Någons mamma
Ibland känns det som att någon ska komma och syna bluffen. Bluffen att jag håller på att leka mamma, pappa och barn. Men så slår det mig att jag faktiskt är någons mamma. Jag är en gift tvåbarnsmor, strax över trettio. Igår var jag ju en strulputte som var på fest titt som tätt, bodde i kollektiv, levde rövare och tänkte knappt på morgondagen.
Det är märkligt. Jag tittar på mina barn och tänker att det är märkligt. De säger mamma till mig. Jag blir överväldigad. Jag tänker på mina egna föräldrar och att de varit i samma situation som jag. När de var i trettioårsåldern, gifte sig och fick två barn. Nu är jag där. Men jag känner ibland som att jag leker mamma, pappa och barn. Gjorde de det?
Jag blir lite full i skratt när jag tänker på det. Det är roligt och spännande att vara mamma på riktigt. Det är ett äventyr och en utmaning varje dag. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så här. Det går inte att förbereda sig för det heller. Och den andra ungen är inte som den första. Det går inte att göra på samma sätt, det är bara att lära sig nya knep, igen. Det är en bergochdalbana av känslor, man kan skratta ena stunden och vara förbannad som få i nästa.
Nej, jag leker inte mamma, pappa och barn. Det är på riktigt. Jag har en familj. Och det är fantastiskt!
