karoos

Snart åker jag, barnen och mamma med flyget söderut. Jag har gjort en packningslista som jag har fått stryka lite grejer på eftersom det finns att låna när vi kommer fram. Det var kanonbra! Jag vill inte släpa med mig en massa grejer. Dessutom tänkte jag handla lite på plats.

Det ska bli kul att åka bort ett tag. Få se lite annat och göra lite annat. Jag börjar få resfeber och är lite nervös över flygresan. Nu är jag även lite nervös över det där askmolnet som ställer till det. Hoppas det håller sig borta.

Den så kallade ryssvärmen kom och tog oss på sängen här för ett par dagar sen. Det är fortfarande snö på backen, även om den snart försvunnit, det är inte ett löv på nåt träd, gräset har inte hunnit bli grönt samtidigt som det är 20 grader varmt i skuggan. För en vecka sen hade jag långkalsonger, nu har jag knappt haft kläder alls. Ha ha!

Jag har gått från att vara en ganska så solskygg person, till att sitta ute och steka på altanen. För några år sedan höll jag mig för det mesta inne när det blev så här tokvarmt som det varit de sista dagarna. När jag väl gick ut, gömde jag mig bakom mörka solglasögon och gärna hatt, keps eller sjal. Jag brände mig alltid när solstrålarna väl lyckades träffa mig. Jag gick helst in i matbutiker och hängde vid kyldiskarna. När vi satt ute, satt jag helst under ett träd när de andra glassade på i solskenet.

I tre dagar har jag suttit på altanen, inte så länge kanske, men säkert flera minuter åt gången, och solat. Jag har inte haft solglasögon eller hatt vissa stunder. Jag har gått så långt att jag till och med suttit i linne! Det känns nu. Det svider lite i skinnet. Kanske, kanske, kanske får jag någon slags brun nyans istället för den vanliga knallröda jag brukar få. Jag har ju ändå jobbat på det här de senaste tre åren.

Tänkte undvika asfalten idag och provade elljusspåret. Det hade tinat rätt mycket, men inte överallt. Så min runda blev hälften så lång, pyntad med rätt stora mängder hundbajs och lerpölar. Nedrans skit. Undrar om det blir straffrunda ikväll då, på asfalt. Men först blir det bandträff! Spännande, spännande!

Om jag fick bestämma, hade jag haft mina barn hemma tills de börjar skolan. Jag hade kunnat vara hemma med dem och utföra mina nära hushållstjänster alldeles själv. Kanske hade jag kunnat ha något litet jobb som gick att utföra hemmifrån, kanske hade min man tjänat så pass bra att jag kunde vara hemma ändå.

Min dotter vill inte gå till dagis. När vi ska lämna henne där skriker hon och klamrar sig fast vid oss. Det känns verkligen inte bra att lämna henne där. Jag vet att hon slutar grina efter en stund, men jag vill inte att hon ska grina alls. Jag vill inte att hon ska känna att jag överger henne. Hon förstår ju inte att vi hämtar henne efter några timmar. Hon har separationsångest varje gång. Hur i helvete kan det vara nyttigt för små barn?

Nu är det så att jag kan vara hemma. Under föräldraledigheten för bejbisen kan jag även ha Mimmi hemma. Men sen då, när föräldraledigheten är slut och även mitt andra lilla barn måste börja på dagis? Hur ska det gå? Jag hoppas att jag kan fortsätta vara hemma då också.

Varför ska jag betala dagisavgift för att någon annan ska ta hand om mitt barn? Jag vill göra det själv. Hon har fått en massa nya kompisar där vi bor nu, så någon brist på umgänge med andra barn blir det inte ändå.

Jag förstår varför vissa måste ha sina barn på dagis. Jag förstår också att vissa barn trivs jättebra på dagis, de längtar dit och är glada när föräldrarna lämnar dem. Men det finns alltid undantag. Visst fyller dagens förskolor även en annan funktion än att vara barnförvaring, med pedagogik bland annat. Men min dotter kunde alla bokstäver i alfabetet när hon var två. Hon kan sjunga de flesta barnsånger helt rent och spelar dessutom gitarr till ibland. Hon kan lägga pussel utan problem och la treårspussel när hon var två. Hon kan räkna och känner igen alla siffror. Och det har vi lärt henne, här hemma.

Jag gick aldrig på dagis när jag var liten, inte min syster heller. Vi var hemma och lekte med grannungarna på gården. Jag tror inte att det hade funkat att lämna mig på dagis, jag hade nog betett mig precis likadant som Mimmi gör nu. Mimmis pappa gick inte heller att lämna på dagis.

Alla barn är inte likadana. Och alla föräldrar är inte heller likadana. Jag är en sån förälder som vill vara hemma med mina barn när de är små. Rätt var det är börjar de skolan, och då är mamma inte lika intressant längre. Den tiden kommer, jag vill inte tvinga fram den redan nu.

Vi skulle repa med nygamla bandet igår, för första gången på åtminstone fyra år. Det började inte så bra, då ingen av oss hade nyckel och vissa medlemmar saknades. Tillslut kom vi iallafall in, med lånad nyckel. Vi provade ett par låtar. Gissa om man var ringrostig! Det gick rätt bra iallafall. Rösten höll. Men jag tycker, motvilligt, att jag låter som en dansbandssångerska. Det måste jag träna bort.

Nästa gång hoppas jag att vi har ett komplett band när vi ska repa. Jag ska ta och skriva ut lite fler texter och öva hemma. Det blir nog bra det här. Roligt som tusan är det iallafall!

Känsliga läsare varnas.

I min närhet finns nu två stycken som rätt nyligen blivit mammor igen. En utav dem har till och med fått tvillingar. Jag har gratulerat via sms, men jag väntar ett tag med att besöka dem för att se på deras bejbisar. Det räcker med att se till sig själv och hur gärna man ville ha besök tätt inpå hemkomsten från BB. Inte så gärna.

Min första dotter föddes med kejsarsnitt och jag fick stanna på BB i en vecka. Jag hade sån hemlängtan att jag grät. När jag tillslut kom hem fortsatte kämpandet med amningen, varannan timme dygnet runt ammade jag först för att sen pumpa. Jag satt nästan konstant med brösten hängandes ute i friheten i ungefär en månad. Helt ärligt var jag inte så munter när folk kom och skulle titta på bejbisen. Jag satt för det mesta i myskläder, med fettigt hår, blek och glåmig efter många vakna nätter. Jag var inte direkt på humör för att sitta och vara trevlig och glad för alla besök. Dessutom var jag lite öm i magen efter snittet.

Min andra dotter föddes den naturliga vägen, så att säga. Då åkte vi hem redan dagen efter förlossningen. Jag hade vissa svårigheter att sitta i bilen två timmar, som det tar att åka från BB, av förklarliga skäl. En bejbis hade ju ganska precis spruckit fram ur mitt moderliv. När jag kom hem parkerade jag mig och bejbisen i fåtöljen i vardagsrummet, där satt jag med brösten hängandes ute i friheten ganska konstant. Jag hade de bekvämaste (läs säckigaste och mjukaste) kläder på mig jag kunde hitta. Ibland satt jag på en påse is för att kyla ner de ömma nedre regionerna. Att kissa var en plåga, det brände som eld och jag kunde inte torka mig med papper utan var tvungen att duscha underlivet efter varje toalettbesök. Att göra nummer två, var bara att glömma. Det var inte direkt lockande att krysta när det kändes som att någon nyligen kastat in en handgranat mellan mina ben.

När man då sitter där, med ömt underliv, har inte kunnat bajsa på flera dagar, brösten är såriga och ömma, man har inte sovit många timmar och det var ett tag sen man duschade, vill man inte riktigt att en massa folk ska komma och titta på bejbisen. Bejbisen sitter ju liksom fast i ens bröst, det går ju inte att gömma sig direkt. Nej, man är inte direkt sugen på att umgås. Dessutom kan man ha rätt svårt att hålla fisarna, efter som ringmuskeln inte riktigt har hämtat sig efter förlossningen.

Jag har även läst andra mammors erfarenheter med eftervärkar, monstruösa avslag, gråtattacker, utmattning och andra vanligt förekommande företeelser.

Därför väntar jag ett tag med att hälsa på de nyblivna mammorna. Det är inte för att jag inte bryr mig om dem eller deras nya familjemedlemmar, det är bara ren hänsyn till mammorna. 

Efter en månad eller två, det är väl ganska olika från kvinna till kvinna, börjar man bli människa igen. Då kanske man utan större problem kan sitta och vara trevlig. Man kanske till och med har hunnit duscha och fräscha till sig. Kanske har man även lyckats gå på toaletten som vanligt folk.

Så jag smsar och kollar om det är okej att jag tittar förbi, om ett tag.

Trots att jag är föräldraledig söker jag jobb. Ibland dyker det upp något som verkar kul och det skadar inte att söka. Förra veckan fick jag till och med komma på intervju.

Jag kollar ganska ofta på Arbetsförmedlingens hemsida efter jobb som ser ut att passa mig. Ibland finns det i Annonsbladet också. För ett tag sen såg jag en lockande annons och ringde genast. "Skriv ett mail om dig själv." sa han och det gjorde jag.

Hur gör man reklam för sig själv i ett mail då? Vad är jag bra på? Vilka utav mina fina kvalitéer kan komma bra till pass för det här jobbet då? Fy tusan vilka svåra frågor att svara på. Men jag knopade ihop ett mail och fick, tro det eller ej, komma på intervju.

Jaha, hur går man reklam för sig själv muntligt då? Speciellt när man kanske är lite nervös och känner sig lite utsatt där man sitter och blir utfrågad av någon som faktiskt ska ta beslutet om du får något jobb eller inte. Jag tror väl att jag gjorde ganska bra ifrån mig under intervjun, men när jag kom hem efteråt kom jag givetvis på fler saker jag skulle ha sagt. Eller att jag kanske skulle svarat annorlunda på någon fråga.

Hur som helst fick jag besked idag att jag tyvärr inte fick jobbet. Det kändes inte så hemskt. När jag först såg annonsen kände jag hur gärna jag ville ha jobbet, men nu gör det inte så mycket att jag inte fick det. Jag var nog inte rätt person, det är kanske meningen att jag ska syssla med något annat.

Men det är bra att få öva på att göra reklam för sig själv. Ibland glömmer jag bort vilka egenskaper jag har. Det är nog nyttigt att utsätta sig själv för sådana situationer då och då. Även om det kanske inte blir något jobb.

Det är aldrig fel att försöka.