karoos

Tänk om jag var olycklig och deprimerad. Tänk om jag var missnöjd med livet, orolig, nedstämd och sorgsen. Tänk om jag gick omkring och mådde dåligt, önskade att jag var någon annan, levde ett annat liv, på en annan plats. Tänk om jag blev förbannad varje gång jag såg mig i spegeln, tyckte jag var en idiot, spottade över min egen fulhet. Tänk om jag gick omkring och muttrade svordomar över livet och världen, klagade över allt och alla, men främst över mig själv. Tänk om det var så jävla illa.
En gång var det det. En gång levde jag precis så. En gång stämde varenda ovanstående ord in på just mig.
Men nu är det inte så.
Nu är det i stort sett tvärtom. Men jag går fortfarande omkring och klagar då och då, men inte med hopplöshet i rösten eller sinnet, utan med en vilja att om möjligt förändra det till det bättre.
En gång i tiden mådde jag så fruktansvärt jävla dåligt över att jag var jag.
Då trodde alla att jag mådde bra.
Nu mår jag bra, så bra som jag någonsin mått, vad jag kan minnas.
Nu tror några att jag mår dåligt.
Tänk om de hade brytt sig om mig och mitt liv när jag verkligen mådde dåligt.
Men grejen är ju att jag klarade mig bra ändå, så egentligen gör det ingenting.