karoos

Det är otroligt läskigt att köpa hus. Det är så mycket man måste veta eller ta reda på. Man har hela ansvaret vilande på sina axlar och skiter det sig sitter man jäkligt risigt till. Nu är jag ganska lugn, eftersom huset vi köper inte kostar flera miljoner. Men ändå är det skitläskigt. Vad gör man om det visar sig att huset är trasigt någonstans? Vad gör man om det inte funkar som det ska? Och vi flyttar inte direkt nästgårds, utan nästan hundra mil bort!

Hittills har det bara känts roligt och spännande, nu börjar jag bli rädd. Vi har aldrig gjort något sådant här förut. På ett sätt är jag så stolt över oss som verkligen gör det! Vi bryter oss fri från det invanda, välkända, uppkörda gamla hjulspåret och kastar oss handlöst tvärs över landet till något nytt, okänt och främmande. Vi har en bekant som tog sitt pick och pack och flyttade till andra sidan jorden. Där ligger man ju i lä, så egentligen har vi inte så mycket att nervösa oss över.

Men ändå... Ett hus. Det kostar en massa pengar och vi ska bo i det. Vi ska lita på att det är helt och rent. Vi ska ge oss in i djungeln av försäkringar, elbolag, kabeltvleverantörer, telefonileverantörer och fan och hans moster. Hittills har jag ju känt att man alltid gör en dålig affär, oavsett vilken affär man gör. Nu känns det lite allvarligare, det handlar om lite för mycket pengar.

Trots allt detta vet jag att jag inte kan strunta i den här flytten och låtsas om att allt är fint och att jag klarar att bo kvar här. I det långa loppet är det läskigare att bo kvar, för jag kommer aldrig få ett jobb som jag trivs med här, jag kommer inte kunna utbilda mig, jag kommer inte att göra något roligt förutom att spela med bandet, jag kommer inte ha ett givande liv, jag kommer inte att hälsa på min syster särskilt ofta och så vidare. Jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte flyttade nu när tillfälle gavs. Hur läskigt det än må vara.