karoos

Ibland känns det som att någon ska komma och syna bluffen. Bluffen att jag håller på att leka mamma, pappa och barn. Men så slår det mig att jag faktiskt är någons mamma. Jag är en gift tvåbarnsmor, strax över trettio. Igår var jag ju en strulputte som var på fest titt som tätt, bodde i kollektiv, levde rövare och tänkte knappt på morgondagen.

Det är märkligt. Jag tittar på mina barn och tänker att det är märkligt. De säger mamma till mig. Jag blir överväldigad. Jag tänker på mina egna föräldrar och att de varit i samma situation som jag. När de var i trettioårsåldern, gifte sig och fick två barn. Nu är jag där. Men jag känner ibland som att jag leker mamma, pappa och barn. Gjorde de det?

Jag blir lite full i skratt när jag tänker på det. Det är roligt och spännande att vara mamma på riktigt. Det är ett äventyr och en utmaning varje dag. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så här. Det går inte att förbereda sig för det heller. Och den andra ungen är inte som den första. Det går inte att göra på samma sätt, det är bara att lära sig nya knep, igen. Det är en bergochdalbana av känslor, man kan skratta ena stunden och vara förbannad som få i nästa.

Nej, jag leker inte mamma, pappa och barn. Det är på riktigt. Jag har en familj. Och det är fantastiskt!

Mimmi är nu tre och ett halvt år. Hon är i trotsåldern och det märks ofta. Dagligen får man ta diskussioner med henne om påklädning, städning, film eller inte, spela spel eller inte, hur hon leker med sin lillasyster och framförallt maten.

Ibland är vi lite stressade på morgonen för att vi kanske har sovit lite för länge. Och ibland börjar det redan där, när vi stiger upp. Hon vill inte. Hon vill inte klä på sig. Hon vill inte sätta sig vid matbordet. Och hon vill absolut inte äta frukost. Jag blir arg, hon sätter sig ännu mer på tvären. Andra dagar kan det flyta på utan några som helst protester.

Samma är det när hon kommer hem från dagmamman och det är dags för mellanmål. Hon ska ha smörgås, säger hon. Så jag plockar fram allt, gör en smörgås, plockar in allt, gör iordning något att dricka och ställer fram på bordet. Då kan hon sätta sig på tvären. "Jag vill inte ha smörgås!!!" skriker hon och vägrar sätta sig.

Middagen kan även den vara lika tuff. Och man blir så frustrerad när man har ställt sig och gjort iordning något som hon vägrar äta. Ska man slänga det? Ställa tillbaka det i kylen och vänta till hon vill äta? Ska man tvinga henne att sitta kvar vid bordet till hon har ätit? Vi har provat allt, men jag kan inte påstå att något har funkat.

När det är dags att lyxa till det och köpa något gott till helgen, har jag ibland försökt hitta lite nyttigare alternativ för att inte bara köpa godis och glass. Jag vill verkligen skära ner på godiset och glassen. Men när man har bråttom och ska handla, blir det oftast att man tar det enklaste alternativet och då blir det godis. Och det gör lite ont i mammasjälen då.

Jag har sett att det finns nya produkter från Semper som heter småfolk. Det är bland annat nyttigt, ekologiskt snacks i färgglada förpackningar. Jag har sneglat på dem ibland när jag har varit och handlat, och undrat om det kan vara något för Mimmi. Enkelt att ställa fram och plocka bort. Man kan ha med i fickan när man är ute. Man slipper stå och göra iordning något för att kanske bara få plocka bort det igen. Kanske tycker hon att förpackningarna är roliga och ser ut som godispåsar.

Hur som helst har jag anmält mig som testpilot till dessa produkter. Där skulle vi, ifall vi blir utvalda, få prova småfolk och då kommer jag att skriva om dem här i bloggen. Det skulle vara väldigt spännande att få prova, för jag vet att Mimmi kan vara väldigt kinkig. Och nu är hon dessutom i perioden: "Jag tycker inte om!" eller "Jag kan inte äta sånt!"

Men det kan vara värt ett försök och kanske spara några gråa hår.

Ibland får man till det. Det handlar inte om att det inte finns en massa ögonblick värda att fånga på film, det handlar om att man nästan aldrig är redo med kameran. Men ibland får man till det, och det kan bli väldigt bra. Det svåra är dock att försöka ställa sig obejktiv till sitt eget barn. Jag tycker ju självklart att hon är fantastiskt gullig och rolig i det här klippet, men jag gissar att andra kan tycka det också.
Se själva: Matildas hårdrock.

Den här veckan gick jättefort! Jag vet inte varför. Det kändes som att det var måndag nyss och nu är det fredag, igen. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om vilken dag i veckan det är, för jag måste upp på morgonen oavsett om det är tisdag eller lördag. Bejbis har sett till att jag har stigit upp varje dag före sex, utom idag, då jag fick sovmorgon till tio över sex. Jag fattar inte varför hon vaknar så tidigt! Det är kolsvart i sovrummet den tiden. Men hon studsar upp och ställer sig och flämtar ovanför mitt ansikte. Om jag inte reagerar börjar hon prata, högt. Då är det bara att stiga upp, lite trött och kanske lite grinig. Men bejbis har för det mesta världens bästa morgonhumör och busar, kvittrar och skrattar så man själv blir glad efter en liten stund. Idag vaknade hon nog av hunger, för hon var inte riktigt lika glad som hon brukar. Men med lite välling i magen gick det snabbt över och hon blev sitt glada och busiga jag igen. Nu ligger hon och sover middag. Själv ska man nog ta en kopp kaffe och planera dagen.

Igår fyllde Husse år. Men det blev ingen tårta, ingen present, inget kort... På ett vis skäms jag lite för att jag inte uppvaktade honom på hans dag, men jag vet att vi inte brukar hålla oss till vissa dagar då vi visar att vi bryr oss. Ibland ger vi varandra presenter på en helt vanlig dag. Han brukar i och för sig göra det oftast, han köper blommor då och då. För mig räcker det att laga god mat till middag så blir han jätteglad. Och god mat till middag blir det ganska ofta.

Trots allt tror jag att vi måste skaffa oss en ny tradition, under födelsedagarna. Presenter är inte så noga, men det skulle vara kul att göra något speciellt.

Att komma ihåg barnens födelsedagar är livsviktigt. De får man bara inte strunta i. Barnens födelsedagar är magiska och ska vara det. Ungefär som julafton. Men det händer något när man passerar 20, det slutar vara livsviktigt att fira födelsedagar.

Samtidigt som jag inte vill ge present bara för presentgivandets skull, vill jag ju ändå att han ska få något. Jag tror han ska få åka och fiska idag, om han vill. Det vet jag att han tycker om.

Vi var i stugan med mormor och morfar i helgen. Viktoria fick premiäråka bärstolen, vilket hon tyckte om.
 


Min plan var att plocka blåbär, även om de sjöng på sista versen vid det här laget. Jag kämpade ändå och fick ihop litegrann.



Matilda hjälpte till.



Även om det inte finns så mycket att göra för en bejbis i stugan, kan man ha roligt ändå, det tyckte iallafall Viktoria!



Det var så mycket man inte fick göra, som bejbis. Men hon provade ändå att krypa fram till vedspisen, äta torra björklöv, stoppa svamprens i munnen och klättra nedför trappsteg.


Husse fiskade och fick gädda. Den rökte vi. Det ska bli smörgåspålägg!



Jag är lite missnöjd över mängden blåbär, men positivt överraskad av att det fanns rätt gott om svamp. Nästa gång vi åker dit är det dock lingon som gäller!



De är på gång, men inte riktigt helröda ännu!

Vi har varit i stugan hela helgen. Plockat blåbär och svamp, fiskat, pysslat och haft trevligt. Nu är vi hemma igen. Mycket friskluft gör en trött. Det känns. Nu ska jag parkera mig i fåtöljen, ska bara kolla att bejbis har somnat.

Egentligen skulle Mimmi ha börjat dagis igen imorgon, men vi fick byta till dagmamma och jag hoppas att det kommer att funka bättre. Idag ska vi dit och hälsa på och imorgon börjar inskolningen. Det som är så bra är att hennes bästa kompis går där, det som inte är lika bra är att han är ledig från och med imorgon och resten av veckan. Håller tummarna att hon ska börja trivas där ändå!

Inom en snar framtid kommer jag och lilla Vickan få roa oss på egen hand några timmar i veckan. Jag tror det blir att gå ut och utforska den där världen utanför vårt kvarter. Det har inte blivit så många promenader med barnvagnen under sommaren, när Husse har jobbat och Mimmi har varit hemma. Trots Husses hemmatillverkade stå-bräda till vagnen.

Vi upptäckte iallfall att det var dags att byta insats i vagnen, nu är lill-Vickan för stor för liggdelen. Dessutom vill hon sitta och då trillar hon ur liggdelen. Bara att byta.

Mimmi tror fortfarande att hon ska gå till tandläkaren. Undra vad hon säger när vi kommer till dagmamman?

Ibland är de där barnen för trötta för sitt eget bästa. Gnäll, skrik och tårar. De ramlar och slår sig, mer tårar. De blir arga, speciellt på mig för att jag försöker få dem att somna. Pip och gnäll.

Först provade jag att söva dem i samma rum. Bejbis i spjälsängen, jag och Mimmi i stora sängen. Det blev bara bus. Jag provade gå ut. Det blev mera bus, som slutade i gnäll, skrik och tårar. Jag skickade Mimmi till sitt eget rum, då blev det plötsligt storböl från två rum samtidigt. Då fick jag springa emellan, klappa på huvuden, säga "hysch" och "sov gott", stoppa i tuttar i munnar.

Nu börjar det bli tyst. Det är tyst i Mimmis rum. Från bejbis hörs ett och annat litet pip. Hon ska helst sova upp och ner, tycker hon, med huvudet i fotändan, på täcket. Har jag lagt henne åt rätt håll tar det inte länge förrän hon vridit sig till sin favoritposition. På mage. Tutten åker ut några gånger innan sömnen tar vid.

Lugnt och tyst. Egentid. Mamma-tid. Kanske mamma och pappa-tid? Eller ska jag sitta kvar här vid datorn, han pluggar ändå.

Snart åker jag, barnen och mamma med flyget söderut. Jag har gjort en packningslista som jag har fått stryka lite grejer på eftersom det finns att låna när vi kommer fram. Det var kanonbra! Jag vill inte släpa med mig en massa grejer. Dessutom tänkte jag handla lite på plats.

Det ska bli kul att åka bort ett tag. Få se lite annat och göra lite annat. Jag börjar få resfeber och är lite nervös över flygresan. Nu är jag även lite nervös över det där askmolnet som ställer till det. Hoppas det håller sig borta.

Om jag fick bestämma, hade jag haft mina barn hemma tills de börjar skolan. Jag hade kunnat vara hemma med dem och utföra mina nära hushållstjänster alldeles själv. Kanske hade jag kunnat ha något litet jobb som gick att utföra hemmifrån, kanske hade min man tjänat så pass bra att jag kunde vara hemma ändå.

Min dotter vill inte gå till dagis. När vi ska lämna henne där skriker hon och klamrar sig fast vid oss. Det känns verkligen inte bra att lämna henne där. Jag vet att hon slutar grina efter en stund, men jag vill inte att hon ska grina alls. Jag vill inte att hon ska känna att jag överger henne. Hon förstår ju inte att vi hämtar henne efter några timmar. Hon har separationsångest varje gång. Hur i helvete kan det vara nyttigt för små barn?

Nu är det så att jag kan vara hemma. Under föräldraledigheten för bejbisen kan jag även ha Mimmi hemma. Men sen då, när föräldraledigheten är slut och även mitt andra lilla barn måste börja på dagis? Hur ska det gå? Jag hoppas att jag kan fortsätta vara hemma då också.

Varför ska jag betala dagisavgift för att någon annan ska ta hand om mitt barn? Jag vill göra det själv. Hon har fått en massa nya kompisar där vi bor nu, så någon brist på umgänge med andra barn blir det inte ändå.

Jag förstår varför vissa måste ha sina barn på dagis. Jag förstår också att vissa barn trivs jättebra på dagis, de längtar dit och är glada när föräldrarna lämnar dem. Men det finns alltid undantag. Visst fyller dagens förskolor även en annan funktion än att vara barnförvaring, med pedagogik bland annat. Men min dotter kunde alla bokstäver i alfabetet när hon var två. Hon kan sjunga de flesta barnsånger helt rent och spelar dessutom gitarr till ibland. Hon kan lägga pussel utan problem och la treårspussel när hon var två. Hon kan räkna och känner igen alla siffror. Och det har vi lärt henne, här hemma.

Jag gick aldrig på dagis när jag var liten, inte min syster heller. Vi var hemma och lekte med grannungarna på gården. Jag tror inte att det hade funkat att lämna mig på dagis, jag hade nog betett mig precis likadant som Mimmi gör nu. Mimmis pappa gick inte heller att lämna på dagis.

Alla barn är inte likadana. Och alla föräldrar är inte heller likadana. Jag är en sån förälder som vill vara hemma med mina barn när de är små. Rätt var det är börjar de skolan, och då är mamma inte lika intressant längre. Den tiden kommer, jag vill inte tvinga fram den redan nu.

Känsliga läsare varnas.

I min närhet finns nu två stycken som rätt nyligen blivit mammor igen. En utav dem har till och med fått tvillingar. Jag har gratulerat via sms, men jag väntar ett tag med att besöka dem för att se på deras bejbisar. Det räcker med att se till sig själv och hur gärna man ville ha besök tätt inpå hemkomsten från BB. Inte så gärna.

Min första dotter föddes med kejsarsnitt och jag fick stanna på BB i en vecka. Jag hade sån hemlängtan att jag grät. När jag tillslut kom hem fortsatte kämpandet med amningen, varannan timme dygnet runt ammade jag först för att sen pumpa. Jag satt nästan konstant med brösten hängandes ute i friheten i ungefär en månad. Helt ärligt var jag inte så munter när folk kom och skulle titta på bejbisen. Jag satt för det mesta i myskläder, med fettigt hår, blek och glåmig efter många vakna nätter. Jag var inte direkt på humör för att sitta och vara trevlig och glad för alla besök. Dessutom var jag lite öm i magen efter snittet.

Min andra dotter föddes den naturliga vägen, så att säga. Då åkte vi hem redan dagen efter förlossningen. Jag hade vissa svårigheter att sitta i bilen två timmar, som det tar att åka från BB, av förklarliga skäl. En bejbis hade ju ganska precis spruckit fram ur mitt moderliv. När jag kom hem parkerade jag mig och bejbisen i fåtöljen i vardagsrummet, där satt jag med brösten hängandes ute i friheten ganska konstant. Jag hade de bekvämaste (läs säckigaste och mjukaste) kläder på mig jag kunde hitta. Ibland satt jag på en påse is för att kyla ner de ömma nedre regionerna. Att kissa var en plåga, det brände som eld och jag kunde inte torka mig med papper utan var tvungen att duscha underlivet efter varje toalettbesök. Att göra nummer två, var bara att glömma. Det var inte direkt lockande att krysta när det kändes som att någon nyligen kastat in en handgranat mellan mina ben.

När man då sitter där, med ömt underliv, har inte kunnat bajsa på flera dagar, brösten är såriga och ömma, man har inte sovit många timmar och det var ett tag sen man duschade, vill man inte riktigt att en massa folk ska komma och titta på bejbisen. Bejbisen sitter ju liksom fast i ens bröst, det går ju inte att gömma sig direkt. Nej, man är inte direkt sugen på att umgås. Dessutom kan man ha rätt svårt att hålla fisarna, efter som ringmuskeln inte riktigt har hämtat sig efter förlossningen.

Jag har även läst andra mammors erfarenheter med eftervärkar, monstruösa avslag, gråtattacker, utmattning och andra vanligt förekommande företeelser.

Därför väntar jag ett tag med att hälsa på de nyblivna mammorna. Det är inte för att jag inte bryr mig om dem eller deras nya familjemedlemmar, det är bara ren hänsyn till mammorna. 

Efter en månad eller två, det är väl ganska olika från kvinna till kvinna, börjar man bli människa igen. Då kanske man utan större problem kan sitta och vara trevlig. Man kanske till och med har hunnit duscha och fräscha till sig. Kanske har man även lyckats gå på toaletten som vanligt folk.

Så jag smsar och kollar om det är okej att jag tittar förbi, om ett tag.

Jag har två snoriga barn, ett som inte kan snyta sig och ett som vägrar. Det är så tråkigt när bejbis vaknar flera gånger om natten för att hon är täppt i näsan, för det är inte så mycket man kan göra för att hjälpa henne. Hon får näsdroppar och om det är riktigt illa tar vi fram snorsugen, men den är inte så populär.
Det större barnet, som vägrar fräsa, får man springa efter och våldtorka då och då.
Nåja, tur att det bara är snor och inte något annat otrevligt. De är pigga och glada ändå. Det går nog över snart.

Husse jobbar järnet och därför beställde jag lite kläder åt oss idag. Jag hade faktiskt rätt bra rabatt, så jag behöver inte skämmas så mycket. Vi köper nästan aldrig kläder åt oss själva. Matilda har fått ärva massor, så hon behöver egentligen inte så mycket nytt, men en sommarjacka får hon ändå. Jag insåg dessutom till min ganska stora besvikelse att den där ansamlingen på min mage, som blivit kvar sen förlossningen, kommer bli rätt svettig att bli av med, så jag köpte mig ett par byxor. Annars hade jag kanske fått gå i ankeborgskostym de varma sommardagarna. Men, jag klippte till med ett par springskor också, så magen ligger pyrt till.

Vi promenerade till affären och handlade. Allt jävla bajs på gångstigarna höll på att förstöra min dag. Jag fick tjata och tjata på Matilda att se upp var hon satte fötterna. Hon ville ju bara hoppa i vattenpölarna! Överallt var det bajs, bajs, bajs, bajs, bajs. Fy helvete vad äckligt det är. Jag blir så arg att jag nästan kräks.

Matilda var iallafall både snäll och jätteduktig, hon klarade av att gå ganska långt och inne på affären skötte hon sig nästan helt perfekt. En gång smet hon, kilade iväg bakom hyllorna och skrek "TITTUT!". Det blev inte ens kaos vid godishyllorna.

På vägen hem gick vi förbi stallet där det var tävlingar idag. Men vi kom givetvis i pausen. Vi tittade lite på hästarna innan vi gick hem.
Väl hemma fick jag tvätta hjulen på barnvagnen. Diskmedel och hetvatten. Nu är den redo för nästa promenad. Hoppas de sopar ute snart!

Och förresten så är hästbajs inte ens en tiondel så äcklig som hundbajs. Så det så.

Andra bajsinlägg.

Tillslut har den hamnat där, på kylskåpet, belöningstavlan, eller vad man nu ska kalla den. Jag har förklarat för Matilda att när hon är duktig får hon en guldstjärna, och när hon har samlat tio stjärnor gör vi något kul. Då blir det leklandet eller badis. Hon har samlat ihop tre stjärnor redan. Idag kan det bli en till när vi ska gå och handla. Hon måste gå hela vägen till affären och vara duktig när vi är därinne. Hon är så busig och när hon härjar för mycket och jag säger till henne, slänger hon sig på ner, skriker och dunkar huvudet i golvet. Igår frågade hon om hon kunde få en glass, när jag sa att glassen var slut slängde hon sig ner, skrek och dunkade huvudet i golvet. Pust! Hon är en riktig treåring nu, alltså. Förresten så gjorde hon samma procedur när hon bad om en stjärna fastän hon inte riktigt gjort rätt för den. "JAG VILL HA EN STJÄÄÄÄÄRNA!!!"

Vår morgonrutin är inte någon trevlig historia den heller när hon vägrar äta frukost. Så nu slipper hon, så vi slipper bråka. Hon är ju mitt hjärtegryn! Men jisses vad hon kan göra mig frustrerad. Det är väl så det är, livet som småbarnsförälder.

Idag fyller lilla Mimmi 3 år, så det vankas barnkalas idag. Jag hade framförhållning och gjorde grunden till tårtan redan i lördags, plus en kladdkaka, för att vi åkte till stugan igår och var borta hela dagen. Idag har jag gjort en kladdkaka till och garnerat tårtan. Vi har hjälpts åt att städa här och blåsa ballonger. Nu vilar lilla Mimmi i väntan på alla gäster. Hon har fått riktigt födelsedagsväder med strålande solsken.

För en gångs skull, kanske på grund av min framförhållning, har jag hunnit duscha och byta om innan alla gästerna dyker upp. Bra att veta, till nästa kalas.