karoos

Känsliga läsare varnas.

I min närhet finns nu två stycken som rätt nyligen blivit mammor igen. En utav dem har till och med fått tvillingar. Jag har gratulerat via sms, men jag väntar ett tag med att besöka dem för att se på deras bejbisar. Det räcker med att se till sig själv och hur gärna man ville ha besök tätt inpå hemkomsten från BB. Inte så gärna.

Min första dotter föddes med kejsarsnitt och jag fick stanna på BB i en vecka. Jag hade sån hemlängtan att jag grät. När jag tillslut kom hem fortsatte kämpandet med amningen, varannan timme dygnet runt ammade jag först för att sen pumpa. Jag satt nästan konstant med brösten hängandes ute i friheten i ungefär en månad. Helt ärligt var jag inte så munter när folk kom och skulle titta på bejbisen. Jag satt för det mesta i myskläder, med fettigt hår, blek och glåmig efter många vakna nätter. Jag var inte direkt på humör för att sitta och vara trevlig och glad för alla besök. Dessutom var jag lite öm i magen efter snittet.

Min andra dotter föddes den naturliga vägen, så att säga. Då åkte vi hem redan dagen efter förlossningen. Jag hade vissa svårigheter att sitta i bilen två timmar, som det tar att åka från BB, av förklarliga skäl. En bejbis hade ju ganska precis spruckit fram ur mitt moderliv. När jag kom hem parkerade jag mig och bejbisen i fåtöljen i vardagsrummet, där satt jag med brösten hängandes ute i friheten ganska konstant. Jag hade de bekvämaste (läs säckigaste och mjukaste) kläder på mig jag kunde hitta. Ibland satt jag på en påse is för att kyla ner de ömma nedre regionerna. Att kissa var en plåga, det brände som eld och jag kunde inte torka mig med papper utan var tvungen att duscha underlivet efter varje toalettbesök. Att göra nummer två, var bara att glömma. Det var inte direkt lockande att krysta när det kändes som att någon nyligen kastat in en handgranat mellan mina ben.

När man då sitter där, med ömt underliv, har inte kunnat bajsa på flera dagar, brösten är såriga och ömma, man har inte sovit många timmar och det var ett tag sen man duschade, vill man inte riktigt att en massa folk ska komma och titta på bejbisen. Bejbisen sitter ju liksom fast i ens bröst, det går ju inte att gömma sig direkt. Nej, man är inte direkt sugen på att umgås. Dessutom kan man ha rätt svårt att hålla fisarna, efter som ringmuskeln inte riktigt har hämtat sig efter förlossningen.

Jag har även läst andra mammors erfarenheter med eftervärkar, monstruösa avslag, gråtattacker, utmattning och andra vanligt förekommande företeelser.

Därför väntar jag ett tag med att hälsa på de nyblivna mammorna. Det är inte för att jag inte bryr mig om dem eller deras nya familjemedlemmar, det är bara ren hänsyn till mammorna. 

Efter en månad eller två, det är väl ganska olika från kvinna till kvinna, börjar man bli människa igen. Då kanske man utan större problem kan sitta och vara trevlig. Man kanske till och med har hunnit duscha och fräscha till sig. Kanske har man även lyckats gå på toaletten som vanligt folk.

Så jag smsar och kollar om det är okej att jag tittar förbi, om ett tag.