karoos

Det var sommaren 2010 som jag trodde jag fick en hjärtinfarkt. Vi var i torpet i Slagnäs och målade. Maken och stora ungen skulle åka och boka en stuga på campingen som vi skulle sova i. Jag och lilla ungen, då 6 månader gammal, var kvar och hon tittade på när jag målade. Plötsligt tappade jag orken i armarna och hjärtat började slå så hårt och fort att jag kunde se bröstkorgen hoppa. Det började trycka över bröstet, upp i halsen och jag fick svårt att andas. Jag la mig ner på en trasmatta vi hade lagt ut på gräset och så ringde jag 1177. Tankarna som for i mitt huvud var "Jaha, ska jag dö nu? Nu när jag är tillbaka där min pappa spenderade somrarna som liten, är cirkeln sluten?" Jag trodde att det var en hjärtinfarkt. Det var svårt att prata med sjuksköterskan som svarade i telefonen. Hon skickade en ambulans. Maken och stora ungen hann före. Jag åkte in och de tog EKG, men det visade ingenting. Jag hade inte fått en hjärtinfarkt. De skrev ut betablockerare för hjärtklappningen, men jag fick aldrig veta vad det var som hände.

 

Hjärtklappningen kom tillbaka några gånger, men det dröjde innan det blev lika kraftigt som då. Givetvis hände det igen när jag var ensam. Jag var i stallet och packade höpåsar. Plötsligt försvann armarna och hjärtat började slå hårt och fort. Jag gick och lutade mig över boxdörren och ringde maken. "Nu - händer - det - igen... Säg - nåt - lugnande..." flämtade jag fram. Han blev orolig och sa att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag hade ju tagit bilen, så han kunde inte komma och hämta mig. Jag ringde 1177 och de ville skicka en ambulans, men under tiden jag pratade med dem slutade hjärtklappningen och det var inte längre akut. Ingen ambulans den här gången, men de sa att jag skulle åka in till hälsocentralen så fort som möjligt och göra EKG. Vilket jag gjorde, dagen efter. EKG var normalt, ingen hjärtinfarkt. Läkaren sa att jag bara var "lite känslig" och skrev ut betablockerare. Jag fick aldrig veta vad det var som hände.

 

Jag har provat ta de där betablockerarna, men det börjar bara dåna i mitt huvud. Så jag har låtit bli. De har legat i medicinskåpet sen dess. 

 

Google var min tröst. Jag googlade symtomen och fick fram att jag antagligen haft panikattacker. Det fanns en bok som hette Ingen panik: fri från panik och ångestattacker med kognitiv beteendeterapi och den lånade jag från skolans bibliotek. I den fanns 13 symtom uppradade. Jag kände igen 11 från mina egna attacker. Så enkelt var det. Panikattack. 

 

Det bästa sättet att undvika en panikattack är att känna igen den och identifiera den för vad den är, då går den över. Det värsta är att inte veta vad det är som händer, rädslan att jag tror att jag ska dö, att jag har en hjärtinfarkt, håller på bli galen eller något annat läskigt. Nu har det gått ungefär ett halvår sen min senaste attack. Då kände jag att den var på gång, jag visste vad det var, satte mig ner och lugnade mig själv med vetskapen om att jag inte skulle dö. Enkelt. Jovisst. KUNDE INGEN HA SAGT DET TILL MIG TIDIGARE?

 

Det senaste året har jag börjat få ont i stället. Det börjar i ländryggen och bäckenet, sprider sig antingen ner i benen eller upp i ryggen, mellan skulderbladen, ut i armarna. Ibland värker armbågarna. Ibland händerna. Ibland får jag ryggskott. Ibland hälsporre. Ibland tennisarmbåge. Ibland nackspärr. Ibland benhinneinflammation. Men det är inte på riktigt, för det kommer utan att jag överanstränger mig eller gör något annorlunda. Dessutom går det över utan att jag gör något annorlunda. Det flyttar runt. Ibland är det borta. Ibland kommer det lite grann. Ibland lite mer. Det kombinerat med att jag är ofantligt trött, ibland, så jag nästan somnar sittandes. Ibland är jag ganska pigg och orkar hur mycket som helst, springa, träna, rida, leka med barnen, städa, sjunga och dansa. Ibland vill jag inte kliva ur sängen. Då blir jag arg. På allt och alla. På att det inte syns. På att jag inte kan visa någon hur det känns. Jag har stått i källaren och försökt knyta på mig springskorna men inte nått ner till fötterna för att kroppen är så stel, och skrikit alla svordomar jag kommit på, av ilska och frustration över att jag inte vet vad det är för fel. Ibland orkar jag inte lyfta garageporten, ibland orkar jag göra push-ups. Jag vet aldrig när. Jag kan inte planera för att jag inte kommer att orka. Inte heller för att jag kommer att orka.

 

I höstas gav jag mod till mig och bytte hälsocentral och bokade besök. Jag fick komma till både kurator och sjukgymnast ganska omgående. De ordnade så jag skulle få träffa läkare. Han ordnade så jag fick lämna blodprov och de kollade allt möjligt, reumatism, sköldkörtelfunktion, brister etc. När svaren kom visade det sig att jag hade D-vitaminbrist. Så jag fick D-vitamindroppar på recept och har tagit 15 droppar om dagen i några månader nu. Jag hoppades att det skulle hjälpa. Men jag kan inte påstå att det känns så mycket bättre. Ibland gör det så ont i ryggen att jag mår illa. Och det strålar fortfarande ut i armar och ben, ibland i händerna, ibland upp i nacken.

 

Jag går fortfarande hos kuratorn och sjukgymnasten. Det känns rätt bra att få gå och prata med någon. Men jag är inte överansträngd och jag är inte deprimerad. Läkaren ska ringa mig i mars, tror jag, när jag har lämnat blodprov nästa gång.

 

Förra veckan var jag hos en annan läkare för allergiutredning för att jag varit täppt i näsan i 3 veckor utan att vara förkyld. Det har inte hjälpt med allergimedicin, inte med näskanna och knappt med nässpray. Jag får väl besked om ett par veckor vad jag är allergisk mot.

 

Igår lyssnade jag på Morgonpasset i P3 om hypokondriker. Knepet var att man inte ska känna efter. Jag ska prova det. Jag ska sluta känna efter.