karoos

Jag tänker ofta på min vikt, även om jag önskar att jag inte gjorde det, eller behövde göra det. Jag tänker på hur orättvist det kan kännas, att behöva bekymra sig och kämpa. Att få ångest över att ta en godis. Att äta tills man blir proppmätt och sen nästan gråta av skam för man borde inte ha tryckt i sig så där jävla mycket. Jag önskar jag kunde förmedla till mina barn, ett avspänt förhållande till kropp och att man inte måste vara smal för att vara lycklig. Det kan finnas lite att ta av, ingen dör av lite extra underhudsfett! Men samtidigt till exempel, när jag ska göra mig fin, för att åka till stan, byter jag kläder tre-fyra gånger för att en valk syns, eller det blir back-cleavage av bh:n, överarmarna ser för dallriga ut eller att det bara känns hemskt obekvämt. Som att jag är naken fast jag har kläder på mig. Ibland kämpar jag för att ignorera det och åker i de kläderna ändå. 

 

Jag vet att världen kretsar runt annat än mig, samtidigt känns det som att alla tittar och undrar när vi äter ute: "Hon borde kanske inte äta hamburgare och pommes, som hon ser ut." Så tror jag att det tänker. Och så joggar jag så regelbundet jag kan, för att jag tycker det är härligt. Plus att jag får lyssna på vilken musik jag vill, hur högt jag vill, under den stunden jag är ute. Men då känns det som att folk tittar och tänker: "Där springer hon, tjockisen. Hon borde tänka på lederna."

 

Det verkar vara så att om man är av kvinnligt kön handlar mycket om vikt och utseende. Jag vågar nog påstå att det är vanligare än bland män. Är jag helt ute och cyklar då? 

I vilken kompiskrets jag än befunnit mig, i vilken miljö jag än varit, har det någon gång kommit upp bland mina kvinnliga bekanta. Det handlar om hur mycket man har gått ner, att ett kilo lagts på, att man inte ätit på en vecka, att man ätit hamburgare tre dagar i rad, att man borde komma igång med träning, att man borde äta nyttigare, att man vill komma i sina jeans, att man vill vara snygg i bikini och så vidare och så vidare. Jag vill oftast inte delta i dessa diskussioner. Jag vill inte att de ska säga att Du är ju inte såå tjock. De finns de som är myyycket tjockare. Eller Visst har du gått ner i vikt? Du ser så fräsch ut!

Nej. Jag har inte gått ner i vikt. Jag står och stampar där med tjugo kilos övervikt. Fortfarande. Snart fyra år efter sista graviditeten. Det är inte gulligt att säga att det klär mig, eller att jag ser mycket smalare ut. För jag är inte smalare och nej, det klär mig inte. Jag tycker inte det. Och jag ger mig tusan på att du inte tycker det heller, du vill säga så för att vara snäll. För alla vill vi vara smala.

 

Man brukar säga att en frisk person har många önskningar, en sjuk har bara en, att bli frisk. Det är lite så med en tjock människa också. Det känns som att bara man blir smal så kommer allt bli mycket enklare. Det känns som att 80% av alla mina problem har sin grund i att jag är överviktig. Det handlar inte om att jag behöver tappa nåt kilo inför badsäsongen, jag behöver gå ner ungefär 20 kilo. Och desperat försöker jag hitta något som funkar i min vardag, som hjälper mig att gå ner. 

 

Att vara överviktig är en hälsorisk, främst om fettet ligger runt magen. Ett sätt att bli av med många hälsoproblem är att gå ner i vikt. Men hur?

 

Det är en industri. Alla vill gå ner i vikt. (Ok, kanske inte alla, men många, även de som inte behöver.) Det finns så många dieter, piller, såser, soppor, shakes, bars, träningsredskap, motionsformer och alla funkar så klart. Bara du följer dem.

 

Det jobbiga är ju också, att om man följer en diet, eller provar äta på nåt annat vis för att gå ner i vikt, blir det genast allas angelägenhet. "Jahaa, varför ska du inte ha en bulle? Bantar du? Igen?" Och så är det jobbigt att vara den enda i en grupp som behöver gå ner i vikt. Det är jobbigt både för den personen, och de andra. "Ja, just ja! Du kunde ju inte äta sånt."

 

Om jag tidigare hade vägt, säg 180 kilo. Då hade jag varit rätt smal och fit nu. Då hade jag nog känt mig jättenöjd som lyckats gå ner så mycket. Och vad fin jag hade varit i alla kläder! Allting är relativt. När jag var yngre ville jag gå ner 3 kilo, från 63 till 60 för att min mage var så jäääävla stor och dallrig. Jag hatade mig själv för att jag var så fet! Nu önskar jag att jag vägde 63. Fast egentligen önskade jag att jag kunde vara nöjd, och må bra som jag är. Och att jag kunde vara stolt över mig själv. Och att jag kunde tycka att jag var fin och passade i mina nya byxor och att skjortan satt snyggt. Åååh, vad jag önskade att det var ett ickeproblem!