karoos

När jag slog på datorn nyss så kom en artikel upp på msn:s startsida, jag har sett den förut och blev lika arg då men jag skrev inget om den just vid det tillfället. Artikeln handlar om Shenae Grimes som spelar i nya Bevvan-serien och att hon är smal som en sticka och nu förnekar ätstörningar. Hur många liknande artiklar har det inte förekommit i media den senaste tiden? Victoria Beckham, Paris Hilton, Britney Spears, Nicole Kidman, Teri Hatcher med flera, med flera, har alla varit på löpsedlar med tillhörande antydningar om ätstörningar. Det här är ett sådant solklart fall av dubbelmoral att jag inte kan undå att bli förbannad.

Å ena sidan gör varenda tidning reportage om hur man ska gå ner i vikt, precis som stjärnorna. "Gör som Jennifer Aniston", "Nya stjärndieten", "Träna som en hollywood-stjärna", "Stjärnorna som äter barnmat" etcetera, etcetera. Det finns hur många artiklar som helst i ämnet och de förekommer i nästan varenda tidning.

Dessutom är det just dessa kända kvinnor som blir hyllade i de flesta tidningarna för att de är vackrast och mest framgångsrika. Det är de som får de högsta lönerna och de bästa reklamjobben. När en blir lite smalare än någon annan, hänger de andra genast på, med någon ny diet och ett nytt slags träningspass. Om de däremot lägger på sig några extrakilon blir det ramaskri i media. Jennifer Love Hewitt's bakdel i bikini fick pryda ett otal framsidor och uppslag när hon var på badsemester och hade en kropp som såg fullkomligt normal ut. Och när de lägger på sig lite extra får de inte inte de där välbetalda reklamjobben eller de attraktiva rollerna.

Å andra sidan ska de utmålas som förebilder för anorektiker och bulimiker. De ska anklagas för att ha ätstörningar och får de huvudvärk är det genast på grund av närings- eller vätskebrist, just på grund utav de ätstörningar de antas ha.

Oavsett om de är för smala eller inte, så är har dessa människor betalt för att se bra ut, att se perfekta ut. Deras jobb är att träna, äta rätt och ta hand om sig själva. De kan ägna lika mycket tid åt det som en vanlig Svensson gör på fabriken varje dag. De omges av personliga tränare, dietister, kockar, stylister, frisörer, manikyrister och så vidare. Alltså finns det någon som sitter och räknar ut hur mycket de kan äta, vilka näringsämnen och vitaminer maten ska innehålla, någon som letar reda på och handlar maten åt dem, någon som lagar till den så att den antagligen smakar fantastiskt. Det finns någon som håller reda på vilken muskelgrupp som ska tränas just idag, hur många kalorier som bränns och hur mycket kondition det ska köras.

De har råd, tid och ork att se perfekta ut, för att det är deras jobb!

Och helt ärligt kan inte många av dem lida av särskilt grava ätstörningar då flera av dem kan vara gravida och få barn.

Elitidrottare är även de otäckt smala ibland, åtminstone de som springer långdistans, men jag tror inte att alla de lider av ätstörningar för det.

Själv tycker jag inte att det är vackert att vara för smal och jag skulle själv inte vilja se ut så. Jag gillar att vara lite mjuk och kurvig. Men jag ser inget fel i att de som är det är det, så länge de själva mår bra och trivs med det. Och hade jag tjänat, låt säga en tio miljoner dollar per år, på att träna tre-fyra timmar om dagen och ha en personlig kock som lagade min mat, så hade jag säkert inte tackat nej till det. Men jag hade nog tackat nej till att pryda varenda omslag på varenda tidning där det stod att jag hade ätstörningar.

Det är många som vill se ut som en Hollywood-stjärna, men alla har inte möjlighet att leva som en, därför kan det vara rätt svårt att se ut som en om man inte tar till alternativa metoder. Det, däremot, kan vara ätstörningar och/eller drogproblem.

Att uppmuntra till sådant är bara idiotiskt.

Livet är inte alltid en dans på rosor, även om jag tycker att mitt liv för det mesta är det. Ibland händer det jobbiga grejer. Ibland måste man fatta tuffa beslut som kan få tråkiga konsekvenser. Det svåraste är att veta vilket beslut som är rätt att fatta. Vilka är för- respektive nackdelarna med det beslut jag är på väg att fatta, är en fråga man får ställa sig i vissa situationer. Beslut jag har tagit det senaste året har haft stora konsekvenser på hur mitt liv ser ut idag.

I somras hände någonting som vände upp och ner på min tillvaro och jag trodde att mitt liv, som jag kände det, var över. Jag låg sömnlös på nätterna och tänkte. Jag var förtvivlad, frustrerad, vilsen och hade inte mycket tro på någonting överhuvudtaget. Men jag hade min lilla unge som visade mig vad som var viktigt, bara genom att finnas. Tack vare henne kunde jag hålla mig kvar i verkligheten och tänka rationellt. Jag var på väg att göra en helomvändning, att fly och släppa allt. Men min magkänsla sa mig något annat. Jag visste vilket beslut jag var tvungen att fatta, det var det beslutet som fick mig att känna mig bra, lugn och hoppfull igen. Jag förstod vad jag var tvungen att göra och så fick det bli. Det var, för mig, det enda rätta.

Självklart när det kommer till svåra beslut, finns det människor runt omkring som har svårt att förstå och acceptera det man väljer. Det hände mig och människor i min närhet tog avstånd från mig.

Jag hade kunnat koncentrera mig på det, att människor tog avstånd och att jag hade förlorat vänner på grund utav det val jag gjorde. Jag hade kunnat tycka synd om mig själv för att de inte förstod mig. Jag hade kunnat känna ilska och hämndbegär över att de ville att myndigheterna skulle ta min lilla unge ifrån mig. Jag hade kunnat fortsätta tänka att detta var slutet på mitt liv, som jag kände det. Jag hade kunnat se det hela som ett nederlag, om jag hade koncentrerat mig på alla negativa konsekvenser mitt beslut fick.

Men det gjorde jag inte.

I och med att jag tog det beslutet som kändes bäst för mig, det som min magkänsla sa åt mig att göra, hade jag redan kommit en bit på väg i att bli lycklig igen. Och när jag dessutom koncentrerade mig på det positiva istället, gjorde det mig starkare och det spelade ingen roll att några tyckte att jag gjorde fel när jag innerst inne visste att jag gjort rätt. För min skull var det rätt. Inte för alla kanske, men jag kan bara besluta för mig själv. Vad jag insåg efter ett tag var att jag hade vänner kvar, vänner som stöttat mig genom att bara finnas där när jag behövde prata av mig, vänner som fungerade som bollplank och ventiler. Vänner som kanske var av en annan åsikt, men som aldrig dömde mig. Jag fick veta vad villkorlös kärlek var, eftersom människor runt mig fortfarande stod vid min sida och de tänkte fortsätta med det, oavsett vad de ansåg om mitt beslut. Och jag insåg att jag själv älskade villkorslöst och det var en väldigt upplyftande känsla.

Ibland är det jobbigt och det händer jobbiga saker. Frågan är hur man tar sig igenom det och hur man reagerar som människa. Jag ville vara den människan som reagerade på det sätt jag faktiskt gjorde. Det är så jag ser mig själv och det är så jag vill fortsätta vara. Just i denna stund är jag inte arg på någon och jag känner ingen besvikelse. Jag känner tacksamhet. Denna jobbiga händelse i mitt liv gav mig viktiga insikter. Och det är så jag ser det när det är jobbigt. Vad kan jag lära mig? Vem vill jag vara i förhållande till det här? Hur känner jag innerst inne? Vilken väg innebär kärlek och vilken väg innebär rädsla? När jag kan svara på dessa frågor vet jag vilket beslut jag måste ta.

Här kommer historien om mina bröst och att jag tillslut fick göra en bröstförminskning.

När jag började få bröst var jag tio år. Jag kommer ihåg att jag köpte min första bh då. Det var inte en riktig bh, utan mer som en bikiniöverdel med smala axelband. Mina bröst växte och växte. Min första bh blev kasserad och jag var tvungen att börja använda rejäla doningar och när jag var tonåring hade jag storlek 75DD.

En gång när jag var kring femton år, sa jag till min dåvarande pojkvän att "Det är inte meningen att jag ska se ut så här!" Då hade jag inte börjat få ont i ryggen ännu, men jag tyckte verkligen inte om mina bröst och klädde mig alltid i stora t-shirts i ett försök att dölja dem.

När jag var nitton sa jag för första gången att jag ville operera dem och göra dem mindre. Jag klädde mig fortfarande i bylsiga kläder för jag ville inte att brösten skulle synas. Någon gång då och då provade jag att bära lite tightare topar med lite urringning, men då såg jag bara porrig och vulgär ut. Jag har aldrig riktigt känt mig särskilt porrig eller vulgär. Jag började få ont i ryggen, mellan skulderbladen. Jag hade enormt svårt att hitta bh:ar i rätt storlek, trots att jag bodde i Göteborg. Så länge jag minns har jag alltid haft en eller två bh:ar som jag använt till de nästan ramlat sönder. Ibland fick jag bh:ar av mamma, med rätt kupstorlek, som hon hade sytt in så att de skulle passa runt om. Jag hade alltid rejäla bh:ar, med breda axelband. Det var sällan jag kunde köpa en fin bh, i någon rolig färg. Det fanns aldrig i min storlek, åtminstone inte i min prisklass. Jag började få mer och mer ont i ryggen av mina bröst. Det började låsa sig mellan skulderbladen, det kändes som jag blev huggen av en kniv och kunde knappt andas. Jag försökte träna, men det var svårt att hitta rätt ställe att träna upp.

Jag kunde aldrig gå utan bh, inte ens när jag var ensam hemma och hade slappdag. Det kändes bara otäckt och som att det slet i huden. Jag skämdes när jag var i offentliga omklädningsrum. Trots att jag bara var i tjugoårsåldern hade jag riktiga hängbröst som räckte långt ner på magen. Tunga, hemska klumpar. Smärtan i ryggen fanns där varje dag, dygnet runt, hela tiden. Ibland mer, ibland mindre, men konstant. Tillslut började det kännas som ett öppet sår, det sved och stack, strålade upp i nacken och axlarna.

Jag tog aldrig mod till mig att gå till vårdcentralen för att prata med en läkare om brösten. Jag hade hört hur svårt det var att få operationen beviljad. Trots att jag verkligen ville ha dem mindre, så tänkte jag att jag nog skulle få leva med dem.

Så fick jag barn. Och då tänkte jag att nu kommer de äntligen till användning! Jag har släpat på två jättekanoner hela mitt liv, jag har svurit över dem, gråtit över dem, försökt dölja dem och försökt träna bort dem. Nu skulle de äntligen få göra sitt jobb och visa varför jag tvingats bära dem med mig hela tiden. Jag skulle bli BBs bästa amningsmamma. Med mina resurser borde jag kunna mata hela avdelningen. Jag lät min dotter försöka, och tro det eller ej, det fanns inte mycket i dem. Jag kämpade, pumpade, grät och förbannade mina eländiga bröst, men det hjälpte inte. Min dotter tappade för mycket vikt så jag fick börja ge henne ersättning. När jag kom hem fortsatte jag kämpa. Jag vägrade inse att jag lidit så många år helt i onödan. Varför fanns de där om de inte dög något till? Varför gick jag omkring och gjorde falsk reklamföring? De var ju helt värdelösa till sitt riktiga ändamål. Den dagen jag beslöt mig för att sluta försöka amma var ett stort personligt nederlag, och det var den dagen jag bestämde mig att gå och prata med en läkare.
Den första juni 2007 fick jag tid hos primärvården i Kiruna. Jag hade skrivit en lista på varför jag ville förminska dem. Jag tänkte inte låta någon övertala mig att behålla dem. Jag började berätta för honom hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Han tittade på dem, försökte skrämma mig med att det skulle bli "magnifika ärr". Men det skrämde inte mig. Jag sa att om inte de gör det, så gör jag det själv med brödkniv. Han tyckte inte att vi skulle behöva gå så långt och skulle därför skicka en remiss till kirurgen i Gällivare.
Den tjugofemte oktober fick jag tid hos en kirurg för samtal. Han plockade fram måttband och spritpenna direkt. Han mätte och ritade, förklarade i korthet hur operationen gick till, tog bilder med polaroidkamera och frågade hur jag mådde och varför jag ville göra den här operationen. Mötet med kirurgen tog ungefär en kvart. Jag fick veta att jag skulle få vänta i ungefär ett halvår innan jag fick operera mig. Före sommaren skulle det iallafall vara gjort. Jag dansade ut därifrån. Så lycklig! Jag hade fått operationen beviljad. Det var ju helt fantastiskt. Jag började genast drömma om mitt nya liv utan mina två värsta fiender. Mitt nya lätta liv.

I maj 2008 började jag tvivla på om jag skulle hinna få min operation före sommaren överhuvudtaget. Jag ringde till kösamordnaren i Gällivare och hon tycke det var konstigt att jag blivit lovad operation före sommaren. Vissa hade fått vänta i sex år. Hon undrade om jag hade besvär och jag fick än en gång förklara om mina ryggproblem. Massage hjälpte bara en liten stund, för att smärtan satt bakom skulderbladen, det var svårt att komma åt. Jag hade trots allt fått en bänkpress i julklapp och den kämpade jag med, men inte ens det hjälpte särskilt mycket. Hon skulle se vad hon kunde göra, men någon operation före sommaren blev det inte.

Onsdagen åttonde oktober stod jag och hängde tvätt i sovrummet och plötsligt högg det till i bröstbenet. Smärtan strålade ut i höger arm och upp i nacken. Jag fick andnöd och kände hur hjärtat dunkade. Jag vilade en liten stund och försökte andas lugnt, och jag kände hur smärtan minskade. Jag fortsatte att hänga tvätt och då högg det till igen, ännu kraftigare. Nu var jag tvungen att lägga mig ner. Jag blev rädd och trodde att jag fått en hjärtinfarkt, men det kändes inte så troligt att jag skulle drabbas av det. Jag läste igenom allt om bröstsmärtor på  www.sjukvardsradgivningen.se  och bestämde mig för att kontakta primärvården. På fredagen fick jag tid hos en läkare som bekräftade mina misstankar, det var muskelsmärtor, på grund av brösten. Han visste inte riktigt vad han skulle göra då jag redan stod i kö för operation. Jag bad honom försöka jaga på dem lite där i Gällivare. Han kunde ju intyga att jag faktiskt hade besvär och då kanske jag skulle få min operation. På måndagen veckan därpå fick jag ett telefonsamtal från kösamordnaren i Gällivare. "Kirurgen ska upp till Kiruna på onsdag och operera, kan du göra det då?" frågade hon i luren. En mikrosekunds tvekan och sedan "Jaaa, det kan jag! Inga problem!" Jag började skratta för mig själv. Det sprudlade i hela kroppen av lycka. Äntligen var det dags på riktigt! Om två dagar skulle de avlägsna mina två största problem i mitt liv.

Dagen efter fick jag åka och ta blodprover. Jag var glad över att jag fick veta det med så kort varsel, då skulle jag inte hinna bli så nervös. Klockan ett den dagen blev jag inlagd på Kiruna sjukhus och på samma sal låg en annan tjej som skulle göra samma operation. Vi hade mycket att prata om, vi hade samma problem och ont på samma ställen. På natten fick jag permission så jag kunde sova hemma, men jag skulle vara tillbaka tidigt nästa morgon, duschad, ombytt och klar.

Sköterskan kom in och gav oss varsin sömntablett på morgonen. Sen kom kirurgen och två kollegor som skulle vara med under ingreppet. De ritade och pratade. Kirurgen förklarade ingående hur det skulle gå till. Min sömntablett hade börjat verka, så jag befann mig i en stor, varm bomullstuss och fnissade lite åt hela situationen. Medan de ritade på den andra tjejen körde de upp mig till operationsavdelningen, då var klockan ungefär tio. Jag blev sövd och det sista jag sa innan jag somnade var: "See you later..."

Klockan två på eftermiddagen vaknade jag och mådde verkligen illa. Jag tittade ner på mitt bröst som såg alldeles platt ut. Trots illamåendet kände jag mig jättelycklig. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag komma tillbaka till salen. Jag hade ont i munnen och halsen av intuberingen och brösten brände. De hade tejpat förband över brösten och lett slangar från såren för att leda bort sårvätska. Jag fick hjälp att ta mig till toaletten en gång, men sen klarade jag det själv. På natten sov jag otroligt dåligt, det värkte i ryggen för jag kunde inte byta ställning. På morgonen dagen efter tog de bort dräneringspåsen och jag fick byta till mina egna kläder.

Jag fick värktabletter till frukost, lunch och middag. Klockan fem på eftermiddagen kom kirurgen och sa att de skulle ta bort förbandet och slangarna och jag skulle få åka hem. När de tagit bort förbandet frågade de om jag ville titta på mina nya bröst, men jag vågade inte. De la nya förband och hjälpte mig på med en stödbh. "Om två veckor får du komma tillbaka och ta bort stygnen." sa han. Och jag fick åka hem.

Jag gick sakta som en sköldpadda ut till bilen, med armarna en bra bit utanför kroppen. Jag vågade knappt röra mig, för så fort jag gjorde det svepte en brännande våg över hela bröstkorgen.

De närmaste dagarna spenderade jag under en filt i vår fåtölj hemma, knaprandes alvedon. På nätterna kunde jag bara sova på rygg, så jag fick ont i ryggen av den anledningen. Min andra ryggsmärta var borta, försvunnen, puts väck. Mina stackars muskler vid skuldrorna hade blivit mjuka igen, för första gången på åtminstone tio år. Varje gång jag såg mig i spegeln så skrattade jag, och tänkte "Det var så här jag skulle se ut egentligen!"

Min dotter började bli sur på mig för att jag inte kunde ha henne i knät. Hon ville gosa, och det vill jag med, men det gick inte. Hon hade sin pappa som tur var och tillslut slutade hon tillochmed att ropa efter mig. Det blev pappa för hela slanten.

Fyra dagar efter operationen började det klia något hemskt och jag började ha väldigt svårt att hitta bekväma sovställningar. Fem dagar efter operationen fick min man tvätta mitt hår. Jag kunde inte göra det själv. Det enda jag kunde tvätta någorlunda var ansiktet. Jag började känna mig ganska äcklig och ville duscha.

På lördagen innan jag skulle ta bort stygnen gjorde jag det jag inte fick göra, jag böt kompresser och tvättade min stödbh. Jag gjorde allt väldigt seriöst, kokade saltlösning, steriliserade en sax och såg till att allting fanns inom räckhåll. Jag vågade inte riktigt titta på såren, men min man gjorde det och sa att det såg bra ut. Mina bröst såg jag för nu för första gången sen operationen, de var så små och de hängde inte det minsta. Två dagar innan jag skulle ta bort stygnen köpte jag nya bh:ar som jag skulle använda dygnet runt de närmaste tre månaderna. Det var svårt att veta vilken storlek jag skulle ha, men jag chansade på 80C. Det var så roligt att stå och välja bland de små bh:arna, för första gången i mitt liv.

På onsdagen den tjugonionde oktober tog de bort stygnen. Det kändes. Vissa fick de gräva efter. Men det tog bara en halvtimme. Det var kvar trådar som skulle lossna av sig själv eftersom. De tejpade alla ärr med suturtejp, och jag skulle inte få duscha än heller, för tejpen fick inte lossna. Men jag fick äntligen ta på mig en vanlig bh och jag skrattade än en gång av lycka när jag tittade mig i spegeln. Vad små de var! Jag fick höra att de hade tagit bort ungefär 400 gram på vardera bröst.

Veckan efter började jag motionera. Nu måste ju resten av min kropp komma i samma form som mina nya bröst! Jag kunde duscha, något så när, bara jag inte duschade rakt på brösten. Känseln började komma tillbaka i skinnet, men inte i bröstvårtorna. Kirurgen hade varnat mig för att känseln kunde försvinna helt. Men för mig kändes det inte som ett stort problem.

Jag fick göra ett till återbesök på sjukhuset. Sköterskan tittade på läkningen och tejpade om med suturtejp. Nu skulle jag få tejpa själv och eftersom allt så bra ut behövde jag inte komma tillbaka.

Nu har det gått sex veckor sen jag förminskade mina bröst och jag börjar känna mig helt normal. Det gör knappt ont alls nu. Jag tejpar lite själv där det behövs, där det fortfarande är sårskorpor kvar eller ser lite rödare ut än på andra ställen. Bh:n har jag på mig dygnet runt, men det är jag ganska van vid, trots att jag inte sov med bh förut var den ju alltid på varenda vaken minut. Jag var sjukskriven i ungefär en månad och har nu gått tillbaka till att vara arbetslös. Jag har börjat träna med skivstång igen, dock med ganska lätta vikter och jag försöker gå 40 minuter varje dag.

Nu har jag äntligen kunnat börja klä mig i vanliga kläder och det ser helt annorlunda ut nu. "Kronblomeffekten" på alla skjortor och blusar är obeftintlig, jag ser inte längre porrig och vulgär ut när jag har lite urringning eller tightare topar.

Jag kan tillochmed göra penntricket om jag skulle få lust. Det har jag inte kunnat sen jag var tio ungefär.

Än är jag inte helt läkt och känseln i bröstvårtorna är fortfarande borta. Men även ryggsmärtan är borta och likaså mina vardagliga problem jag förr besvärades av på grund av mina bröst.

Jag hoppas att det jag skrivit här har kunnat hjälpa dig som undrar hur en bröstförminskning går till.

Det är på tapeten med självutveckling. Jag har hakat på jag också. Jag tror att de flesta faktiskt känner sig osäkra i olika situationer. Många känner att de har svårt att räcka till. Det kan vara svårt att leva upp till de krav andra ställer på oss, för att vi tillåter dem göra det, plus att vi ställer enorma krav på oss själva. Jag har märkt nackdelarna med att vara född till kvinna, även om det tog ganska länge innan jag fattade att det var för att jag var tjej som vissa saker var svårare att genomföra. Jag vägrade inse det, eftersom jag blivit uppfostrad ganska feministiskt. De första kraven jag kände var att jag skulle vara snygg, snäll och uppoffrande. Det var de kraven jag började ställa på mig själv och de hade jag svårt att leva upp till. Utseendemässigt struntade jag i det mesta folk ansåg om mig, och jag började göra tvärtemot vad andra tyckte. Jag vägrade vara söt. Snäll har jag väl varit, ibland för snäll så att det hållit på att utplåna mig. Uppoffrande så att jag aldrig visste vad jag ville, egentligen, innerst inne.

Idag känner jag andra krav på mig. Jag ska fortfarande vara snygg, ha fina kläder, hy med lyster, släta ben, jag ska ha bra självkänsla, vara framgångsrik och göra karriär, vara ekonomiskt oberoende, vara en bra mamma, jag ska inreda mitt hem fint, jag ska ha ett bra sexliv och vakna varje dag med ett leende på läpparna.

Det är väl de kraven som är vanligast, åtminstone för kvinnor. Att komma dit kan vara svårt, om man befinner sig på en plats väldigt långt därifrån. Kanske vet man inte själv vem man är, riktigt, för att det var så länge sen man gjorde något man verkligen brann för och kände uppriktig glädje i. Då kanske man i ren desperation anlitar en coach, som talar om för en hur man ska gå tillväga. Jag läste om en kvinna som anlitat en sådan coach, och hon blev utbränd. Hon gick in i självutvecklingsväggen.

Det är trendigt med självutveckling och det finns en hord av böcker i ämnet.

Jag lägger ett till krav på min lista: jag ska köpa böcker om självutveckling. Det är klart att någon ska tjäna en hacka på att jag känner mig otillräcklig. Gärna flera stycken, förresten, eftersom jag inte vet vilken bok som kommer att hjälpa mig. Därför har jag faktiskt köpt fyra böcker i ämnet och läst tre utav dem.

Att försöka komma bort från alla krav är nog steg ett i självutveckling. För att komma dit man vill måste man glömma bort vad man vill. Annars är det lätt att springa in i sjävlutvecklingsväggen.

Sista kravet på min lista, som även blir mitt första krav: Strunta i alla krav.

Jag försöker att skära ner min kravlista och mina måsten till att alltid gå efter magkänslan. Magkänslan visar vägen. Så fort jag ställs inför ett val måste jag lyssna på min mage. Det verkar som att de andra kraven liksom faller på plats eftersom då. Jag försöker att vara tacksam för det jag har. Det är en hel del, när jag tänker efter, och jag kom på att jag gått och koncentrerat mig på vad jag inte har.

Jag har totalt grävt ner mig ibland när jag har tänkt att jag har inte ett roligt jobb, jag bor inte i ett hus, jag har ingen häst, jag har inte mycket sparpengar på mitt konto... bla bla bla bla bla. När jag sitter och grubblar på det, blir jag knappast glad, och det har jag konstaterat. Nu försöker jag tänka på vad som gör mig glad, vad jag har som faktiskt inte är fy skam. Jag har en underbar liten dotter, jag har en man som älskar mig, jag har jättebra föräldrar, jag har ett fint hem, jag har bra vänner, jag har en ganska ny bil, jag har en sångröst, jag har tjockt hår (som nu tillochmed är ganska långt), jag har lätt för att lära mig saker och jag kan göra en väldigt lång lista av de sakerna också.

Frågan är nog bara hur man ser det. Om jag ställer mig utanför och tittar på mig och mitt liv så kunde jag faktiskt bli avundsjuk. Det är bara det är när jag är mitt uppe i det, är det lätt att ta fasta på vad jag saknar. Egentligen saknar jag ingenting. Egentligen.

Som jag har skrivit tidigare ska Kiruna stad flytta. Den här flytten känns ganska dramatisk och omvälvande för oss Kirunabor. Hur ska det bli? Hur ska det se ut? Var kommer allt hamna? Jag tycker själv att det verkar väldigt spännande att flytta en hel stad. Jag har varit orolig för att det ska bli som i Malmberget där ett stort hål delar samhället i två delar. Det skulle verkligen vara tråkigt om Kiruna blev delat i två delar, där centrum hamnar på ena sidan och resten av staden på den andra.

Planen är att Kiruna ska ligga nordost om Luossavaara, vår slalombacke. Jag har inte riktigt gillat den planen. Mycket av gruvans verksamhet har flyttat till framsidan av Kirunavaara och det ligger mittemot där staden ska ligga. Jag bor ungefär där nu och märker hur mycket gruvdamm som kommer hit. Det är värre där staden ska ligga, dit blåser det verkligen gruvdamm.

LKAB undersöker nu om det finns malmfyndigheter i området kring slalombacken, kring sjöarna bakom och vid Tuolluvaara. Om det finns malmfyndigheter vid slalombacken och staden ska ligga där, måste staden flytta igen då?

Det utreds mycket om nya bostadsområden. På jägarskoleområdet ska det byggas lägenheter, nya tomter planeras på Sandstensberget och det är främst villatomter.

I Tuolluvaara planeras ett nytt bostadsområde vid gamla kapellet. I byarna runt Kiruna händer det också grejer. I Laxforsen och Kallovaara planeras utökning av byggrätten och i Kauppinen utreds om det finns möjlighet till att bygga nya bostäder.

Järnvägen ska dras om och första tecknet på det är ett teknikhus som Banverket börjat bygga norr om sjön Luossajärvi.

Mitt i allt detta är centerpartisten Gunnar Selberg i full färd med att samla ihop namn till en folkomröstning om stadsflytten. Det är konstigt att den kommer först nu, när allting redan har börjat. Jag har dock skrivit på namnlistan eftersom jag inte tycker att staden ska ligga nordost om Luossavaara. Mina förslag var att staden skulle flytta mot Kurravaara eller Tuolluvaara, för då skulle staden inte bli tvådelad. Men när jag ser att LKAB letar efter malm på fler ställen blir det svårt att försvara även de förlsagen. Det känns som att hela Kiruna borde flytta några mil åt något håll på en gång, istället för att småflytta och kanske vara tvungen att flytta igen. Som det ser ut nu, säger jag som alltid är full av visioner, kanske det blir brytning vid Luossavaara och Tuolluvaara igen, och då är det ingen lämplig plats för bostadsområde.

Sprickbildningarna, som jag knappt hört talas om för fem år sedan, har dykt upp och sedan ökat fortare än de tidigare hade beräknat. Ullspiran ligger i farozonen och de som bor där förväntas börja flytta redan nästa höst. Om det ska brytas malm på fler ställen än Kirunavaara, vem vet då var sprickbildningarna kommer härnäst? Blir det i det nya bostadsområdet på Sandstensberget eller där stadens centrum ska ligga, nordost om Luossavaara?

Dessutom slås det på stort vid området där Coop ligger. Ica Kvantum ska komma till Kiruna och ska ligga där. Planen är alltså att flytta centrum ännu längre ifrån stormarknaden och risken för att det ska bli tomt där emellan är stor, eftersom området Ullspiran ligger ungefär där och det är där sprickbildningen nu finns.
Det känns som att det är en massa på gång och jag har inte riktigt koll på läget, trots att jag bor mitt i händelsernas centrum. Jag vill veta vad som händer och när det händer. Jag har märkt att det blir ganska pinsamt om någon, som inte är från Kiruna, frågar mig om stadsflytten och jag inte har den blekaste aning om vad som beslutats eller vad som faktiskt redan sker i Projektet Stadsomvandling. Ryktet har spridit sig runt världen, tro det eller ej, och jag vill ändå ha lite koll på min egen hemstad.

Jag läste i en bok att förändring och utveckling betyder kärlek, stagnation och viljan att vara bekväm betyder rädsla. Nu är jag rädd. Jag har stått i den här knäcksmeten ett tag nu och undrat hur jag ska komma loss. Men frågan är om jag har velat komma loss. Det är ganska bekvämt att veta var jag befinner mig och kommer att befinna mig i framtiden. Det ger en känsla av trygghet. En konstig trygghet. En sådan slags trygghet jag inte tycker om. Jag känner inte att jag åstadkommer det jag vill och kan. Jag vet att jag både kan och vill mer. Men det är bekvämt här i knäcksmeten och de gamla hjulspåren. Om jag skulle komma loss vet jag ju inte vad som väntar. Jag tar en enorm risk om jag byter hjulspår. Det blir nytt, otäckt, främmande. Inte alls det jag känner igen och upplever varje dag, som det är nu. Det är otroligt jobbigt att bryta sig fri och börja ta sig mot sina mål. Ändå har jag gjort det några gånger förut, och allting ordnade sig. Det gör det alltid. Och det vet jag. Men det är jobbigt att bryta upp, packa ner, flytta, se något nytt, lära känna och börja om. Samtidigt tycker jag att det är extremt jobbigt att sitta fast och känna att inom mig går en motor på högvarv som bara vill spinna loss och visa vad den går för. Men jag är bekväm och försöker ignorera den. Det har jag iallafall gjort väldigt länge nu. Det är dags att lägga av med det.

Att bara komma underfund med vad det är jag vill se, upptäcka och känna varje dag har varit min största utmaning. Jag har frågat mig själv i flera års tid vad det är jag vill bli när jag blir stor, och svaret har varit skrivet på min näsa när jag har tittat på mina tår. Varför såg jag aldrig svaret? Jo, jag letade på fel ställe. Nu har jag börjat skrapa på ytan och det känns nytt, otäckt, främmande och samtidigt riktigt upplyftande.

Jag vet att jag blir tvungen att bryta mig loss, och hur skitjobbigt det än är, måste det göras, och det är faktiskt befriande. Om jag bara orkar ta tag i det här nu, när jag vet var jag ska ta vägen, så jag inte stannar kvar här i gamla hjulspår. Det är klart att jag kan byta gardiner och måla om, så att det ser annorlunda ut. Jag kan sola solarium och skaffa nya kläder, så jag ser annorlunda ut. Jag kan skaffa mig ett jobb som duger och ger en inkomst, så att jag kan betala hyran och köpa mat. Då vet jag var jag befinner mig om ett år. Här. I knäcksmeten, fortfarande.

Eller så kan jag göra det jag faktiskt har tänkt att jag ska. Det innebär att jag måste förverkliga mig själv och ge mig själv en utvecklande utmaning, som jag, på fullaste allvar, tror att jag är född att göra. Det är mitt kall. Min framtid. Jag kommer att känna en inneboende frustration så länge jag lever om jag inte gör något åt saken.

Trots allt är jag en väldigt lycklig människa. Jag brukar le för mig själv flera gånger om dagen och känna mig genuint tacksam över att jag är jag. Det var meningen att jag skulle befinna mig just här, just nu, och få denna insikt och känna denna rädsla. Och då blir jag glad, för det är kul när det finns sådan spänning i livet. Och livet börjar inte imorgon, det pågår nu, precis i denna stund. Och det är jag som väljer vilken väg jag ska gå härnäst.

Shit asså! Fan, vad läskigt...