karoos

Det har gått ungefär 20 år sedan jag fick den kommentaren. Jag kommer inte ihåg vem som sa det eller i vilket sammanhang. Men den inte bara fastnade, den kröp in och la sig under skinnet. Den bosatte sig där.
Jag har spenderat mycket av de senaste 20 åren till att bli av med just den kommentaren, plus några andra. Jag har funderat många gånger varför just den skulle fastna inom mig. Jag har hört flera gånger att jag är vacker, men det är inte det jag har tänkt på när jag har legat och funderat på kvällarna innan jag somnat.
Den kommentaren har varit en utlösande faktor de gånger jag känt självhat. Om jag nu var så fet och ful, varför kunde jag inte bara göra något åt det? Varför kunde jag bara inte försvinna? Mitt knep istället var att inte ens försöka se snygg eller smal ut. Det var en variant av att försvinna.
Än idag, tjugo år senare, gör sig den kommentaren påmind de dagar jag känner mig lite vissen. Den känns lite mer avlägsen nu, men ändå påtaglig. Jag kommer på mig själv med att nedvärdera mig själv, utan att ha verklig grund för det, utan just på grund utav att den och liknande kommentarer fastnade i mig. När andra gett mig komplimanger har jag inte kunnat ta dem på allvar, för jag visste ju vad som var sant, jag var fet, ful och såg ut som en knarkare. Om de sa något annat måste de ju ljuga, eller hur?
Att ta sig ur ett sådant mönster är fan inte lätt, hur många som än säger att man är vacker. Att känna sig vacker själv är ett arbete som kräver engagemang varje dag. Varje dag måste jag påminna mig. Det hade inte spelat någon roll om jag hade blivit en size 0, jag hade ändå känt mig fet. Och ful. Mitt mål är nära, och mitt mål är att jag ska känna mig vacker i storlek 42.
Jag tänker inte låta en kommentar från någon 12-årig unge få förstöra resten av mitt liv.