För trött
Ibland är de där barnen för trötta för sitt eget bästa. Gnäll, skrik och tårar. De ramlar och slår sig, mer tårar. De blir arga, speciellt på mig för att jag försöker få dem att somna. Pip och gnäll.
Först provade jag att söva dem i samma rum. Bejbis i spjälsängen, jag och Mimmi i stora sängen. Det blev bara bus. Jag provade gå ut. Det blev mera bus, som slutade i gnäll, skrik och tårar. Jag skickade Mimmi till sitt eget rum, då blev det plötsligt storböl från två rum samtidigt. Då fick jag springa emellan, klappa på huvuden, säga "hysch" och "sov gott", stoppa i tuttar i munnar.
Nu börjar det bli tyst. Det är tyst i Mimmis rum. Från bejbis hörs ett och annat litet pip. Hon ska helst sova upp och ner, tycker hon, med huvudet i fotändan, på täcket. Har jag lagt henne åt rätt håll tar det inte länge förrän hon vridit sig till sin favoritposition. På mage. Tutten åker ut några gånger innan sömnen tar vid.
Lugnt och tyst. Egentid. Mamma-tid. Kanske mamma och pappa-tid? Eller ska jag sitta kvar här vid datorn, han pluggar ändå.
