi ska leva upp till vad som förväntas av oss av världen runt omkring. Vi ska vara supermammor. Vi ska skämmas om vi vill lämna över ansvaret till pappan och själva gå tillbaka till arbetet. Då är vi dåliga mammor. Vi ska skämmas om vi inte tar huvudansvaret för barnen och har järnkoll på dem hela tiden. Vi ska skämmas om vi lämnar tidigt och hämtar sent från förskolan. Samtidigt ska vi skylla oss själva om vi väljer att vara hemma med barnen. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att sätta barnen framför karriären. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att gå ner på deltid för att vi vill vara tillgängliga för barnen. Hur vi än gör, gör vi fel.
Att ha huvudansvaret hemma är mer än ett heltidsjobb oavsett om du är man eller kvinna. Det är inte säkert att din arbetsdag slutar på kvällen. Det är inte säkert att du får sova åtta timmar på natten. Det är inte säkert att du får fem minuters rast varje timme. Ändå ska du orka utföra arbetet varje dag, vardag som helg, och veta att när dina föräldradagar är slut är det arbetet värt exakt noll kronor i timmen. Och väljer du att utföra det ändå ska du även skylla dig själv, om du är kvinna.
Vårt arbete vi sköter hemma när vi är hemma med våra barn, räknas inte som arbete när vi gör det själva. Vi får ingen lön för att vi städar, lagar mat, tvättar, handlar och tar hand om våra barn. Om vi däremot anlitar någon att göra detta kallas det hushållsnära tjänster och vi får ett bidrag av staten för att betala för det arbetet. Jag kan alltså, som kvinna, jobba med att städa, laga mat, tvätta, handla och ta hand om barnen hos någon annan och få lön för det. Men väljer jag att göra det åt mig själv och min egen familj är det inte värt ett någonting. Tacken får jag genom att vara oattraktiv på arbetsmarknaden, tilldelas deltidsjobb, få lägre lön än mina manliga kollegor, sämre pension och skit från de människor som tycker att jag borde satsa på karriären istället.
För mig är problemet att det vi sett som typiskt kvinnligt värderas för lågt. Vi kvinnor ska skämmas för att vi inte vill bete oss som män. Vi ska skämmas för att vi inte vill lämna bort våra små barn till förskola innan de fyllt ett år för att göra karriär. Varför blir vi istället inte värderade för det arbete vi gör? När de typiskt kvinnliga egenskaperna ses som värdelösa är det ingen som vill ha med dem att göra, trots allt behövs de. Självklart tycker jag att männen ska ta mer ansvar över hemmet och jag ser inget negativt med att mannen är hemma med barnen istället för kvinnan när barnen är små. Det som stör mig är att man ser ner på kvinnor som tar huvudansvaret hemma. Hur det ser ut i alla familjekonstellationer kan vi omöjligt veta och vi kan omöjligt säga att en regel fungerar på allihop.
Jag eftersträvar inte ett hemmafrusamhälle, jag tycker absolut inte att kvinnans plats är i hemmet och inte på arbetet. Jag vill bara poängtera att kvinnor som väljer att vara hemma får skit. Varför inte göra det möjligt att utan skam kunna vara hemma med sina barn? Varför inte värdera de egenskaper, som varit typiskt kvinnliga, högre och inse de positiva följderna av dem, även om det råkar vara en kvinna som innehar dem? Varför är inte hushållsnära tjänster värda någonting, när vi utför dem själva, i våra egna hem.
Jag kan se problemet med att det är kvinnor som tar på sig huvudansvaret för barnen när man väljer att skaffa barn. Som kvinna blir man mindre attraktiv på arbetsmarknaden, man får sämre lön eftersom man i många fall jobbar deltid. Jag kan dock inte se att det skulle vara ett problem att vara hemma med sina barn. Jag tycker det är jättebra att vara med sina barn den första tiden i deras liv. Vissa barn har lättare att komma in i förskolan medan andra barn har svårare och behöver mer tid hemma med sina föräldrar. Detta handlar kanske om de tre-fyra första åren i barnens liv, den tid då de inte är så självständiga och kanske behöver vara mycket med sin familj. Kanske trivs barnet på förskola några timmar om dagen, men kanske inte minst åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Jag är fullt medveten om att det finns ensamstående föräldrar som måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Jag är även fullt medveten om att det finns kärnfamiljer där båda föräldrarna måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Det är jättebra att det finns förskolor, att möjligheten finns där när vi måste eller vill arbeta.
Ibland känner jag mig som den där kvinnan i Simpsons som utbrister: "What about the children? Won't someone, please, think about the children!?
Nu är det kvinnornas ansvar att se till att vi får lika lön för lika arbete, att vi inte diskrimineras på arbetsmarknaden, att vi får lika många chefsjobb, att vi får bra pension och samma villkor som männen. Men det sker på bekostnad av barnen. För männen kommer inte att kompromissa åt andra hållet, det vore rent strategiskt idiotiskt av dem, eftersom det skulle innebära sämre villkor för dem. Då blir det helt enkelt så att barnen får börja förskola vid ett års ålder, när de praktiskt taget precis trillat ur livmodern. Vid ett års ålder ska de skiljas från sina föräldrar och spendera majoriteten av alla vaken tid under en vecka hos någon annan än sin familj. De ska lära sig gå, prata, räkna, läsa och skriva hos någon annan. Någon annan ska finnas där när barnet ramlar och slår sig, bygger ett tjusigt sandslott i sandlådan eller slutar med blöja. Och då ska vi kvinnor skämmas över det, att vi inte fanns där när allt det där hände. Då ska vi ha ångest över att dagisfröken är barnets kvinnliga förebild.
Hur vi än gör, gör vi fel. Allt på grund utav de kvinnliga egenskaperna som inte är värda något, som ingen vill ta på sig. Det gör sitt avtryck i yrkeslivet, där yrken med en majoritet kvinnor värderas sämre. Yrken som har de typiskt kvinnliga egenskaperna, som vi ser ner på så mycket. Yrken som det sparas in på, är underbemannade, underbetalda och svåra att göra så kallad karriär inom.
Det är klart att vi kommer bli mer jämställda om vi tar bort de kvinnliga egenskaperna och det verkar som att det är enda vägen. Hur galet det än låter. Det är uppenbart att vi inte kan vara jämställda genom att vara som vi är.
Internationella kvinnodagen
är det idag. Jag har skrivit ett långt blogginlägg om kvinnoskammen som jag hade tänkt publicera idag. Men jag måste fila på det lite mer. Får se om jag hinner klart idag. Jag är ganska upprörd så det kan ta en stund.
Inkompetent = desperat?
Idag sökte jag jobb igen. Jag bläddrar hoppfullt igenom alla annonser på arbetsförmedlingens hemsida. Till de flesta tjänsterna söks en person med kompetens, någon form utav utbildning eller erfarenhet. Eftersom jag vill byta bransch är jag varken utbildad eller erfaren av de tjänster jag är ute efter. Det förpassar mig till de övriga tjänsterna, de som kan vara lite diffusa i sin beskrivning av vad det är som efterfrågas egentligen.
Förut hade arbetsförmedlingens platsannonser en egen rubrik för oss inkompetenta. Den hette "arbeten utan krav på yrkesutbildning" eller något liknande. När den rubriken fanns klickade jag enbart på den, de andra annonserna var helt onödiga för mig att titta på. Nu finns inte den rubriken längre, så nu får jag snällt gå igenom de yrken jag tror att jag kan ha en chans att få.
De som söker inkompetent folk undviker att förklara vad jobbet går ut på, iställes ska man lockas av fraser som "Vill du tjäna pengar?", "Vill du kunna påverka din egen lön?", "Du bestämmer själv hur mycket du vill tjäna!", "Om du är rätt person för oss kommer vi att ge dig en utbildning!" och så vidare, och så vidare. Det ger mig "The Phone House"-vibbar. Det får mig att ställa frågan om vi inkompetenta är så desperata att vi ställer upp på vad som helst?
Är man arbetslös måste man söka jobb för att få arbetslöshetsersättning från a-kassan. Har man ingen kompetens får man söka de jobb som inte kräver kompetens. Det innebär att vi får nöja oss med det som erbjuds, även om det är slavarbete till minimilön. Detta avslöjas såklart inte i platsannonsen. De ljuger självfallet inte heller i sina annonser. Det är klart att du påverkar din egen lön, det är helt sant. Men om du vill tjäna mer än minimilön får du jobba dygnet runt, det står inte i texten.
Vi inkompetenta ska kanske skylla oss själva att vi inte har utbildat oss eller skaffat oss år av erfarenhet inom det område vi vill jobba. Men hur mycket ska vi straffas för det? Jag hade hellre sett att det fanns större möjligheter för oss att gå en utbildning, utan att behöva flytta eller pendla.
Inspiration
Ibland finns den inte där. Den är som bortblåst. Den kan komma en liten glimt, sen försvinner den. Ibland kommer den bara olägligt, när man varken har penna, papper eller gitarr i närheten. Ibland flödar den, så man inte hinner med och resultatet blir inte alls som man trodde från början.
Jag har suttit och bråkat med en låt i flera veckor nu. Musiken var jag klar med ganska snabbt, första versen gick även den ganska lätt. Sen fastnade det. Inte ett ord. Inte en idé. Ingenting. Jag försökte, jag skrev nåt, blev sur och strök. Det passade inte. Det blev fel. Krystat. Tillslut lyckades jag knåpa ihop en vers till och en refräng, men ändå är den inte riktigt klar ännu.
Idag tänkte jag ge den ett försök till. Vad hände? En annan text kom ut, en helt ny. Hela! Två verser, refräng, stick, som ingenting. Swooosch, sa det och så var den på papper. Riffen till intro och vers är klara också. Ibland kommer det bara. Knasigt.
Kväll
Idag gick Viktoria hela vägen till Mimmis dagmamma. Det är bara ca 100 meter, men ändå. För en så liten tjej som nyss lärt sig gå är det nog ganska långt. Sen gick vi upp på stan, hon och jag, men då fick hon åka vagn. Vi var och fikade med en ny bekantskap som var jättetrevlig och rolig. Det var kul att gå och fika. Första gången på alldeles för länge. Sen gick vi hem igen, via coop där vi gick in och handlade lite.
Sen kom min nya gitarr, som jag har längtat efter. Så jag försökte få barnen att samarbeta så jag kunde packa upp den och provspela. Vi repade senare framåt kvällen så jag har även fått prova den i förstärkaren. Vilket ljud! Vilken känsla! Vilken gitarr, alltså! Jag är så lycklig och nöjd med den. Det är inte klokt.
Nu är jag alltså hemma, och snart tänker jag gå och sova. Om en liten stund bara. Bredvid mig ligger texten till nya låten som nästan är klar. Musiken är klar och vi spelade igenom den idag. Texten funkade inte riktigt som jag vill så jag får jobba lite mer på den. Det blir nog bra.
Dåså
Idag har jag varit på AF och skrivit in mig. Jag var även till FK och fixade intyg på föräldraledighet. Nu ska jag bara skicka in alla papper till facket så är jag officiellt arbetslös från och med idag. Det är både spännande och lite oroande. På AF visste de inte riktigt var de skulle placera mig, och jag förstår dem. Jag har ingen sammanhängande kunskap och erfarenhet. Jag har jobbat på så olika arbetsplatser och min utbildning är inte vad jag har jobbat med. Nu ska vi se vad som händer! Jag ska jaga praktikplatser iallafall så jag slipper gå sysslolös. Eller egentligen är jag ju inte sysslolös, jag vill bara ha lite variation på mitt sysslande.
