karoos

Fick brev från Pampers förra veckan, där det stod lite om mitt barn som snart är fyra månader, om vilka blöjor man kan använda, lite om mat och andra saker. Och så stod det även att man inte behöver tänka på alla måsten, utan fokusera sig på sitt lilla barn.
Jag har läst det där tidigare, i magasin och broschyrer. Första tiden ska man fokusera på sin lilla bejbis och inte bry sig om alla måsten så man blir stressad.
Men alla måsten då, väntar de till man fokuserat klart på sin lilla bejbis?
Är det en godtagbar ursäkt att man faktiskt precis blivit mamma?
När jag till exempel struntar i att betala räkningarna, för att jag håller på att fokusera på min bejbis och mitt liv som, i det här fallet, tvåbarnsmamma, och inkassokraven börjar trilla in. Kan jag då säga till dem som vill ha betalt att jag inte behöver tänka på alla måsten?
Jag bråkade med försäkringskassan det första jag gjorde när jag kom hem från BB. Det skulle jag ju ha kunnat strunta i. Jag skulle ha fokuserat på min lilla bejbis, och förlädrapenningen hade väl kunnat vänta några månader.

Det är faktiskt inte realistiskt att strunta i alla måsten. Då skulle de ju knappast vara måsten. Resten av världen tycker väl inte att det är särskilt märkvärdigt att man precis har fött barn. Utom de som vill sälja baby-grejer förstås.
"Passa på att vila när din baby vilar" brukar det också stå överallt. Fet chans, säger jag. Det är ju då man tar tag i alla måsten, som man faktiskt måste ta tag i. Pappershögar, tvätthögar, diskhögar, inköp till hushållet, matlagning, städning i viss mån, myndighetsprat, prat med BVC, prat med dagis till andra barnet och många andra saker som man faktiskt inte kan låta vara. Duscha, är också en grej som man tar tag i när bejbis vilar.
Det är väl klart att pappan i den här familjen gör en hel del, men jag kan inte lägga över allt på honom bara för att jag ska fokusera på vår lilla bejbis och passa på att vila när vår bejbis vilar.

Kanske är det en pr-kupp av företag som utför hushållsnära tjänster. Fokusera du på din baby, så sköter vi resten.

Jag är fullt medveten om att det måste vara jobbigt att ha med mig att göra nuförtiden. En mening som sägs vid fel tillfälle kan få mig förbannad, ledsen och förtvivlad. Samma mening vid något annat tillfälle behöver inte röra mig i ryggen. Det kallas hormoner.

Ändå fortsätter jag att vara jobbig. Trots att jag vet att jag ibland överreagerar så kan jag inte hindra mig. Man vet aldrig. Jag vet aldrig. Min man vet absolut aldrig.

I mitten på min graviditet ville han vara snäll och låna mig en kofta, då jag hade lite svårt att hitta kläder som passade när magen börjat växa. Han plockade fram koftan ur sin garderob med orden: "Den är ganska stor, så den passar säkert!" Helt fel ord just då. Om jag inte radan kände mig som en strandad val, gigantisk, otymplig, tjock och klumpig, så gjorde jag det definitivt då. En stor kofta passar nog nu, när jag är så stor. När inga andra kläder passar, för att de är för små och jag är för stor. Han ville vara snäll och jag blev ledsen. Inte hysterisk, men ändå.

Ett annat exempel är historien om chokladpuddingen. Vi var och handlade på Coop och jag kände mig sugen på chokladpudding. Och ni som har varit gravida, eller har någon i sin närhet som varit gravid, vet att ett sådant sug inte är av vanligt slag. Det är inget man kan vifta bort eller ta itu med någon annan dag. Det ska helst tillfredsställas nu. Hur som helst var jag ju inte sugen på vilken chokladpudding som helst, utan den som jag lyckats hitta en gång på Konsum, som ska göras på spisen och kokas upp. Inte den som bara ska vispas med kall mjölk. Givetvis fanns inte den sorten jag ville ha. Min man föreslog att vi skulle köpa den andra varianten. Jag utbrast: "Men den är ju inte lika god! Det är ju inte alls samma sak! Jag vill ha den som ska kokas!"

Förvirrad sökte jag igenom hyllorna utan att hitta någon kokbar chokladpudding. Min man började lessna, vi skulle ju handla annat också, och försökte föreslå igen att vi skulle ta den andra chokladpuddingen. "Nej!" morrade jag argt mellan ihopbitna käkar "Då får det fan vara! Den smakar ju bara luft. Varför i helvete finns inte den andra? Ska inte det här vara en välsorterad butik?" I ett tillstånd som mer började likna panik fortsatte jag att söka igenom hyllorna efter chokladpuddingen. Min man utmanade ödet en sista gång: "Du kanske minns fel, det kanske inte finns någon kokbar chokladpudding..?"

Det blev ingen chokladpudding den dagen.

Det är en omställning att bli gravid och att vara det. Men det kan inte vara lätt att leva ihop med en som är gravid heller. Förra graviditeten var min man ganska oförberedd på mina humörsvängningar och diverse konstiga beteenden. Denna gång har han lärt sig och vet hur han ska hantera situationen. Det vill säga: det är ingen idé att ta något personligt. Nu låter han mig explodera färdigt, avvaktande. Sen ser han på mig kärleksfullt och klappar mig på magen. Då skäms jag lite, för trots att jag vet om de svallande hormonerna kan jag inte hålla tillbaka mina känslor. Och ärligt talat känns det ganska skönt sen, efter ett riktigt utbrott.

Det sliter och drar i min livmoder och det känns nästan som att jag fastnat i en sit-up. Då och då sparkar det till där inne. Jag känner att någon rör sig, ibland mer, ibland mindre. Det är väldigt påtagligt att det är ett barn där inne. Ett barn som ska ut, om ungefär två månader.

Förra gången det bodde någon i min mage var jag ny på området. När jag tänkte på att barnet skulle komma ut var jag inte direkt pigg på något utav alternativen. Den naturliga vägen är trots allt naturlig, men samtidigt skrämmande. Det är så mycket fokus på vilka smärtlindringar som står till buds att jag inte tänkte på annat än hur ont det skulle komma att göra. Jag försökte sätta mig in i förloppet genom att prata med andra som fött barn, se förlossningar på teve, läsa om förlossningar i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men det var för mig så svårt att förstå hur en människa kunde genomlida detta frivilligt flera gånger, vilket det flesta flerbarnsmammor har. Hur kan man påstå att det gör så fruktansvärt ont, men samtidigt beskriva det som en underbar upplevelse?

Det andra alternativet är inte heller någon tevlig historia. Att göra kejsarsnitt är långt ifrån bekvämt och hela grejen är ju inte särskilt naturlig. Det blir en lätt chockartad upplevelse för både föräldrar och barn. Nu slumpade det sig så att det var den vägen mitt första barn tog sig ut. Hon låg nämligen i säte och ville inte vända sig trots vändningsförsök.

Med facit i hand känner jag att jag nu vill, om det möjligt, föda som det var tänkt. Alltså genom förlossningskanalen. Jag tror att fördelarna är fler än att föda med kejsarsnitt. Men jag kan inte påstå att jag inte är rädd och jag är rädd att det var just det att jag var rädd förra gången som gjorde att det just slumpade sig så att jag fick genomgå kejsarsnitt. Därför försöker jag arbeta med min rädsla genom att prata med andra som har fött barn, se förlossningar på teve, läsa om dem i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men jag tycker fortfarande att fokus ligger på hur fantastiskt ont det gör.

Dock minns jag slutet på min förra graviditet, hurdan hemsk halsbränna jag hade, hur ont det gjorde i revbenen, hur groteskt svullna mina ben var, hur svårt jag hade att sova och så vidare. Att bli kvitt allt det lidandet var jag beredd att gå igenom i stort sett vad som helst. Lägg då till värkarna och plötsligt kommer själva förlossningen att kännas som något överkomligt att genomlida. Tänk vad skönt efteråt!

Men jag har inte kommit så långt ännu. Mina graviditetsbesvär har precis börjat bli riktigt besvärliga, så förlossningen skrämmer mig fortfarande. Det bästa är kanske att låta bli att tänka på det tills det börjar bli dags?

Det har snöat nu. Igår natt och igår kväll. Det kändes inte så hemskt. Jag är nog beredd på vinterns ankomst. Det har varit en bra sommar.
Långkalsongerna har åkt fram ur byrån, tjocksockarna ligger inte långt borta.
Matilda är lycklig över snön. Hon vill åka kälke och säkert prova sina nya skidor.

Jag försöker fundera ut någon motionsform att ägna mig åt den sista delen av graviditeten, men har väldigt svårt att hitta en när kissblåsan har ont om plats och lungorna känns små som mandariner.
Promenader funkar, till och från dagis, om jag slipper dra barnvagn och istället kan gå med stavar. Det tar ca 10-15 minuter att gå till dagis, en lagom sträcka, hinner inte bli så väldans kissnödig och får bara ett par sammandragningar i den brantaste uppförsbacken. Längre promenader blir ett problem då jag vet att jag blir kissnödig förr eller senare, och då menar jag riktigt kissnödig.
Cykling funkar jättebra, det gör inte ont någonstans och flyter på väldigt bra. Men då har jag återigen problemet med kissnödigheten. Jag vill verkligen slippa kissa ute i "det fria". Att sätta sig på huk kan dessutom vara ett risktagande. Om det inte finns något stabilt att hålla i på nära avstånd, kan jag bli sittande där.
Simning är ju väldans härligt! Finns det ett bättre element för en strandad val än vatten? Men där är problemet ekonomiskt, det kostar 60 kronor för mig att gå och simma. Just nu känns det som mycket pengar. Någon gång går det väl bra, men det blir ingen rutin direkt.
Yoga har jag också funderat på, men det blir ett något större ekonomiskt problem. Jag har helt enkelt inte de pengarna.
Sen är mina idéer slut. Och jag har 89 dagara kvar av min graviditet. Kanske hinner jag komma på något innan det är över.

Idag var hela familjen i svampskogen. Det var galet mycket svamp! Vi plockade så mycket som jag kunde tänkas orka rensa. Sen grillade vi korv och Husse provade fiska lite. Matilda åt kråkbär.
Sen var vi förbi mormor och åt nygräddad sockerkaka.
Nu är vi ganska mosiga alla tre. Svampen är i stekpannan och ska bli stuvning på varma mackor. Mums!