karoos

När man väljer att skaffa barn, förändras livet, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste anpassa oss. Som föräldrar har vi inte bara ansvaret för oss själva, utom över ytterligare ett, eller flera, liv. Men ingen kan säga hur min familjesituation ska se ut och bestämma hur vi planerar att till exempel dela upp föräldraledigheten. Jag var en av dem som blev väldigt upprörd över förslaget att dela föräldradagarna lika mellan mamman och pappan. Det är en försäkring vi alla är med och betalar för och jag tycker därför att vi ska ha rätten att använda den som det passar oss.

Men när en kvinna blir mamma hamnar hon i diverse dilemman, utöver att inte längre bara ha ansvar för sig själv. Vi kan inte göra rätt om vi ska leva upp till vad som förväntas av oss av världen runt omkring. Vi ska vara supermammor. Vi ska skämmas om vi vill lämna över ansvaret till pappan och själva gå tillbaka till arbetet. Då är vi dåliga mammor. Vi ska skämmas om vi inte tar huvudansvaret för barnen och har järnkoll på dem hela tiden. Vi ska skämmas om vi lämnar tidigt och hämtar sent från förskolan. Samtidigt ska vi skylla oss själva om vi väljer att vara hemma med barnen. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att sätta barnen framför karriären. Vi ska skylla oss själva om vi väljer att gå ner på deltid för att vi vill vara tillgängliga för barnen. Hur vi än gör, gör vi fel.

Att ha huvudansvaret hemma är mer än ett heltidsjobb oavsett om du är man eller kvinna. Det är inte säkert att din arbetsdag slutar på kvällen. Det är inte säkert att du får sova åtta timmar på natten. Det är inte säkert att du får fem minuters rast varje timme. Ändå ska du orka utföra arbetet varje dag, vardag som helg, och veta att när dina föräldradagar är slut är det arbetet värt exakt noll kronor i timmen. Och väljer du att utföra det ändå ska du även skylla dig själv, om du är kvinna.

Vårt arbete vi sköter hemma när vi är hemma med våra barn, räknas inte som arbete när vi gör det själva. Vi får ingen lön för att vi städar, lagar mat, tvättar, handlar och tar hand om våra barn. Om vi däremot anlitar någon att göra detta kallas det hushållsnära tjänster och vi får ett bidrag av staten för att betala för det arbetet. Jag kan alltså, som kvinna, jobba med att städa, laga mat, tvätta, handla och ta hand om barnen hos någon annan och få lön för det. Men väljer jag att göra det åt mig själv och min egen familj är det inte värt ett någonting. Tacken får jag genom att vara oattraktiv på arbetsmarknaden, tilldelas deltidsjobb, få lägre lön än mina manliga kollegor, sämre pension och skit från de människor som tycker att jag borde satsa på karriären istället.

För mig är problemet att det vi sett som typiskt kvinnligt värderas för lågt. Vi kvinnor ska skämmas för att vi inte vill bete oss som män. Vi ska skämmas för att vi inte vill lämna bort våra små barn till förskola innan de fyllt ett år för att göra karriär. Varför blir vi istället inte värderade för det arbete vi gör? När de typiskt kvinnliga egenskaperna ses som värdelösa är det ingen som vill ha med dem att göra, trots allt behövs de. Självklart tycker jag att männen ska ta mer ansvar över hemmet och jag ser inget negativt med att mannen är hemma med barnen istället för kvinnan när barnen är små. Det som stör mig är att man ser ner på kvinnor som tar huvudansvaret hemma. Hur det ser ut i alla familjekonstellationer kan vi omöjligt veta och vi kan omöjligt säga att en regel fungerar på allihop.

Jag eftersträvar inte ett hemmafrusamhälle, jag tycker absolut inte att kvinnans plats är i hemmet och inte på arbetet. Jag vill bara poängtera att kvinnor som väljer att vara hemma får skit. Varför inte göra det möjligt att utan skam kunna vara hemma med sina barn? Varför inte värdera de egenskaper, som varit typiskt kvinnliga, högre och inse de positiva följderna av dem, även om det råkar vara en kvinna som innehar dem? Varför är inte hushållsnära tjänster värda någonting, när vi utför dem själva, i våra egna hem.

Jag kan se problemet med att det är kvinnor som tar på sig huvudansvaret för barnen när man väljer att skaffa barn. Som kvinna blir man mindre attraktiv på arbetsmarknaden, man får sämre lön eftersom man i många fall jobbar deltid. Jag kan dock inte se att det skulle vara ett problem att vara hemma med sina barn. Jag tycker det är jättebra att vara med sina barn den första tiden i deras liv. Vissa barn har lättare att komma in i förskolan medan andra barn har svårare och behöver mer tid hemma med sina föräldrar. Detta handlar kanske om de tre-fyra första åren i barnens liv, den tid då de inte är så självständiga och kanske behöver vara mycket med sin familj. Kanske trivs barnet på förskola några timmar om dagen, men kanske inte minst åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Jag är fullt medveten om att det finns ensamstående föräldrar som måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Jag är även fullt medveten om att det finns kärnfamiljer där båda föräldrarna måste arbeta och lämna sina barn på förskola, även om de kanske inte vill. Det är jättebra att det finns förskolor, att möjligheten finns där när vi måste eller vill arbeta.

Ibland känner jag mig som den där kvinnan i Simpsons som utbrister: "What about the children? Won't someone, please, think about the children!?

Nu är det kvinnornas ansvar att se till att vi får lika lön för lika arbete, att vi inte diskrimineras på arbetsmarknaden, att vi får lika många chefsjobb, att vi får bra pension och samma villkor som männen. Men det sker på bekostnad av barnen. För männen kommer inte att kompromissa åt andra hållet, det vore rent strategiskt idiotiskt av dem, eftersom det skulle innebära sämre villkor för dem. Då blir det helt enkelt så att barnen får börja förskola vid ett års ålder, när de praktiskt taget precis trillat ur livmodern. Vid ett års ålder ska de skiljas från sina föräldrar och spendera majoriteten av alla vaken tid under en vecka hos någon annan än sin familj. De ska lära sig gå, prata, räkna, läsa och skriva hos någon annan. Någon annan ska finnas där när barnet ramlar och slår sig, bygger ett tjusigt sandslott i sandlådan eller slutar med blöja. Och då ska vi kvinnor skämmas över det, att vi inte fanns där när allt det där hände. Då ska vi ha ångest över att dagisfröken är barnets kvinnliga förebild.

Hur vi än gör, gör vi fel. Allt på grund utav de kvinnliga egenskaperna som inte är värda något, som ingen vill ta på sig. Det gör sitt avtryck i yrkeslivet, där yrken med en majoritet kvinnor värderas sämre. Yrken som har de typiskt kvinnliga egenskaperna, som vi ser ner på så mycket. Yrken som det sparas in på, är underbemannade, underbetalda och svåra att göra så kallad karriär inom.

Det är klart att vi kommer bli mer jämställda om vi tar bort de kvinnliga egenskaperna och det verkar som att det är enda vägen. Hur galet det än låter. Det är uppenbart att vi inte kan vara jämställda genom att vara som vi är.