karoos

 

Jag fyller år mitt i sommaren. När jag var barn innebar det att jag fyllde år mitt i sommarlovet, när inga barn var hemma. Vi var inte heller hemma, vi var i stugan, och det var oftast där vi firade min födelsedag. Mamma brukade göra nån enkel tårta, med sockerkaksbotten bakad i vedspis. Jag brukade hjälpa till att vispa grädden, för den var så rolig den där handdrivna vevvispen, även om om jag fick mjölksyra i armen några gånger innan grädden var tjock nog. På mitt kalas kom mamma, pappa och storasyster. Ibland kom mormor och morfar och hälsade på i stugan. Ibland kom mina kusiner, faster och fasters man. Om vi någon gång mot förmodan var hemma i stan kom väl ett par grannungar och bästisen från klassen. Annars var där inte så mycket ungar alls. Och presenter fick jag av släkten. Jag kan inte komma ihåg att barnen hade med sig presenter åt mig, förrän vi nådde den åldern att vi kunde gå på affärn och köpa något kul själva till våra kompisar i födelsedagspresent. Och dessutom så firade vi födelsedagen samma dag som den ägde rum.

 

När lilla ungen fyllde år förra gången bjöd vi hela hennes förskoleklass. Kalaset ägde rum kommande helg, så att alla skulle ha möjlighet att komma. Till fikat gjorde jag två olika tårtor, det bjöds även på olika sorters kakor och bullar. Till fiskedammen hade vi köpt en liten present som alla barnen skulle få istället för en godispåse. Det kom ungefär nio ungar. När stora ungen fyllde år hyrde vi lokal och hade lekar, stor tårta, kakor och bullar och ballonger i mängder. Det var väl ungefär ett tiotal ungar på det kalaset också. 

 

Vi hade tänkt ha lokal till lilla ungens kalas nu också. Men jag börjar tvivla. Är det så här det ska vara? Ska födelsedagskalasen vara så här? Det är säkert jättekul för barnen, det tvivlar jag inte på. Men den stress jag känner inför detta är inte särskilt kul. 

 

Det har blivit norm att kalasen ska hållas i lokal, gärna med teman så det blir lite av en maskeradfest, det ska finnas underhållning, fika och gärna mellanmål för att inte överdosera sockret. Alla har med sig presenter, om det så är en sista-minuten-present från kiosken på hörnet. Det har spårat ur! Jag är orolig att vi sensationsmatar ihjäl våra barn! Allt ska vara storslaget, fartfyllt, färgglatt och fantastiskt. Och det gäller snart inte bara födelsedagarna, varje dag ska vara fantastisk och minnesvärd. Det ska hända något precis hela tiden. Detta reflekteras även i barnprogrammen på tv, de blir mer och mer fartfyllda, högljudda, färgglada och fantastiska. Och värst är det på reklamkanalerna, när programmen avbryts med ett ännu mer fartfylld, högjlutt, färgglatt och fantastiskt reklamavbrott.

När jag hämtar barnen från skolan (vilket är ganska sällan, eftersom maken brukar sköta den biten) frågar de alltid "Vad ska vi göra idag, mamma? Vad händer idag?" som att jag har något skitskojigt planerat för eftermiddagen, när jag egentligen bara vill äta middag och ta det lugnt. Risken är att vi förvandlar våra barn till sensationsjunkies, som om de inte får sin kick blir stressade och deprimerade. Och om man nu som förälder inte vill hänga med på det här tåget får man framstå som den tråkiga föräldern, som inte bryr sig om sina barn så där härligt mycket som man ska göra när barnen är små. För de är ju bara små en liten kort stund i livet.

 

Självklart vill jag att barnen ska få ha roliga och minnesvärda födelsedagskalas, men vill kan väl tona ner det lite grann? Jag minns mina födelsedagar med värme i hjärtat. Jag minns även att jag varje år såg fram emot och längtade till min födelsedag trots att jag aldrig fick ett maskeradparty med tre olika tårtor och sjutton inbjudna ungar med tillhörande sista-minuten-presenter. Jag tror nog att mina ungar också hade kunnat uppskatta det. Men då måste vi bryta trenden nu, och vara de där tråkiga, hemska och orättvisa föräldrarna.

 

 

Efter att ha läst ett otal texter i både artikelform och på hemsidor, om de tillstånd som främst drabbar kvinnor och innebär både smärta och annat obehag, har jag kommit till vissa insikter. Det finns flera tillstånd som i många hänseenden påminner mycket om varandra, då de har mycket gemensamt, och dessa är fibromyalgi, endometrios, kroniskt trötthetsyndrom och hypotyreos. De har många gemensamma symtom, diagnos kan inte ställas utifrån blodprov, det finns liten kunskap om dessa inom sjukvården och de drabbar främst kvinnor. Jag har gjort vissa ovetenskapliga insikter när jag läst artiklar och bloggar, läst och hört kvinnors egna berättelser och sett till mina egna erfarenheter att det är svårt att bli tagen på allvar av sjukvården. Vi påstås lida av depression eller vitaminbrist, vi är trötta för att vi har barn, vi känner efter för mycket eller så inbillar vi oss bara. Om blodproverna säger att vi är friska så är vi det, punkt, oavsett om vi fortfarande mår dåligt. 

Jag har insett att sjukvården inte kommer att hjälpa mig, och det tar emot att säga det eftersom jag alltid har haft stort förtroende för sjukvården och stor respekt för den utbildning de inom sjukvården har genomgått. Och jag har alltid trott att jag kan lita på vården i allmänhet och på läkare i synnerhet. Men nu känns det inte så längre. Det ska inte ta 10 till 15 år att få en diagnos för sina besvär. Det är inte rimligt. Det är heller inte rimligt att personer som uppsöker vård ska bli misstrodda och dumförklarade. Det ska inte kännas förnedrande att söka vård. Men det är så det ser ut. 

Jag kan bara se till mig själv och hur jag har blivit bemött. Och hur jag har mått när jag åkt hem från ett besök. Upp som en sol och ner som en pannkaka, på ett sätt. För först har jag känt mig så glad att jag äntligen har fått en läkartid. Jag har förberett mig väl inför besöket, skrivit dagbok om hur jag mår och antecknat så jag inte ska glömma att ta upp något när jag väl är där. Sen när jag suttit där, framför läkaren och försökt börja berätta hur jag mår så har jag bara blivit avbruten. De är inte ett dugg intresserade av hur jag mår eller hur länge jag har mått så. Fem minuter har jag fått, inte mer, och ett recept på någon medicin. Så när jag har åkt hem har jag mått ännu sämre, jag fick inte sagt hälften av vad jag ville och vad jag tyckte var relevant. Dessutom har det varit en ny läkare varje gång. 

Jag har varken ork, lust eller tid att sitta och gå igenom detta fler gånger. Jag tänker försöka fixa det här på egen hand, med lite hjälp från mina vänner. 

Därför hade jag tänkt göra en totalsågning av sjukvården vid nästa läkarbesök den 9:e maj. Jag har inte tänkt be om hjälp som jag uppenbarligen inte kommer att få, istället vill jag uttrycka en samlad frustration. Jag har ingen plan på att sitta där och känna mig hjälplös och utsatt. Och det är väl en lyx jag kan unna mig då jag antagligen mår mycket bättre än mängder av andra kvinnor som lider och blir misstrodda gång på gång. Det är inte för inte fibromyalgi även kallas "kärringsjuka".

Det har gått över en vecka nu, då jag haft ondare än vanligt. Jag vet inte vad det är som gör ont, eller varför. Det håller sig i ländryggen, höften och benen för det mesta. Förra veckan var det även armarna och händerna. Jag vill inte klaga. Jag vill bara inte ha ont. Jag önskar jag visste vad det var, så jag kunde göra något åt det. Om jag inte hade Svante är frågan om jag ens klivit upp på morgnarna. Nu måste jag, för hästarna måste få mat och de måste gå ut i hagen. Det måste mockas och fyllas höpåsar. Det är anledningen till att jag orkar resten av dagen, men orken tar för det mesta slut strax efter lunch. Vid tvåtiden går ögonen i kors och jag tycker att allt är fruktansvärt jobbigt, vilket leder till att jag är lättirriterad och kanske inte den roligaste personen att vara med. Stackars min familj! Så när barnen är, ja, barn, och leker och pysslar ser det ofta ut så här:

Det var sommaren 2010 som jag trodde jag fick en hjärtinfarkt. Vi var i torpet i Slagnäs och målade. Maken och stora ungen skulle åka och boka en stuga på campingen som vi skulle sova i. Jag och lilla ungen, då 6 månader gammal, var kvar och hon tittade på när jag målade. Plötsligt tappade jag orken i armarna och hjärtat började slå så hårt och fort att jag kunde se bröstkorgen hoppa. Det började trycka över bröstet, upp i halsen och jag fick svårt att andas. Jag la mig ner på en trasmatta vi hade lagt ut på gräset och så ringde jag 1177. Tankarna som for i mitt huvud var "Jaha, ska jag dö nu? Nu när jag är tillbaka där min pappa spenderade somrarna som liten, är cirkeln sluten?" Jag trodde att det var en hjärtinfarkt. Det var svårt att prata med sjuksköterskan som svarade i telefonen. Hon skickade en ambulans. Maken och stora ungen hann före. Jag åkte in och de tog EKG, men det visade ingenting. Jag hade inte fått en hjärtinfarkt. De skrev ut betablockerare för hjärtklappningen, men jag fick aldrig veta vad det var som hände.

 

Hjärtklappningen kom tillbaka några gånger, men det dröjde innan det blev lika kraftigt som då. Givetvis hände det igen när jag var ensam. Jag var i stallet och packade höpåsar. Plötsligt försvann armarna och hjärtat började slå hårt och fort. Jag gick och lutade mig över boxdörren och ringde maken. "Nu - händer - det - igen... Säg - nåt - lugnande..." flämtade jag fram. Han blev orolig och sa att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag hade ju tagit bilen, så han kunde inte komma och hämta mig. Jag ringde 1177 och de ville skicka en ambulans, men under tiden jag pratade med dem slutade hjärtklappningen och det var inte längre akut. Ingen ambulans den här gången, men de sa att jag skulle åka in till hälsocentralen så fort som möjligt och göra EKG. Vilket jag gjorde, dagen efter. EKG var normalt, ingen hjärtinfarkt. Läkaren sa att jag bara var "lite känslig" och skrev ut betablockerare. Jag fick aldrig veta vad det var som hände.

 

Jag har provat ta de där betablockerarna, men det börjar bara dåna i mitt huvud. Så jag har låtit bli. De har legat i medicinskåpet sen dess. 

 

Google var min tröst. Jag googlade symtomen och fick fram att jag antagligen haft panikattacker. Det fanns en bok som hette Ingen panik: fri från panik och ångestattacker med kognitiv beteendeterapi och den lånade jag från skolans bibliotek. I den fanns 13 symtom uppradade. Jag kände igen 11 från mina egna attacker. Så enkelt var det. Panikattack. 

 

Det bästa sättet att undvika en panikattack är att känna igen den och identifiera den för vad den är, då går den över. Det värsta är att inte veta vad det är som händer, rädslan att jag tror att jag ska dö, att jag har en hjärtinfarkt, håller på bli galen eller något annat läskigt. Nu har det gått ungefär ett halvår sen min senaste attack. Då kände jag att den var på gång, jag visste vad det var, satte mig ner och lugnade mig själv med vetskapen om att jag inte skulle dö. Enkelt. Jovisst. KUNDE INGEN HA SAGT DET TILL MIG TIDIGARE?

 

Det senaste året har jag börjat få ont i stället. Det börjar i ländryggen och bäckenet, sprider sig antingen ner i benen eller upp i ryggen, mellan skulderbladen, ut i armarna. Ibland värker armbågarna. Ibland händerna. Ibland får jag ryggskott. Ibland hälsporre. Ibland tennisarmbåge. Ibland nackspärr. Ibland benhinneinflammation. Men det är inte på riktigt, för det kommer utan att jag överanstränger mig eller gör något annorlunda. Dessutom går det över utan att jag gör något annorlunda. Det flyttar runt. Ibland är det borta. Ibland kommer det lite grann. Ibland lite mer. Det kombinerat med att jag är ofantligt trött, ibland, så jag nästan somnar sittandes. Ibland är jag ganska pigg och orkar hur mycket som helst, springa, träna, rida, leka med barnen, städa, sjunga och dansa. Ibland vill jag inte kliva ur sängen. Då blir jag arg. På allt och alla. På att det inte syns. På att jag inte kan visa någon hur det känns. Jag har stått i källaren och försökt knyta på mig springskorna men inte nått ner till fötterna för att kroppen är så stel, och skrikit alla svordomar jag kommit på, av ilska och frustration över att jag inte vet vad det är för fel. Ibland orkar jag inte lyfta garageporten, ibland orkar jag göra push-ups. Jag vet aldrig när. Jag kan inte planera för att jag inte kommer att orka. Inte heller för att jag kommer att orka.

 

I höstas gav jag mod till mig och bytte hälsocentral och bokade besök. Jag fick komma till både kurator och sjukgymnast ganska omgående. De ordnade så jag skulle få träffa läkare. Han ordnade så jag fick lämna blodprov och de kollade allt möjligt, reumatism, sköldkörtelfunktion, brister etc. När svaren kom visade det sig att jag hade D-vitaminbrist. Så jag fick D-vitamindroppar på recept och har tagit 15 droppar om dagen i några månader nu. Jag hoppades att det skulle hjälpa. Men jag kan inte påstå att det känns så mycket bättre. Ibland gör det så ont i ryggen att jag mår illa. Och det strålar fortfarande ut i armar och ben, ibland i händerna, ibland upp i nacken.

 

Jag går fortfarande hos kuratorn och sjukgymnasten. Det känns rätt bra att få gå och prata med någon. Men jag är inte överansträngd och jag är inte deprimerad. Läkaren ska ringa mig i mars, tror jag, när jag har lämnat blodprov nästa gång.

 

Förra veckan var jag hos en annan läkare för allergiutredning för att jag varit täppt i näsan i 3 veckor utan att vara förkyld. Det har inte hjälpt med allergimedicin, inte med näskanna och knappt med nässpray. Jag får väl besked om ett par veckor vad jag är allergisk mot.

 

Igår lyssnade jag på Morgonpasset i P3 om hypokondriker. Knepet var att man inte ska känna efter. Jag ska prova det. Jag ska sluta känna efter.

 

 

Ungarna fick ansiktsmålningar på Ica. Lekrummet där var öppen och TACK FÖR DET säger jag. De hade precis börjat bli olidligt gnälliga.

Sen tillbaka till Gnarp, in med hästarna och nu sitter jag ääääntligen i soffan med ömma fingrar och fötter.

Känner mig ändå på rätt bra humör idag. Trots att kroppen inte vill som jag vill. Speciellt på natten då jag vill sova och den vill bara klaga på alla sovställningar jag försöker hitta på. Mopeden var dock väldigt bussig och startade trots att det var -12 grader ute.

Nu blir det träff med arbetsgruppen i skolan via datorn. Sen dax för sjukgymnastbesök, vilket ska bli spännande nu när jag inte har ryggskott!