Allmänt ont
Det har gått över en vecka nu, då jag haft ondare än vanligt. Jag vet inte vad det är som gör ont, eller varför. Det håller sig i ländryggen, höften och benen för det mesta. Förra veckan var det även armarna och händerna. Jag vill inte klaga. Jag vill bara inte ha ont. Jag önskar jag visste vad det var, så jag kunde göra något åt det. Om jag inte hade Svante är frågan om jag ens klivit upp på morgnarna. Nu måste jag, för hästarna måste få mat och de måste gå ut i hagen. Det måste mockas och fyllas höpåsar. Det är anledningen till att jag orkar resten av dagen, men orken tar för det mesta slut strax efter lunch. Vid tvåtiden går ögonen i kors och jag tycker att allt är fruktansvärt jobbigt, vilket leder till att jag är lättirriterad och kanske inte den roligaste personen att vara med. Stackars min familj! Så när barnen är, ja, barn, och leker och pysslar ser det ofta ut så här:
Och detta gör mig nästan gråtfärdig. Ja, ibland gråter jag tillochmed.
Påsken har gått till att äta värktabletter. Och jag har varit med Svante, sprungit, lekt, longerat, promenerat och hoppat över bommar. När jag är med Svante är allt mitt fokus på honom, då känner jag inte efter. Men efteråt rostar jag ihop och varenda rörelse tar emot.
Den 9:e maj har jag läkartid, igen. Då har det gått ungefär 8 månader sen jag sökte hjälp för det här första gången. Under den här tiden har jag pratat med fem olika läkare, varav jag träffat två fysiskt. Jag har träffat både sjukgymnast och kurator. De har jag slutat gå till, för det ger mig ingenting förutom en tid att passa vilket inte passar jämt. Jag fick massage av sjukgymnasten en gång, vilket gjorde att jag knappt kunde röra mig dagen efter.
Ja, jag vet inte. Det går väl kanske över av sig självt.
Kommentarer
Trackback
