karoos

Efter att ha läst ett otal texter i både artikelform och på hemsidor, om de tillstånd som främst drabbar kvinnor och innebär både smärta och annat obehag, har jag kommit till vissa insikter. Det finns flera tillstånd som i många hänseenden påminner mycket om varandra, då de har mycket gemensamt, och dessa är fibromyalgi, endometrios, kroniskt trötthetsyndrom och hypotyreos. De har många gemensamma symtom, diagnos kan inte ställas utifrån blodprov, det finns liten kunskap om dessa inom sjukvården och de drabbar främst kvinnor. Jag har gjort vissa ovetenskapliga insikter när jag läst artiklar och bloggar, läst och hört kvinnors egna berättelser och sett till mina egna erfarenheter att det är svårt att bli tagen på allvar av sjukvården. Vi påstås lida av depression eller vitaminbrist, vi är trötta för att vi har barn, vi känner efter för mycket eller så inbillar vi oss bara. Om blodproverna säger att vi är friska så är vi det, punkt, oavsett om vi fortfarande mår dåligt. 

Jag har insett att sjukvården inte kommer att hjälpa mig, och det tar emot att säga det eftersom jag alltid har haft stort förtroende för sjukvården och stor respekt för den utbildning de inom sjukvården har genomgått. Och jag har alltid trott att jag kan lita på vården i allmänhet och på läkare i synnerhet. Men nu känns det inte så längre. Det ska inte ta 10 till 15 år att få en diagnos för sina besvär. Det är inte rimligt. Det är heller inte rimligt att personer som uppsöker vård ska bli misstrodda och dumförklarade. Det ska inte kännas förnedrande att söka vård. Men det är så det ser ut. 

Jag kan bara se till mig själv och hur jag har blivit bemött. Och hur jag har mått när jag åkt hem från ett besök. Upp som en sol och ner som en pannkaka, på ett sätt. För först har jag känt mig så glad att jag äntligen har fått en läkartid. Jag har förberett mig väl inför besöket, skrivit dagbok om hur jag mår och antecknat så jag inte ska glömma att ta upp något när jag väl är där. Sen när jag suttit där, framför läkaren och försökt börja berätta hur jag mår så har jag bara blivit avbruten. De är inte ett dugg intresserade av hur jag mår eller hur länge jag har mått så. Fem minuter har jag fått, inte mer, och ett recept på någon medicin. Så när jag har åkt hem har jag mått ännu sämre, jag fick inte sagt hälften av vad jag ville och vad jag tyckte var relevant. Dessutom har det varit en ny läkare varje gång. 

Jag har varken ork, lust eller tid att sitta och gå igenom detta fler gånger. Jag tänker försöka fixa det här på egen hand, med lite hjälp från mina vänner. 

Därför hade jag tänkt göra en totalsågning av sjukvården vid nästa läkarbesök den 9:e maj. Jag har inte tänkt be om hjälp som jag uppenbarligen inte kommer att få, istället vill jag uttrycka en samlad frustration. Jag har ingen plan på att sitta där och känna mig hjälplös och utsatt. Och det är väl en lyx jag kan unna mig då jag antagligen mår mycket bättre än mängder av andra kvinnor som lider och blir misstrodda gång på gång. Det är inte för inte fibromyalgi även kallas "kärringsjuka".

Det har gått över en vecka nu, då jag haft ondare än vanligt. Jag vet inte vad det är som gör ont, eller varför. Det håller sig i ländryggen, höften och benen för det mesta. Förra veckan var det även armarna och händerna. Jag vill inte klaga. Jag vill bara inte ha ont. Jag önskar jag visste vad det var, så jag kunde göra något åt det. Om jag inte hade Svante är frågan om jag ens klivit upp på morgnarna. Nu måste jag, för hästarna måste få mat och de måste gå ut i hagen. Det måste mockas och fyllas höpåsar. Det är anledningen till att jag orkar resten av dagen, men orken tar för det mesta slut strax efter lunch. Vid tvåtiden går ögonen i kors och jag tycker att allt är fruktansvärt jobbigt, vilket leder till att jag är lättirriterad och kanske inte den roligaste personen att vara med. Stackars min familj! Så när barnen är, ja, barn, och leker och pysslar ser det ofta ut så här: