karoos

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att gå och le fånigt hela tiden. Jag vet inte vad jag ler åt direkt, men jag har inget att vara sur eller ledsen över, så ett leende har bosatt sig i mitt ansikte. När jag tänker efter känner jag mig fruktansvärt nöjd med min tillvaro, på många sätt. Allt känns bara finfint. Det känns ungefär som att jag är småfull hela tiden, det där lilla ruset som kommer innan man blir för högljudd, svamlig och börjar förlora kontrollen. Jag har tänkt på stressiga saker, men inte blivit stressad. Jag har tänkt på frustrerande saker, men inte blivit frustrerad. Jag har tänkt på roliga saker och fått ett ännu större leende i ansiktet. I min mage har det bott ett antal fjärilar som då och då fladdrat mer, ibland mindre. Nu verkar det som att fjärilarna har flyttat ut. Jag har försökt bli nervös, men det går inte. Allt är bara kanon, och jag är nöjd med det.
Om jag försöker se objektivt på det hela finns det saker jag hade kunnat störa mig på, eller som hade kunnat göra mig lite ledsen då och då, men det känns inte så tokigt iallafall. Jag har accepterat läget, och det är inget dumt läge. Det är ett riktigt trevligt läge och jag tänker fortsätta gå och småle och någon gång då och då kanske jag storler.