karoos

Få saker har väl fått så mycket uppmärksamhet i media som svininfluensan. (Det ska väl vara Anna Anka då.) Från första gången jag hörde talas om den, i våras någon gång, till nu, har jag hört den ena skräckhistorien efter den andra. Samtidigt rapporteras det om att det är en lindrigare influensa än den vi är vana vid. Vi rekommenderas att ta vaccin mot den, samtidigt som vi inte ska behöva oroa oss om vi inte tillhör riskgrupperna. Imorgon ska jag ta mitt vaccin. Men det ligger en hel del velande fram och tillbaka bakom det beslutet.

Jag är gravid och tillhör då en utav riskgrupperna. Därför ska jag ta vaccinet. Ändå vet de inte vad vaccinet gör med fostret, eftersom det inte är testat. Det går inte att läsa en tidning, vare sig i pappersformat eller på nätet, utan att mötas av svarta rubriker om svininfluensan och om vaccinet. Först blev vi skrämda av själva influensan, då till synes friska människor som smittats blev kopplade till respiratorer och konstgjorda lungor. Några dog. Unga människor dog. Och jag måste erkänna att jag blev ganska skraj av den här influensan. Sedan blev vi skrämda av vaccinet. I tidningarna nu är det mest svarta rubriker om vilka biverkningar influensavaccinet kan ge. Några har dött, andra har fått neurologiska sjukdomar. Sen finns det en mängd andra biverkningar man kan drabbas av. Det har blivit en fråga om pest eller kolera; dö av influensan eller dö av vaccinet? Vilket är värst?

I all denna mediahysteri dyker några läkare upp, som hävdar att allt är överdrivet, att de själva inte tänker ta något vaccin för att det är helt onödigt och att influensan inte alls är så hemsk som det målas upp i media. I kölvattnet av dessa läkare dyker skrämselpropagandan och konspirationsteorierna upp; influensan är skapad av människan för att användas som vapen i kemisk krigföring. Dessutom är vaccinet otroligt farligt, det innehåller bland annat kvicksilver som vi ju vet är giftigt för oss. Vi kan heller inte vara helt säkra på biverkningarna eftersom vaccinet inte är noggrannt testat.

Som gravid känner jag mig ibland som en hemsk mamma som vill utsätta mitt foster för ett icke beprövat vaccin, samtidigt vill jag inte smitta min lilla dotter med influensa, hon som är precis för liten för att tillhöra gruppen som kan vaccineras. Och även om min lilla dotter skulle bli smittad, vill ju jag vara så frisk som möjligt, så jag orkar ta hand om henne så bra som möjligt, när hon i sådana fall blir sjuk. Som medborgare i samhället känner jag mig enormt kluven till informationssamhället. Är det storebror som försöker invagga oss i en falsk trygghet, där alla ska ta ett vaccin mot en influensa som är tillverkad för att användas som vapen? Eller är det en hemsk influensa, som det faktiskt finns ett riktigt bra skydd mot, i form av ett vaccin, som i väldigt sällsynta fall kan ge allvarliga biverkningar? I viss mån känner jag att jag hade klarat mig utan all denna information om influensan och vaccinet, eftersom det gör mig mer orolig än lugn. Samtidigt tycker jag det är viktigt att alla sidor av saken kommer fram och att vi själva ska kunna fatta våra beslut, grundat på den information vi fått. Vilken information är då den rätta, och vilken den felaktiga? Är jag kapabel att avgöra det?

För mig blir argumentet att inte smitta andra det avgörande. Även om jag kanske skulle klara av influensan själv, så kanske jag smittar någon som inte gör det. Så av solidariska skäl går jag imorgon och tar min första dos. Sen ska jag tillägga att jag faktiskt inte har någon lust att få influensa själv, det är för tillfället nog jobbigt att vara höggravid.

Jag är fullt medveten om att det måste vara jobbigt att ha med mig att göra nuförtiden. En mening som sägs vid fel tillfälle kan få mig förbannad, ledsen och förtvivlad. Samma mening vid något annat tillfälle behöver inte röra mig i ryggen. Det kallas hormoner.

Ändå fortsätter jag att vara jobbig. Trots att jag vet att jag ibland överreagerar så kan jag inte hindra mig. Man vet aldrig. Jag vet aldrig. Min man vet absolut aldrig.

I mitten på min graviditet ville han vara snäll och låna mig en kofta, då jag hade lite svårt att hitta kläder som passade när magen börjat växa. Han plockade fram koftan ur sin garderob med orden: "Den är ganska stor, så den passar säkert!" Helt fel ord just då. Om jag inte radan kände mig som en strandad val, gigantisk, otymplig, tjock och klumpig, så gjorde jag det definitivt då. En stor kofta passar nog nu, när jag är så stor. När inga andra kläder passar, för att de är för små och jag är för stor. Han ville vara snäll och jag blev ledsen. Inte hysterisk, men ändå.

Ett annat exempel är historien om chokladpuddingen. Vi var och handlade på Coop och jag kände mig sugen på chokladpudding. Och ni som har varit gravida, eller har någon i sin närhet som varit gravid, vet att ett sådant sug inte är av vanligt slag. Det är inget man kan vifta bort eller ta itu med någon annan dag. Det ska helst tillfredsställas nu. Hur som helst var jag ju inte sugen på vilken chokladpudding som helst, utan den som jag lyckats hitta en gång på Konsum, som ska göras på spisen och kokas upp. Inte den som bara ska vispas med kall mjölk. Givetvis fanns inte den sorten jag ville ha. Min man föreslog att vi skulle köpa den andra varianten. Jag utbrast: "Men den är ju inte lika god! Det är ju inte alls samma sak! Jag vill ha den som ska kokas!"

Förvirrad sökte jag igenom hyllorna utan att hitta någon kokbar chokladpudding. Min man började lessna, vi skulle ju handla annat också, och försökte föreslå igen att vi skulle ta den andra chokladpuddingen. "Nej!" morrade jag argt mellan ihopbitna käkar "Då får det fan vara! Den smakar ju bara luft. Varför i helvete finns inte den andra? Ska inte det här vara en välsorterad butik?" I ett tillstånd som mer började likna panik fortsatte jag att söka igenom hyllorna efter chokladpuddingen. Min man utmanade ödet en sista gång: "Du kanske minns fel, det kanske inte finns någon kokbar chokladpudding..?"

Det blev ingen chokladpudding den dagen.

Det är en omställning att bli gravid och att vara det. Men det kan inte vara lätt att leva ihop med en som är gravid heller. Förra graviditeten var min man ganska oförberedd på mina humörsvängningar och diverse konstiga beteenden. Denna gång har han lärt sig och vet hur han ska hantera situationen. Det vill säga: det är ingen idé att ta något personligt. Nu låter han mig explodera färdigt, avvaktande. Sen ser han på mig kärleksfullt och klappar mig på magen. Då skäms jag lite, för trots att jag vet om de svallande hormonerna kan jag inte hålla tillbaka mina känslor. Och ärligt talat känns det ganska skönt sen, efter ett riktigt utbrott.

Det finns få saker som får mig att bli mer avvaktande än frasen "ett jättebra erbjudande!" Jag blir genast misstänksam. Om det nu skulle vara ett jättebra erbjudande tycker jag inte att företaget själva skulle behöva tala om det. Ett jättebra erbjudande talar för sig själv, genom att vara just jättebra.

När jag sitter och bläddrar igenom tidningar och ser feta rubriker som talar om att jag får något "utan extra kostnad", till ett pris av "0 kronor" eller om erbjudandet innebär "inget köptvång" blir jag knappast intresserad. Det är annonser jag fort bläddrar förbi. Jag är nämligen av den uppfattningen att ett företags uppgift inte är att förse mig med bra och fungerande produkter, alternativt tjänster, utan deras huvudsakliga uppgift är att lura mig på pengar. Sen är det upp till mig att vara på min vakt och försöka att bli så lite lurad som möjligt.

Eftersom jag anser att en bra produkt marknadsför sig själv, och behöver inga käcka slogans eller enträgna försäljarargument, kan man gissa att jag är en usel försäljare. Och det är jag. Jag skulle inte kunna sälja svininfluensevaccin till en hypokondriker. Jag fick bevis för det en gång då jag jobbade som försäljare i butik. En man kom in och skulle köpa en kaffebryggare. En bra försäljare, eller en försäljare överhuvudtaget, ser detta som en färdig affär. Mannen har själv sökt upp butiken, sett ut en vara och har pengarna i handen. Jag lyckades med konststycket att få mannen att lämna affären utan kaffebryggare. Min chef trodde inte sina ögon, han var helt övertygad om att jag inte bara skulle få sålt kaffebryggaren, utan dessutom fem paket kaffe, som var på erbjudande just då. Hur jag lyckades med detta är för mig fortfarande ett mysterium, klart är ändå att någon försäljare är jag inte. Åtminstone inte utan diverse kurser i ämnet.

När vi skaffade hemtelefon började genast en massa telefonförsäljare ringa. För en telefonförsäljare finns ingen helig tid då man inte ringer, ibland blev vi störda mitt i söndagsfilmen eller något liknande. Något mer enerverande än en telefonförsäljare är svårt att hitta. De ska lyckas med att sälja en produkt som man antagligen inte vet något om från början, som man inte får se eller läsa om, och man ska godkänna avtalet via telefon utan att läsa några som helst köpevillkor först. De kommer sen, med posten. Att avbryta en telefonförsäljare är i sig en stor bedrift, och trots att man kanske lyckas med det har de en lista med motargument som de betar av ett efter ett för att man ska ge med sig. Det har hänt att jag bara lagt på luren. Men oftast försöker jag avsluta samtalet på ett någorlunda trevligt sätt.

Detta fick oss att skaffa NIX-telefon, men det hjälpte inte. Det ringer ändå. I förra veckan ringde en glad göteborgare för att erbjuda mig "världens bästa livförsäkring!" Tjohejsan, tänkte jag. Trots att jag sa att jag redan var försäkrad och inte hade råd att teckna ännu en, oavsett om den kostade fem eller femtio kronor om dagen, gav han inte upp. Han berättade historier om andra personer, som insett att den här försäkringen nog var "världens bästa livförsäkring!" För mig är försäkringar den största av alla bluffar som vi konsumenter blir utsatta för. Och att då ringa mig, och tala om att det är "världens bästa livförsäkring" trots att jag aldrig i mitt liv hört talas om försäkringsbolaget som låg bakom den, fick mig att nästan krypa ur skinnet av obehag.

En annan sak som får mig att bli väldigt misstänksam är när företag har erbjudanden som köp tre betala för två och liknande. Det visar ju bara att de priser de har i vanliga fall inte är skäliga priser. De tar för mycket betalt för en vara, för att kunna sälja något annat till kraftigt rabatterat pris. Det är dock den som jag brukar gå på flest gånger, eftersom den ofta tillämpas i klädaffärer och jag, som köper kläder ungefär fyra gånger per år, oftast köper flera plagg vid ett köptillfälle.

Det är skitjobbigt att hela tiden vara på sin vakt, läsa det finstilta och syna sömmarna. Men så är det att leva i ett konsumentsamhälle. Antagligen blir jag lurad varenda gång jag handlar, och det stör mig lite. Men det är inget jag orkar hänga upp mig på för mycket, det tar bara utav min energi. Då och då trillar man faktiskt över ett jättebra erbjudande, en jättebra produkt eller tjänst. Och det krävs väl ett visst antal nitar innan man drar vinstlotten, jag får väl leva med det.

Varför i hela friden ska nya Kiruna byggas i nordväst? Jag vill inte bara ha ett svar, jag vill ha ett bra svar. Jag vill gärna veta varför man väljer att flytta stan till ett dåligt ställe. Och ja, det är ett dåligt ställe, av många anledningar.

För det första är det karg fjällmiljö där. Området ligger ganska oskyddat mot blåst, det träd som växer där är små och vindpinade. Sen blåser all skit från gruvan dit. Om man tittar ut över sjön så ser man stora rökmoln, och man ser även var de är på väg, nämligen dit stan ska flyttas.

När jag bodde vid Petsamo märktes det tydligt hur mycket gruvdamm som samlas där. Bilen var täckt dagen efter man tvättat den, fönstrena blev skitiga fortare, ett svart lager la sig där det drog in, bland annat på fönsterbänkar, i ventiler och i farstun. I skafferiet hade vi alltid ett svart dammlager kring ventilen och på hyllorna närmast den. Om vi torkade bort det så var det där på ett par veckor igen. Ytterväggen var även den täckt av ett svart dammlager.

Men det är inte bara damm från gruvan som färdas med vinden, utan även ljudet. Dygnet runt hörs ett kraftigt, dovt ljud av industri. Ett ljud som man antingen vänjer sig vid eller blir galen på.

Vid Coop Forum nyetableras det och byggs nytt. Ännu en stormarknad ska öppna snart, KappAhl kommer tillbaka till Kiruna och öppnar i anslutning till Coop. I området finns alla möjliga butiker och till och med café. I centrum gapar lokalerna tomma. Ska centrum då flyttas ännu längre ifrån stormarknaden? Det är ju vid Coop som allt folk kommer vara, med sina pengar. Även ett ålderdomshem byggs nere på lompis och lägenheter renoveras.

Det senaste exemplet i raden på att det är åt fel håll nya Kiruna ska flytta, är upptäckten av dumpad olja i backen. Innan något kan göras där måste marken saneras. Och ingen är överens om hur lång tid det kommer ta. Och hur var det där med rasrisken från gamla gruvan i Luossavaara? Var det inte sprickbildning även där?

Tecken på tecken dyker upp att nordväst är en galen riktning för det nya Kiruna. Jag ser det och många med mig. Det galnaste är att de som bestämmer inte ser någonting och de vill inte heller lyssna på de som tycker annorlunda. Det blev till exempel ingen folkomröstning i frågan.

Tilläggas ska att jag är tacksam för LKAB och jag vet att utan LKAB finns inget Kiruna. Men det måste finnas vettiga alternativ för stadsflytten! Om nya Kiruna byggs i nordväst, vilket är tänkt, och det ska rivas där centrum är nu och nyetablering sker på Lompis kommer det innebära att Kiruna blir som Malmberget, ett samhälle delat mitt itu med en grop i mitten. Vore det inte fiffigt att göra den nya järnvägsstationen i anslutning till flygplatsen och bygga bostäder från Lompis mot Tuolla? Nya centrum kan ligga i anslutning till Coop och industriområdet kan flytta på sig lite dit redan nya industriområdet ligger, mot flygplatsen. Jag är ingen stadsarkitekt, men jag blir frustrerad när det enda alternativet som finns är ett korkat alternativ. Jag vill ha en bra anledning till varför det är så. Tack.

Något har hänt med mig. En förändring till det positiva, faktiskt, men om det fortsätter kan det gå överstyr. Jag har gått från att vara en riktig slarver till att bli mycket mer ordningsam. Jag kanske inte ska sträcka mig till att säga pedant, men det kan mycket väl barka åt det hållet.

När jag och min syster var små delade vi rum. Hon hade alltid städat och fint på sin del, medan min del oftast såg ut som ett bombat skithus. Det måste ha känts ganska hopplöst för min syster att hålla sådan fin ordning i halva rummet, när min sida var ett kaos. Detta fortsatte förstås när jag fick eget rum. En gång tappade jag bort min gitarr, och det var ingen liten leksaksgitarr utan en vanlig, stor, akustisk gitarr. Det visade sig, efter mycket letande, att den låg gömd under en hög med kläder bredvid min säng.

För lite mer än fem år sedan träffade jag min man, som var ganska så pedant. I hans hem låg ingenting framme i onödan. Han vek till och med sin smutstvätt. Första gången han hälsade på hemma hos mig fick han en smärre chock. För jag fortsatte med mitt "organiserade kaos" även när jag flyttade hemifrån och skaffade egen lägenhet. Han tyckte det såg ut som en tonåring bodde där, och jag var ju mellan tjugofem och trettio.

Trots allt vågade han iallfall flytta ihop med mig och jag bättrade mig faktiskt. Men även han ändrade lite på sitt beteende och kunde då och då lämna till exempel en t-shirt liggande på en stol. Jag började sakta men säkert intressera mig för att ha fint hemma, inte bara hålla en viss ordning utan faktiskt bry mig om exempelvis vilka gardiner som hängde uppe.

I slutet av den här sommaren bestämde vi oss för att flytta till en större lägenhet. Jag har länge bävat för att flytta, eftersom vi vid det tillfället hade tre källarförråd och ett vindsförråd fulla med grejer. Jag visste att det skulle krävas en rensning av stora mått och började därför läsa boken "Rensa i röran med Feng-shui" av Karen Kingston. På kvällarna läste jag i boken och på dagarna rensade jag i röran. Det blev en hel del transporter till soptippen, det som var helt skänkte vi bort. Helgen innan flytten hade vi loppis och det som blev över gav vi till välgörenhet.

I den nya, fina, nyrenoverade lägenheten tog det fart ordentligt och jag började hålla efter städningen ordentligt. Jag, som nästan aldrig diskat i förra lägenheten, började diska varje dag. Jag torkade bordet efter varje mål. Inte en grej fick ligga framme, utan allt skulle på sin plats. Och det där håller i sig. Nu bäddar jag både våran och dotterns säng varje morgon. Direkt det kommer ett brev öppnar jag det och lägger det där det ska vara. Räkningar hamnar i sin hög, viktiga papper i en pärm och skräp hamnar i pappersåtervinningen. Ibland kommer jag på mig själv att krypa efter golvet med disktrasan i handen i jakt på smulor eller annat småskräp.

Jag vet att jag blev mera städintresserad när jag väntade första dottern och att det kan ha med graviditeten att göra. Nu är jag ju gravid igen. Men jag tror att det på allvar har hänt något med mig, och hoppas att det håller i sig även efter förlossningen.

Jag förstår inte varför man väljer ett serviceyrke om man inte är ett dugg serviceminded. Varför väljer man att vara den som möter kunden, om man varken är intresserad av sin tjänst eller kundens behov? Det finns gott om yrken utan personkontakt. Dessutom finns det gott om arbetslösa, trevliga människor som med glädje skulle hoppa på ett serviceyrke.

Själv kör jag taxi då och då. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt yrke. Jag gillar att träffa olika slags människor och prata med människor jag inte hade pratat med annars. Jag gillar att hjälpa till, vara trevlig och underlätta för människor om jag kan. Ibland kan man som taxichaufför vara väldigt trött, eftersom arbetstiderna inte följer ett normalt schema. Men jag låter det inte gå ut över kunden, även om jag helst skulle vilja ligga hemma i min säng och lyssna på tystnaden. Min kund bär inte skulden för mina arbetstider och min kund betalar för en tjänst som jag ska utföra så bra som möjligt. Ibland har jag ilsknat till, om jag till exempel haft en kund som inte respekterat min arbetsplats. Jag har råkat ut för kunder som medvetet grisat ner bilen, höjt bilstereon till tinnitusvolym, vägrat betala, varit allmänt otrevlig och ibland till och med hotfull mot mig. Då har jag klart och tydligt markerat att det inte är ok och när nästa kund hoppat in i bilen har jag varit mitt gamla vanliga, trevliga jag igen. Så jag vet vad jag pratar om.

Jag har börjat sälja saker på Tradera, vilket är en ganska rolig hobby. Som nybörjare får jag ju lära mig allting på nytt; hur jag gör annons, hur jag meddelar vinnaren, hur jag ska skicka varan och med vilket ombud. Allting har varit helt nytt för mig. De första paketen var små och lätta och kunde skickas som brev med posten. Där fick jag ett trevligt bemötande och varenda paket har snabbt och smidigt kommit iväg. Den senaste varan jag sålde var rätt stor och tung, och jag förmodade att Bussgods var den bästa lösningen för frakten. Jag begav mig dit för att kolla kostnaden och mötte den suraste människan i världshistorien. Hon var inte ett dugg intresserad av att hjälpa mig med mitt paket. Hon sa att varan skulle gå sönder eftersom de mycket troligt lastar tunga saker på den. Hon påpekade också att jag skulle packa in den. Sen sa hon att det inte ens var där jag skulle lämna in min vara, utan att man via Tradera bokar frakten med DHL. Jag kom på att jag hade sett det när jag avslutat de övriga köpen. Hon hjälpte mig dock med att nämna att paketet skulle bli i storlek XXL.

Jag tog min vara och åkte hem igen, gick in på Tradera, bokade frakten via DHL där det stod att varan skulle lämnas in med kollinummer hos närmaste DHL-ombud och att de löste med förpackning. Priset skulle bli 149 kr. När min man senare skulle lämna in varan hos DHL vidarebefodrade de honom till Bussgods. Tillbaka på ruta ett alltså. När han kommer in på där möter han en annan, men lika sur människa. Än en gång fick vi höra att varan skulle gå sönder i frakten, och därför fick vi betala extra för att packa in varan i bubbelplast.

Hade det inte gått att tala om för oss direkt att vi skulle boka frakten med DHL på Traderas hemsida, skriva ut kvittot, komma tillbaka med det och varan? Hade inte hon, som har som yrke att ta emot paket, kunnat tala om att ett paket i storlek XXL kostar 149 kr och att de hjälper till med förpackning? Är jag kinkig som tycker att en person som sitter på ett sådant jobb kan vara lite tillmötesgående och hjälpsam, när hon märker att vi inte ens vet om vi kommit rätt från första början? Ska jag, som kund, ha bättre koll på hur jag ska gå tillväga, än en som har det som yrke? Hon och hennes kollega må ha haft dåliga dagar och vaknat på fel sida eller vad som helst. Men det är varken mitt fel eller mitt problem. Till nästa gång vet jag hur jag ska gå tillväga, vilket känns skönt, för då behöver jag inte be om hjälp.

Det finns fler ställen som sitt ansikte utåt har en person som behandlar kunden som ett irritationsmoment, men detta var det senaste i raden. Jag ställer mig än en gång frågan varför man vill ha ett sådant yrke om det inte är ens ambition att vara tillmötesgående? Det måste ju betyda att man mår dåligt på sin arbetsplats varje dag, och det kan inte vara bra för den egna hälsan. Ett tips till alla er: prova le lite, ta ett djupt andetag och försök känna lite glädje i att utföra ditt arbete. Om du bemöter din kund på ett positivt sätt får du i åtminstone 80 % av fallen ett positivt bemötande tillbaka, vilket underlättar ditt jobb och kanske till och med gör att du mår bra när arbetsdagen är slut. Du har ju det där jobbet av en anledning, visa vad du kan och var stolt över det!

Det sliter och drar i min livmoder och det känns nästan som att jag fastnat i en sit-up. Då och då sparkar det till där inne. Jag känner att någon rör sig, ibland mer, ibland mindre. Det är väldigt påtagligt att det är ett barn där inne. Ett barn som ska ut, om ungefär två månader.

Förra gången det bodde någon i min mage var jag ny på området. När jag tänkte på att barnet skulle komma ut var jag inte direkt pigg på något utav alternativen. Den naturliga vägen är trots allt naturlig, men samtidigt skrämmande. Det är så mycket fokus på vilka smärtlindringar som står till buds att jag inte tänkte på annat än hur ont det skulle komma att göra. Jag försökte sätta mig in i förloppet genom att prata med andra som fött barn, se förlossningar på teve, läsa om förlossningar i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men det var för mig så svårt att förstå hur en människa kunde genomlida detta frivilligt flera gånger, vilket det flesta flerbarnsmammor har. Hur kan man påstå att det gör så fruktansvärt ont, men samtidigt beskriva det som en underbar upplevelse?

Det andra alternativet är inte heller någon tevlig historia. Att göra kejsarsnitt är långt ifrån bekvämt och hela grejen är ju inte särskilt naturlig. Det blir en lätt chockartad upplevelse för både föräldrar och barn. Nu slumpade det sig så att det var den vägen mitt första barn tog sig ut. Hon låg nämligen i säte och ville inte vända sig trots vändningsförsök.

Med facit i hand känner jag att jag nu vill, om det möjligt, föda som det var tänkt. Alltså genom förlossningskanalen. Jag tror att fördelarna är fler än att föda med kejsarsnitt. Men jag kan inte påstå att jag inte är rädd och jag är rädd att det var just det att jag var rädd förra gången som gjorde att det just slumpade sig så att jag fick genomgå kejsarsnitt. Därför försöker jag arbeta med min rädsla genom att prata med andra som har fött barn, se förlossningar på teve, läsa om dem i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men jag tycker fortfarande att fokus ligger på hur fantastiskt ont det gör.

Dock minns jag slutet på min förra graviditet, hurdan hemsk halsbränna jag hade, hur ont det gjorde i revbenen, hur groteskt svullna mina ben var, hur svårt jag hade att sova och så vidare. Att bli kvitt allt det lidandet var jag beredd att gå igenom i stort sett vad som helst. Lägg då till värkarna och plötsligt kommer själva förlossningen att kännas som något överkomligt att genomlida. Tänk vad skönt efteråt!

Men jag har inte kommit så långt ännu. Mina graviditetsbesvär har precis börjat bli riktigt besvärliga, så förlossningen skrämmer mig fortfarande. Det bästa är kanske att låta bli att tänka på det tills det börjar bli dags?

Anna Anka visades primetime på tv i programmet Svenska Hollywoodfruar och vädrade sina åsikter för alla som ville höra. Det orsakade ramaskri och hennes åsikter spred sig vidare som en löpeld i radio, tidningar och bloggar. Andra tv-program bjöd in henne som gäst och gav henne ännu mer utrymme att uttrycka sig.


Tillslut hade i stort sett ingen undgått hennes åsikter. Ej heller andras åsikter om henne. För reaktionerna lät inte vänta på sig. Alla tyckte något, ung som gammal, man som kvinna, debattörer som modebloggare. För vissa var hon en antifeminist utan hjärnceller, för andra en frispråkig hjältinna.

Jag kommer ihåg första citatet jag såg av henne i en av kvällstidningarna: "Svenska män är tragiska med sin jämställdhet och sina blöjbyten." Jag tyckte det var märkligt sagt. Själv är jag glad att min man är precis lika engagerad i vårt barn som jag är. På vissa områden är han mer engagerad och på andra områden är det jag som engagerar mig mest. Men slår man ut det gör vi lika mycket och jag är tacksam för det. För tillfället är jag gravid och han halvt pappaledig, vilket gör att han står för det mesta arbetet med vår dotter. Jag har knappt behövt byta en blöja de senaste tre månaderna. Han lämnar och hämtar på dagis. Han klär på och av, badar och borstar håret. Detta är jag ytterst tacksam över. Jag trivs med att ha honom hemma och är glad att vi kan lösa det på det viset just nu.

Anna Ankas man jobbar mycket. Han är en känd sångare och drar in mycket pengar. Det är hans yrke. När Anna Anka behöver hjälp med barnen har hon en nanny. Vi lever i två ganska skilda världar. Vi löser inte vardagens problem och uppgifter på samma sätt. Helt förståeligt.

Ju mer jag hörde talas om Anna Anka och hennes uttalanden, desto mindre negativt inställd blev jag till henne och desto mer förvånad blev jag över det ramaskri hon orsakat och fortfarande orsakar. I radio hörde jag tre tjejer i tjugoårsåldern förfasa sig över hennes åsikter så ivrigt att de ständigt avbröt och pratade i mun på varandra. Om de fick något vettigt sagt vet jag inte, för jag orkade inte lyssna klart. Anna Anka ler i sin miljonärsvilla i soliga Kalifornien och förvånas över att hon gör sådana rubriker. Dessutom slipper hon prata i mun på någon annan, eftersom hennes åsikter visas primetime i tv och i exklusiva intervjuer i kvällstidningarna. Hon kan ostört sprida sin syn på världen, medan hennes motståndare har fullt upp med att överrösta varandra, trots att de vill föra fram samma budskap; Anna Anka är en antifeminist.

Anna Anka är bra och viktig, har jag kommit fram till. I en tid då kvinnors rösträtt är lika självklart som pulvermos är det lätt att glömma bort de som kämpade för kvinnors rättigheter och vilka rättigheter de kämpade för. Anna Anka är vår samhällssyn personifierad. Så länge den är tyst låter vi den på något sätt hållas, men när den är frispråkig och kaxig som Anna Anka blir det ramaskri. Tydligen får man tycka som hon gör, så länge man håller tyst om det. Samtidigt tycker jag inte att hennes åsikter är så fruktsansvärda och inte heller värda den uppståndelse de får. På något sätt visar de att om en man uppoffrar sig för en kvinna kallas det jämställdhet, men om en kvinna uppoffrar sig för en man kallas det sexism eller förtryck. Trots att kvinnan gjort ett medvetet val sätts hon in i en offerroll, som den passiva, den förtryckta. Det om något är väl antifeminism?

Snart ska jag börja baka. Jag sitter och pustar lite här framför datorn och förbereder mig mentalt för brödbak. Jag har sovit bra i natt, men är ändå sömnig. Halsbrännan, som var borta igårkväll och i natt, har kommit tillbaka. Det trycker på revbenen, nerifrån och innifrån. Bejbisen verkar lugn för en gång skull. Det är livat mest hela tiden, men nu sover den nog. Någon gång måste den ju sova!

Jag är förbannad på Försäkringskassan, precis som många andra svenskar. Det är bra att vara lite förbannad när man ska baka bröd, degen kommer bli ordentligt knådad iallafall.