karoos

Det är inte så bara, det där hästlivet. På ett år har jag gått från ingen häst, till egen häst, egen häst plus foderhäst, ingen egen häst men foderhäst och till hösten är även foderhästtiden över. Iallafall när det kommer till mig och Maddis. 

Jag har vant mig att ha häst, att åka till stallet varje dag, mocka, fylla hö och sopa stallgång. Ridit har jag också gjort en del. Inte jättemycket. Jag önskar jag hade tid varje dag, men mycket kommer emellan, barn och skola. Och maken ibland. Men jag är där i stallet varenda dag, ibland kortare, ibland längre. Och jag älskar det så mycket. 

 

Tänk om jag hade kunnat säga till mig själv 11 år, att ta det bara lugnt, en vacker dag kommer du ha en egen häst som du får rykta så mycket du vill och bli kompis med och uppleva en massa roligt med. En egen box att mocka. En egen foderstat att följa och egna sadlar och träns, täcken, gjordar, paddar och lindor, grimmor, grimskaft och allt däremellan att smörja, tvätta, vika och pyssla med. Allt det där kommer att komma. En vacker dag.

 

Och nu är jag nästan där. Jag har ingen egen häst, men nära på. Och en egen kommer det nog bli ändå, jag är närmare nu än jag nånsin varit. Det som känts så långt borta, som en omöjlighet, är ingen omöjlighet längre. 

 

Det kostar tid och det kostar pengar att ha en häst. Men vilken hobby gör inte det? Och det är värt det. En bra dag med en häst kan man leva på länge, men oftast behövs det inte för nästa dag kan bli precis lika bra som den förra. Och går det inte bra ena dan, går det säkert bättre nästa. 

 

Och ja, det är roligt att mocka också. Och att sopa stallgång. Och bygga hage, klafsa i lera och djupsnö, bära höbalar och vattenhinkar, bli blöt om tårna och kall om låren. Det hör till, och det är härligt.