Och så blev hon sjuk
Min lilla unge hostar och har ont i halsen. Men hon orkar busa ändå, har ingen feber och är inte så hängig. Hon har varit sjuk så ofta sen hon började på dagis, det är nästan så jag börjar undra om det är värt det.
Idag har hon fått vara hemma och äta glass, dricka te och kramas med mamma hela dagen. Hon har även bråkat med mamma, varit tokgnällig och klängig. Hon har suttit på toaletten flera gånger, för att hon har velat det och sagt till, men ingenting har hänt när hon suttit där, förutom att hon rivit toalettpapper i väldigt små bitar.
Jag har varit trött och försökt vila, men haft hängande över mig att jag skulle lämna in historiearbetet igår, vilket jag inte gjorde för att ögonen gick i kors halv tio, så jag var så illa tvungen att ta varje ledig stund till att knåpa ihop något idag. Varje ledig stund innebär att lilla ungen sover, vilket hon bara gjort en gång idag på dan.
Duscha får jag tydligen göra nästa vecka, om jag inte orkar göra det nu, när historiearbetet är inlämnat och klart, men ögonen börjar gå i kors och det är riskabelt att vara vinglig i duschen.
Diskat har jag ändå hunnit göra idag, och trots att jag tycker att vi inte har stökat så mycket i köket står där en disk nästan lika stor som den jag avklarade imorse. Hur är det möjligt?
Byxorna jag har på mig är lite kladdiga av tårta och dregel, de har stora knän och är rejält pösiga. Om jag åker i duschen måste de åka i tvätten.
Och snart är det påsklov. Då blir ingenting gjort.
Imorgon blir en ny utmaning, då ska det räknas och skrivas nya historieuppgifter och kanske en och annan naturkunskapuppgift.
Jag har vissa tendenser till att bli en jävla surkärring, för så fort jag hör ungdomar utanför fönstret efter klockan åtta på kvällen blir jag förbannad och har lust att gå ut på bron och skrika: "FÖRSVINN HÄRIFRÅN! NI HAR INGENTING HÄR ATT GÖRA!" För det har de inte. De bor inte här. De har kastat smällare under bilarna här i höstas. I förrgår var de fulla utanför mitt sovrumsfönster. Gå hem, ungdomar. Gå och lägg er. Det ska jag göra, snart. Kanske duscha först?
Idag har hon fått vara hemma och äta glass, dricka te och kramas med mamma hela dagen. Hon har även bråkat med mamma, varit tokgnällig och klängig. Hon har suttit på toaletten flera gånger, för att hon har velat det och sagt till, men ingenting har hänt när hon suttit där, förutom att hon rivit toalettpapper i väldigt små bitar.
Jag har varit trött och försökt vila, men haft hängande över mig att jag skulle lämna in historiearbetet igår, vilket jag inte gjorde för att ögonen gick i kors halv tio, så jag var så illa tvungen att ta varje ledig stund till att knåpa ihop något idag. Varje ledig stund innebär att lilla ungen sover, vilket hon bara gjort en gång idag på dan.
Duscha får jag tydligen göra nästa vecka, om jag inte orkar göra det nu, när historiearbetet är inlämnat och klart, men ögonen börjar gå i kors och det är riskabelt att vara vinglig i duschen.
Diskat har jag ändå hunnit göra idag, och trots att jag tycker att vi inte har stökat så mycket i köket står där en disk nästan lika stor som den jag avklarade imorse. Hur är det möjligt?
Byxorna jag har på mig är lite kladdiga av tårta och dregel, de har stora knän och är rejält pösiga. Om jag åker i duschen måste de åka i tvätten.
Och snart är det påsklov. Då blir ingenting gjort.
Imorgon blir en ny utmaning, då ska det räknas och skrivas nya historieuppgifter och kanske en och annan naturkunskapuppgift.
Jag har vissa tendenser till att bli en jävla surkärring, för så fort jag hör ungdomar utanför fönstret efter klockan åtta på kvällen blir jag förbannad och har lust att gå ut på bron och skrika: "FÖRSVINN HÄRIFRÅN! NI HAR INGENTING HÄR ATT GÖRA!" För det har de inte. De bor inte här. De har kastat smällare under bilarna här i höstas. I förrgår var de fulla utanför mitt sovrumsfönster. Gå hem, ungdomar. Gå och lägg er. Det ska jag göra, snart. Kanske duscha först?
Kommentarer
Trackback
