karoos

Nu har jag tvättat vagn i ett par dagar och idag har den nog torkat färdigt också så att jag kan monterna ihop den och ta några bilder. Sen ska den ut till försäljning! Nu är barnen stora och får inte åka vagn mer. Om de är riktigt snälla och ber snällt kan de få åka paraplyvagn nästa vår.

Hur som helst ser vagnen ut som ny! Både Viktoria och Matilda gick och sneglade på den igår och ville hemskt, hemskt gärna kladda ner den med något, vadsomhelst, för den ser så himla fin och fräsch ut. Men den har klarat sig. Hoppas jag hinner ta kort på den och ställa undan den innan de har smutsat ner den.

Nu börjar jag få ångest i magen över att jag ska sälja vagnen, spjälsängen, bilbarnstolen och bärselen. Ska jag inte ha någon fler bejbis? Är bejbistiden över för alltid? Nä, nu tänker jag inte mer på det. Sälj, sälj, sälj!!

Viktoria fick träffa en läkare i maj, för vi misstänkte att hon hade astma. Läkaren skrev ut medicin åt henne som hon skulle ta två gånger om dagen hela sommaren i en slags inhalator, Nebunette. Den skulle vi spraya in medicinen i och så skulle hon andas genom masken i andra änden. För att försöka vänja henne vid den fick hon sitta och hålla den, leka med den och försöka bekanta sig med den. Men så fort jag spryade medicin i den skydde hon den som pesten och vägrade ens hålla i den. Att sätta masken över hennes mun var uteslutet, hon sprättade som en korv i het stekpanna, viftade på armar och ben och skrek som en stucken gris.

Alla jag pratade med och läste råd ifrån sa att det bara är att tvinga dem att andas i den hur hemskt det än må verka. Jag provade, höll fast henne och försökte trycka fast masken över hennes näsa och mun, hon blev hysterisk. Det var så hemskt att jag inte försökte mer, vi började istället spraya medicinen rakt i munnen och försökte pricka in en inandning. Då och då under sommaren har jag plockat fram den där Nebunetten och försökt få henne att andas i den, något andetag har gått bra, sen har panik utbrutit igen.


Den ser ju inte så jäkla kul ut alltså

Hur som helst, i torsdags var vi till läkaren igen för att följa upp Viktorias astma. Hon lyssnade på andningen och tyckte det lät bra. Hon frågade hur det gick med medicinen och jag berättade som det var. Hon sa att vi skulle ha tur om Viktoria hade fått i sig någon medicin, eftersom det mesta hamnar i magen om man inte använder Nebunette. "Tänk om barnet får ett riktigt astmaanfall, då måste man ju tvinga dem att andas in medicinen!" förklarade hon för mig när jag sa att jag inte ville tvinga henne.

Okej då, tänkte jag. Vi provar väl igen.

Nu har Viktoria blivit förkyld och då ska hon ha två olika mediciner, fyra gånger om dagen. Så jag plockade fram Nebunetten och provade imorse. Tro det eller ej, det gick hur bra som helst! Ett par protester bara, sen andades hon i masken som att det inte var någonting!  Och det var ingen engångsföreteelse heller, andra gången hon fick medicinen idag gick det ännu bättre. Hon skrattade till och med mellan andningarna!

Det finns mycket man inte vet om att ha barn innan man får barn. Man försökte föreställa sig hur det är att ha barn, men mycket av det stämmer inte alls, så här med facit i hand.
Nu under trotsperioden har jag insett hur många saker ett barn kan börja böla åt, vissa saker kan jag förstå medan andra saker är helt knasiga. Det går helt enkelt att börja böla åt vad som helst. Till exempel kan det bölas åt nya kläder, god mat, att gå ut och leka, få glass istället för tårta, ta på torra kläder, ta på rena kläder, bada med skum, nya sängkläder, att mamma sjunger, att pappa sjunger, med mera, med mera. Ibland blir jag väldigt förundrad. Samtidigt inser jag att det är just protesten som är grejen. Därför funkar det inte att vika sig för sitt bölande barn och försöka vara snäll. Därför är det viktigt att försöka hålla på regler och rutiner och att inte gå med på omöjliga krav från det bölande barnet bara för att få lugn och ro.

Men man ska välja sina strider. Det är inte alltid det är möjligt att hålla benhårt på reglerna, men ju oftare man gör det desto lättare blir det eftersom. Men då måste man även vara överens föräldrar emellan. Det är otroligt frustrerande att vara den "elaka" föräldern som har alla regler och får säga "nej" stup i kvarten, när den andra föräldern, den "snälla" föräldern, släpper på reglerna, alltid har lite godis i bakfickan och tycker inte att det är så noga att klä på sig och äta frukost innan barnteve slås på på morgonen. Ingen nämnd, ingen glömd.

Att uppfostra barn är lika mycket att uppfostra sig själv som förälder. Det är omöjligt att i förhand veta hur man kommer att lösa vissa situationer. Att hantera ett trotsmonster utan att själv bli ett monster är inte det lättaste. Men får man stöd av den andra föräldern är det genast mycket lättare. Det finns så många fallgropar. I vårt hem brukar det gå till så att när mamma säger nej, frågar man pappa istället. Det får man vara medveten om.

För ett tag sen köpte jag en hel massa pysselgrejer att ha hemma när andan faller på. Vilket den gör, då och då. Idag gjorde den det, så jag lastade fram diverse piprensare, filtark, tygbollar, träplattor, plastögon, toarullar och limflaskor. Jag satte Viktoria i sin stol och spände fast henne med spännbandet (som alltid sitter på hennes stol för att förhindra livsfarliga rymningsförsök) och Matilda satte sig mittemot mig. Sen stal Viktoria alla tygbollar och hällde ut dem på golvet. Matilda limmade fast nästan alla träplattor och plastögon på ett helt filtark. Jag satt i min egen lilla värld och gjorde detaljerade rymdmonster. Jag försökte stänga av kaosradarn. Jag försökte bita ihop när tygbollar studsade och rullade iväg över hela köksgolvet och när alla plastögon var slut för att de satt fastlimmade över ett annars rätt intakt brunt filtark. Jag försökte att lugnt och stilla tala om för Viktoria att man inte behöver äta allt som får plats i munnen. Men när Matilda efter fem minuter gav upp och reste sig och gick kom trots allt mammamonstret fram och började städa frenetiskt.

Jag har insett att jag måste börja förbereda pysslet, att det finns färdiga mallar åt Matilda så hon inte tappar sugen direkt. För jag kan inte stänga av kaosradarn och bara låta barnen härja loss. Det går inte. Jag blir galen och då dyker mammamonstret upp till ytan och nästa pysselstund är med ens väldigt långt bort.

Snart är det trots allt dags för påskpyssel. Jag ska ta och plugga på lite och förbereda för påskpysslet så att det blir någorlunda smärtfritt för alla inblandade. Det finns kanske till och med pyssel som lilla Viktoria kan utföra utan att man ska behöva krypa över golvet och jaga tygbollar. Jag tycker att det är jätteroligt att pyssla och vill även att mina barn ska tycka det är roligt. Men det går ju inte om jag ska stressa upp mig varje gång. Matilda brukar komma hem med jättefina saker som hon gjort hos dagmamman, så jag vet att hon kan.

Till veckan blir det jakt efter flirtkulor och fjädrar, för snart ska det pysslas fram påskpynt!

Igår var det strömavbrott hos oss. Ett planerat sådant. När strömmen kom tillbaka brummade kylskåpet jättehögt och tydligen gick det sönder då, för imorse när vi klev upp var det varmt i det och våra kylvaror var mjuka. Vi ringde och sa till och de kom hit med en liten, liten lånekyl som vi ska ha nu till de har beställt ett nytt kylskåp åt oss. Hälften av det vi hade i kylen fick inte plats i den lilla, lilla lånekylen och vi som tänkte handla idag! Det går max i två liter mjölk i den lilla, lilla kylen! Dessutom är handtaget i lagom bejbis-höjd, så man kan ju ana vad som kommer att hända. Hon är redan skitnyfiken på den lilla, lilla lånekylen, som är i alldeles lagom bejbis-höjd.

Nu har vi bestämt oss, vi ska skaffa tv-spel. Jag har ställt mig lite motvillig inför detta, men det är för att jag vet hur roligt jag tycker att det är. En massa dyrbar tid som jag hade läggat på andra, nyttiga saker, kommer jag nu spendera framför tv:n. Eller så gör jag bara så att jag tar den tiden som jag hittills har spenderat framför tv:n med att titta på program, som inte ens är något att se, med att spela tv-spel istället.

Jag har inte spelat tv-spel sen Nintendo 64, tror jag. Det är någon gång i slutet på 80-talet möjligen början på 90-talet. Jag känner att en del har hänt på den fronten. Och jag tyckte det var kul då! Oj oj oj...

Nu är större ungen hos dagmamman. Vi andra ska åka och shoppa lite grejer till barnens rum och fixa färdigt där. Vi har börjat, men det är inte riktigt så mysigt som det kan bli. Det måste upp hyllor, nu funkar övre våningssängen som leksakshylla. Sen ska Mimmi få nytt täcke och nya fina sängkläder. Vi ska fixa ett draperi så hon får en myskoja och kanske blir det nya gardiner också. Vi får se. Prinsessgardinerna som hänger där är ju faktiskt väldigt fina, men det kanske är dags för lite ombyte.

Idag hade jag tänkt städa och sen göra iordning barnens rum. Vi kom över en våningssäng för ett tag sen och jag har tänkt ställa in den för att göra en mysig sänghörna främst åt Matilda, så hon kanske tycker att hennes rum är trevligt att sova i. Det har känts lite ofärdigt där inne och vi har inte haft något bra ställe att ha alla leksaker på. Inte konstigt att har legat på golvet för jämnan.
Men nu var det ju så att det snöade hela dagen och hela natten och hela dagen igen, och dessutom hade Matilda feber och hosta, så vi fick skjuta upp städandet till en annan dag. Jag kan ju inte städa om någon annan är hemma. Viktoria fick, trots protester, spendera en hel del tid i spjälsängen medan vi har fixat och donat i barnens rum. Nu står iallafall våningssängen där, och en ny hylla till leksakerna. Matilda älskade sin nya "koja", som jag hoppats! Den övre våningssängen fungerar som pussel- och bokförråd tills vi får hyllorna på plats. Det är ju det där med betongväggar, inte så bara att sätta upp hyllor.
Ute har det nog slutat snöa nu. Det får räcka för ett tag tycker jag.