karoos

Jag är fullt medveten om att det måste vara jobbigt att ha med mig att göra nuförtiden. En mening som sägs vid fel tillfälle kan få mig förbannad, ledsen och förtvivlad. Samma mening vid något annat tillfälle behöver inte röra mig i ryggen. Det kallas hormoner.

Ändå fortsätter jag att vara jobbig. Trots att jag vet att jag ibland överreagerar så kan jag inte hindra mig. Man vet aldrig. Jag vet aldrig. Min man vet absolut aldrig.

I mitten på min graviditet ville han vara snäll och låna mig en kofta, då jag hade lite svårt att hitta kläder som passade när magen börjat växa. Han plockade fram koftan ur sin garderob med orden: "Den är ganska stor, så den passar säkert!" Helt fel ord just då. Om jag inte radan kände mig som en strandad val, gigantisk, otymplig, tjock och klumpig, så gjorde jag det definitivt då. En stor kofta passar nog nu, när jag är så stor. När inga andra kläder passar, för att de är för små och jag är för stor. Han ville vara snäll och jag blev ledsen. Inte hysterisk, men ändå.

Ett annat exempel är historien om chokladpuddingen. Vi var och handlade på Coop och jag kände mig sugen på chokladpudding. Och ni som har varit gravida, eller har någon i sin närhet som varit gravid, vet att ett sådant sug inte är av vanligt slag. Det är inget man kan vifta bort eller ta itu med någon annan dag. Det ska helst tillfredsställas nu. Hur som helst var jag ju inte sugen på vilken chokladpudding som helst, utan den som jag lyckats hitta en gång på Konsum, som ska göras på spisen och kokas upp. Inte den som bara ska vispas med kall mjölk. Givetvis fanns inte den sorten jag ville ha. Min man föreslog att vi skulle köpa den andra varianten. Jag utbrast: "Men den är ju inte lika god! Det är ju inte alls samma sak! Jag vill ha den som ska kokas!"

Förvirrad sökte jag igenom hyllorna utan att hitta någon kokbar chokladpudding. Min man började lessna, vi skulle ju handla annat också, och försökte föreslå igen att vi skulle ta den andra chokladpuddingen. "Nej!" morrade jag argt mellan ihopbitna käkar "Då får det fan vara! Den smakar ju bara luft. Varför i helvete finns inte den andra? Ska inte det här vara en välsorterad butik?" I ett tillstånd som mer började likna panik fortsatte jag att söka igenom hyllorna efter chokladpuddingen. Min man utmanade ödet en sista gång: "Du kanske minns fel, det kanske inte finns någon kokbar chokladpudding..?"

Det blev ingen chokladpudding den dagen.

Det är en omställning att bli gravid och att vara det. Men det kan inte vara lätt att leva ihop med en som är gravid heller. Förra graviditeten var min man ganska oförberedd på mina humörsvängningar och diverse konstiga beteenden. Denna gång har han lärt sig och vet hur han ska hantera situationen. Det vill säga: det är ingen idé att ta något personligt. Nu låter han mig explodera färdigt, avvaktande. Sen ser han på mig kärleksfullt och klappar mig på magen. Då skäms jag lite, för trots att jag vet om de svallande hormonerna kan jag inte hålla tillbaka mina känslor. Och ärligt talat känns det ganska skönt sen, efter ett riktigt utbrott.